Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Världsreportern Ulf Nilson är död

Ulf Nilson avled 10 mars 2018. Han blev 84 år gammal. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Ulf Nilson var världsreporter på Expressen.

Världsreportern har lämnat oss.

Ulf Nilson blev 84 år. 

”En dag – tro mig – viskar Ulf Nilson, och hans röst vinner i styrka.”

Så skrev Bo Strömstedt, chefredaktörernas chefredaktör, på sina egna kultursidor men den profetian uppskattade världsreportern inte. Strömstedt utvecklade sig senare i memoarerna ”Löpsedeln och insidan” (Albert Bonniers Förlag): 

”Ulf Nilson har genom åren varit Expressen, och mig, till daglig nytta. Hans arbetskapacitet är utan gräns. I snabba nyhetssituationer har han få likar: encyklopedin i hans huvud går från A till Ö och han har total tillgång till den. Men också han löper samma risk som Ingvar Carlsson och Carl Bildt: att visa upp b i l d e n av sig själv. Det är stjärnaktörens fångenskap, eller frestelse. Aktören under cirkuskupolen, aldrig rådlös.”

Den störste publicisten som Sverige kanske sett jämförde alltså Expressens störste stjärna med Sveriges två statsministrar det år då han själv lämnade Sveriges då största dagstidning. 

Rätt stort, ändå.

I går kväll somnade Ulf Nilson in.

– Pappa dog lugnt efter en längre tids sjukdom. Vi var hos honom, jag höll honom i handen när det hände. Han kände att vi var där, säger dottern Pina Nilson.

– Pappa var klar in i det sista. Han hade kvar sin humor hela tiden. Han charmade personalen och skämtade med dem. Han kämpade för att hänga med. Han tittade på tv och vi hade med Expressen till honom varje dag. Han brukade kritisera rubrikerna.

– Pappa hade en väldig kampanda. Han klagade aldrig, säger Pina Nilson.

 

Ulf Nilson om Olof Palme: ”Han var en unik person. Mycket klipsk och mycket maktlysten, även om han försökte dölja det i någon mån. ’Din farsa var stenhuggare, eller hur?’ sa han första gången vi träffades. Han var en otrolig manipulator av människor men också en jävligt snäll och hygglig kille.” Foto: KENNETH JONASSON

Ulf Bertil Nilson föddes den 25 mars 1933 och växte upp i Slöinge i Halland med föräldrarna Alma och Oscar. Jobbade extra på ostfabriken och kom in på Falkenbergs tidning som obetald volontär. Journalist på Expressen blev han via bland andra Hallands Nyheter, Kvällsnytt, Folket i Bild, Vecko-Revyn, Bildjournalen och Se.

1956 åkte Nilson till revolutionen i Ungern med fotografen Anders Engman.

– Jag ville kräkas. Jag var 23 år, utsänd av tidningen Se för att ingen annan ville åka på ett så farligt uppdrag och jag hade aldrig sett en död person förut. Nu såg jag kadaver efter kadaver vräkas upp på lastbilsflaken och folk som gick förbi pissade och spottade på liken, berättade han i en intervju med Cecilia Hagen 2013.

Nilson fortsatte till Aftonbladet.

Redaktionschefen på Aftonbladet, Sigurd Glans, minns i boken ”Om sanningen ska fram” (Norstedts):

”Ulf Nilsons arbetskapacitet överträffar allt jag sett och då har jag ändå haft tillfälle att studera något halvtusental journalister i närbild. 

Jag har en känsla av att Ulf tog tiden hos oss som en förövning till det stora språnget till USA, många journalisters drömarbetsplats vid denna tid. I Ulf Nilsons fall kom det också att ske, men med Expressens American Express-kort på fickan, ty konkurrenten var inte sen att slänga in ett anbud när Ulf fyllt en del av Aftonbladets sidor.”

 

Ulf Nilson hemma i Slöinge, Halland: ”Det är inget speciellt med Slöinge. Namnet är roligt i och för sig. Men slöingeborna är inte slöare än någon annan.” Foto: SÖREN KARLSON

Ulf Nilsons Expressen-karriär började på ett konditori i Klara kyrkas skugga i Stockholm. Det var 1963, USA-korrespondenten Arne Thorén skulle börja på Sveriges Radio och den tilltänkte efterträdaren jobbade på Aftonbladet. Carl-Adam Nycop, som 19 år tidigare grundat Expressen ihop med Abbe Bonnier, hade motsatt sig att Expressen skulle rekrytera just Nilson. Men nu slog chefredaktören Per Wrigstad och andreredaktören Nils Hallerby till. 

De träffade Nilson på ett kafé över en mazarin och en kopp kaffe. Den 10 mars började han här.

Per Wrigstad i ”Så här var det” (Norstedts):

”Ulf Nilsons arbetsförmåga kom att visa sig gigantisk. Redan fredagsnatten efter Kennedy-mordet i Dallas, då Ulf således ännu var nykomling, demonstrerades det: i en flod av faktarapporter, stämningsbilder, analyser. En ypperlig prestation.

Men Ulf förmådde inte bara göra mycket av det som redan var stort. Han gav också de små tingen dimension.

Ibland gav förstoringsglaset orimliga utslag. Det gällde för hemmaredaktionen att dra ifrån en och annan aln.”

Kennedy-mordet, ja. Nilson tyckte inte att det hände något i USA och ringde hem till utlandschefen Lasse Persson för att beklaga sig. Tio minuter senare berättade Nilsons första hustru, Margareta, för Nilson att de på amerikansk tv sagt något om att presidenten skjutits i Dallas…

– Då blev det jobba av, dygnet runt. Jag skulle ha behövt vara fyra-fem personer för att hinna med allt som skulle skrivas, men jag gjorde en extra bilaga på studs, berättade han för Karin Sörbring i en stor intervju 2015.

 

Ulf Nilson om Fidel Castro (på bilden med Sten Andersson, S). ”Här har jag förmodligen trängt mig fram för att kunna komma med på bilden tillsammans med honom. Jag vet att jag lyckades ställa någon fråga till honom men jag minns inte vilken.” Foto: NITZA KAKOSSA JOS
Ulf Nilson om Robert Kennedy: ”President John F Kennedys yngre bror, justitieministern. Vi talades vid och då sa han något som tog mig hårt: ’Jag önskar att jag aldrig hade blivit född!’ Han tjänstgjorde som ’bödel’ åt sin storebror, gjorde allt det skitiga jobb brodern ville slippa.” Foto: JAN DELDEN
Ulf Nilson om Moder Teresa: ”Jag blev mycket imponerad av henne, något jag inte hade trott att jag skulle bli. Hon hjälpte de spetälska på ett oerhört konkret sätt, var mycket jordnära. Man slapp känna det där religiösa suset kring henne.” Foto: JAN DELDEN

Ulf Nilson blev Världsreportern som sågs med dem alla. Strax bakom Kubas diktator Fidel Castro, samtalandes med presidentkandidaten Robert Kennedy i USA, intervjuandes Moder Theresa i Indien – och så vidare. Han var överallt. Jag minns själv hur Expressen flög Nilson tur och retur från Kina hem till Sverige och tillbaka, bara för att han skulle vara på plats när Volvo höll bolagsstämma efter att Nilson smällt på PG Gyllenhammar i spalterna.

Nilson bodde i Expressens lägenhet i New York, en tid också i Paris vid Champs Elysée där han – utan bostadsrättsföreningens tillstånd – annekterade några kvadratmeter till i trappen och lät bygga ut Expressens våning så att den blev större. Nilson var dessutom stationerad i Mellanöstern, för att inte tala om alla resorna fram och tillbaka till Vietnamkriget.

1976 gav han följaktligen ut boken ”Ulf Nilson, utrikeskorrespondent” (Bra Böcker).

Förordet inleds:

”Var det än händer någonting på jorden, ett skott smäller i Dallas, Jimmy Connors höjer vänsterarmen för att serva, en rättegång börjar mot Baader-Meinhof-ligan, där bolmar Ulf Nilsons svarta cigarr och knattrar ryckigt ilsket hans vita skrivmaskin. Han har varit i Vietnam tio gånger och sett samtliga Muhammed Alis VM-matcher…”

Det fanns förstås en särskild aura kring en sådan här karaktär, en osvensk reportersuperstar i den stora stöddiga kvällstidningens tjänst, och det saknades inte avundsjuka bland kollegerna. 

– Sammanlagt bodde jag sjutton år i New York och resten av tiden fram till pensionen i Paris. Det har gjort att jag har 20 miljoner på banken, vilket jag ju inte hade haft om jag suttit på redaktionen här hemma i Sverige, berättade han för Cecilia Hagen 2013.

Det här var ju en annan tid.

 

Ulf Nilson om Mellanöstern: ”Under min tid som Mellanösternkorrespondent med placering i Paris var jag mycket i Libanon och bevakad kriget där, jag var i Kairo en hel del, bland annat när president Anwar Sadat mördats och jag vandrade med Främlingslegionen i Algeriet under det kriget. Det var farligt som fan. Hotellen anfölls, folk mördades.” Foto: GÖRAN ÄRNBÄCK

Det blev en och annan kontrovers. 1967 turades Ulf Nilson och Knutte Grahnquist, senare bland annat München-korrespondent, om att vara biträdande redaktionschef. Per Wrigstad, chefredaktören, konstaterade att Nilson kom till Stockholm ”fylld av idéer och vitalitet”, men att han tyvärr också ”kommit hem för att knäcka Sigge”. Sigge Ågren, alltså.

1974 skrev Jussi Anthal, London-korrespondenten, om Nilson till chefredaktören Per Wrigstad och menade att Nilson var ”… en produktiv bra journalist som dock borde kontrolleras, redigeras, styras mer än som görs. Ingen journalist kan vara större än tidningen själv. Det är ett tecken på omogenhet att Ulf inte förstår detta.”

Nilson sågs av många som en sorts högerspöke i den borgerliga kvällstidning, som var landets starkaste oppositionsröst mot socialdemokratisk hegemoni. Själv såg han sig som en socialdemokrat som blev liberal som blev konservativ.  

När Christina Jutterström, då chefredaktör för liberala Dagens Nyheter, men ofta utpekad som socialdemokrat, utnämndes till Expressens chefredaktör 1995 efter Olle Wästberg, som i sin tur hade efterträtt Erik Månsson som var chefredaktör 1991–1993, klämtade klockan för Nilson som inte längre fick fortsätta som krönikör.

Han svarade med att 1995 snabbskriva boken ”Expressens nedgång och förfall” (Timbro) som var ett stilistiskt hafsverk med många korrekturfel, där han kritiserade chefredaktörer och koncernchefen Bengt Braun och satte fokus på den jätteinvestering i ett nytt tryckeri i Akalla, Stockholm, som Bonnier låtit bygga och som kungen invigde men som kostade mycket pengar och var anpassat för DN snarare än Expressen.

Carl-Adam Nycop, Expressens förste redaktionschef, recenserade i DN och var inte så imponerad:

”Den här boken är skriven i affekt. Den är skvallrig, nonchalant, överdriven och präglad av författarens snarstuckenhet, avundsjuka och förenklade slutsatser.”

Ulf Nilson skrev boken ”De stora ögonblicken 1979”.

Men när Nilsons kolumner slutade att publiceras föll Expressens upplaga med 30 000 exemplar. 

Rakt av, bara, så stor var han. 

Istället blev det under några år texter i Östgöta Correspondenten, Metro, Smedjan och Scanorama. 

1997 blev Bo Strömstedts förre redaktionschef Staffan Thorsell, fram till dess i exil som Expressens USA-korrespondent, chefredaktör och inledde med att på ett stormöte proklamera inför personalen:

– DN-ockupationen är över!

Det var uppgörelsernas tid, men i dag kan nog många här tillstå att mycket av det som Jutterström ville genomföra i sin reformation av den klassiska kvällstidningen senare blev verklighet. Vi var bara inte mogna omställningen, kanske var inte heller läsarna det. 

Thorsell lyckades i alla fall återupprätta Expressens självförtroende, men 2001 blev Joachim Berner, också han hämtad från rollen som chefredaktör och dessutom vd för Dagens Nyheter, chefredaktör för Expressen. Dryga halvåret senare fick även han gå. 

Med Otto Sjöberg, tidigare chef för Aftonbladet.se men nu för TV4 Nya Medier, öppnades spalterna för Nilson igen. När jag tillträdde som chefredaktör åtta år senare, 2009, behöll jag Nilson och återinförde dessutom den klassiska blå ramen på förstasidan. 

Allt var som förr. 

Expressen tillbaka – med ”Sluggern från Slöinge”, som han kallades.

 

Ulf Nilson om Vietnamkriget: ”Jag var i Saigon säkert tio gånger. Att det blev så ofta berodde mycket på den stora svenska Vietnamrörelsen. Vi var vietnamare än alla andra, brukade man säga. Fast jag var ju inte det. Jag var en avskyvärd figur som nästan var på den amerikanska sidan”. Foto: PRESSENS BILD

Kontroverserna, ja. En gång sågade Ulf Nilson kungens arbete under en resa i USA och anklagades av riksmarskalken för ”skändning av landets statschef”. När Richard Nixon valdes till president 1972 slog Nilson – under sin ödmjuka byline ”This is USA” – fast att det minsann var ”ingen katastrof”. Två år senare avgick skurken, inför hotet om riksrätt för Watergate-skandalen. Och så vidare.

Nilson höll inte igen, och en och annan kollega var avundsjuk och gnällde om att han väl ändå inte kunde vara överallt hela tiden?

På senare år kritiserades Nilson bland annat för att i Expressen-krönikor ha använt ordet ”pursvensk” och för att ha försvarat kolonialismen. Dessutom medverkade han som krönikör i ett nummer av den främlingsfientliga tidskriften Dispatch International:

– Det är ett misstag av mig. Jag hade inte riktigt klart för mig vad det var för en jävla publikation, då hade jag inte gjort det, sa Nilson.

 

Ulf Nilson om Muhammad Ali: ”Jag träffade honom många gånger, bevakade alla tungviktsmatcherna, den mest fantastiska kvällen var ’The Rumble in the Jungle’, den i Kongo Kinshasa. Han spelade hela tiden sin roll när man mötte honom, upprepade oavbrutet att han var störst och bäst och vackrast. Man begrep sig aldrig riktigt på honom”.

Det går knappast att sammanfatta en karriär som Ulf Nilsons. Han var ju ändå en reporter som redan 1969 bokade en resa till månen med flygbolaget PanAm och som, sades det, hyrde ett helt flygplan med sitt American Express-kort. (Riktigt så var det dock inte: det var ett flertal journalister som delade på kostnaden, men Nilson hamnade ändå i Amex-reklamen…).

Glöm heller inte boxningen. Ulf Nilson och Muhammed Ali var svensk medieklassiker, Nilson såg ju alla stora matcher – inte minst ”The Rumble in the Jungle”, alltså fajten med George Foreman i Kinshasa 1974. På den här tiden rapporterade Expressen om alla tungviktsmatcher om stora bälten och Nilson satt vid ringside – med sin telefon. Allt avgjordes nämligen vid deadline, så tid att skriva fanns inte. Det var bara att läsa in sin text i realtid, alltså extemporera, och låta ”telekorret” på hemmaredaktionen skriva ner.

– Att vi bevakade det där så intensivt berodde ju på att efter Ingo var intresset mycket stort i Sverige. De där matcherna gick sent, var klara i nästan samma ögonblick som pressläggningen. Det gjorde att man var tvungen att stå och extemporera i en telefon hem, skriva artiklarna muntligen.

Många på Expressen minns detta extemporerande på högtalartelefon, ofta med Stickan Lundgren som mottagare, men jag hörde det bara en gång: 1991, Mike Tyson mot Donovan ”Razor” Ruddock i Las Vegas. Jag var vikarie på SportExpressens nattredigering och korrekturavdelningen satt en bit bort. Så klassiskt.

 

JOBBADE PÅ EXPRESSEN i 52 ÅR. Ulf Nilson skrev sin sista krönika för Expressen 2015. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Alla hade en åsikt om Ulf Nilson.

Hans betydelse för Expressen kan knappast överskattas, men kanske fick han ändå inte tillräckligt erkännande för sitt engagemang och nytänkande?

Med Ulf Nilson försvinner ett stycke tidningshistoria. Finns det, hos 90-talister och de som följer därefter i mediebranschen, samma starka kall i dag? Eller tenderar våra tidningar till att börja bli vanliga ”företag” där den företagskultur som födde och gödde de drivkrafter som gjorde sådana som Ulf Nilson till världsreportrar inte längre uppskattas?

Kanske.

Han skrev jämt, hela tiden, om allt och från jordens alla hörn. Nu skulle vi säga att Ulf Nilson var ”live”, men så sa man ju inte då – långt före tidningarnas online-tv.

Men.

I Journalistik (nr 3, 1990) läser jag om tryckfrihetsförordningens framtid, om bevakningen av buggmålet och om National Enquirers blandning av skvaller och undersökande reportage. 

Journalistik var en fantastisk tidskrift, en sorts Månadsjournalen om publicistik, med Magnus Briggert som ansvarig utgivare och en redaktionsstyrelse med tunga namn som Jan Wifstrand, Christina Jonsson, Pia Brandelius, Stigbjörn Bergensten och med Expressens Per Wendel som ordförande. 

På sidan 54 lyder rubriken: 

”Ryck upp er, lär av CNN”

Och direkt därunder:

”AV ULF NILSON”

(En riktig byline skrivs förstås ”Av ULF NILSON”, som Expressen skrev dessa när det begav sig, men ändå.)

Han skrev jämt, hela tiden, om allt och från jordens alla hörn.

I dag, när Expressen TV är partnerkanal till den internationella nyhetskanalen, när CNN:s programledare och redaktörer är i Marieberg och i samma lokaler som Ulf Nilson verkade i utbildar våra tv-reportrar och nyhetschefer, så framstår ju den här texten som en smula framsynt givet att inte alla kanske insåg kraften i realtidsrapportering i allmänhet och CNN i synnerhet redan 1990.

Men.

I denna gamla utgåva av Journalistik finns egentligen hela medieanalysen anno 2018:

”Vi måste utgå från att alla vet allting och (när tidningarna kommer ut) vanligen vetat det i flera timmar…”.

Och:

”Framtidens viktigaste nyhetsartikel blir den som förklarar varför något hände – och pekar på konsekvenserna.”

Och:

”Ett bra sätt att bredda utbudet är att låta två skribenter/kommentatorer angripa materialet från olika utgångspunkter.”

Och så vidare.

”Det behövs kanske inte sägas att det jag just skrivit är ett krav på bättre pålästa journalister, mindre fast i slentriantänkande och byline-jakt och mera intresserade av läsaren/lyssnaren/tittaren.”

Världsreportern Ulf Nilson har lämnat oss, men den här påminnelsen i hyllningstexten till CNN lever kvar:

”Om vi journalister ska lyckas förvandla nyhetsskval – som vi möter oupphörligt – till information måste vi skärpa oss.”

Men nu har Ulf Nilson talat in sin sista text.

Världsreportern är inte längre kvar hos oss.

Tack för allt.

Fakta: Ulf Nilson

Ulf Bertil Nilson föddes 25 mars 1933 i Slöinge i Hallands län och avled 10 mars 2018. Han efterlämnar de tre döttrarna Nina (Catarina), Pina (Helena) och Grina (Ulrika) med barnbarnen Leo, Alma och Sabina samt exhustrun Margareta Fant. Ulf Nilsons fru, Aino Heimerson, gick bort 2014.

 

Några av Ulf Nilsons böcker

”USA -68: våld och val” (1968)

” Ulf Nilson, utrikeskorrespondent” (1976)

”Oljan och det tredje världskriget” (1980)

”De Stora Ögonblicken” (1980)

”Bråkmakarna” (1981)

”Stasi: en roman om förräderi” (1993)

”Expressens nedgång och förfall” (1995)

”Om pressen kommer” (1997)

”Minister Marita Ulvskog” (1998)

”Sverige: sluten anstalt” (1998)

”Sverige: år 2005” (1999)

”What happened to Sweden?” (2007)

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!