Varje natt våldtog de 15 männen Medina

Medinas försök till ord kvävs. Hennes andning är ansträngd, munnen halvöppen och pekar nedåt. Hon drar armarna nära kroppen och säger ingenting på en lång stund. Till sist viskar hon sakta:

– På nätterna gick krigarna upp på hustak och sköt sina vapen och luktade på vapenpiporna och sjöng och vi var så fruktansvärt rädda. De dödade många kvinnor och barn i …

Hon avbryter sig och tittar åt sidan, med uppspärrade ögon och hopdragna pupiller, som för att se om det finns en fara där.

– … det var en huvudgata som var asfalterad och de flesta kvinnor och barn som bodde i husen längs den vägen dödades.

På vänstra underbenet har hon ett öppet sår som inte vill läka, i magen växer ett liv som hon inte vill se leva. När hon fick veta att hon var gravid ville hon göra abort.

– Men det var fyra månader då och de sa att det var för riskabelt. Nu vill jag bara föda det och adoptera bort det.

Hennes ben rycker till.

– De band oss, de slog oss … När de våldtog oss kom först en och sedan en till och en till och en till … De gjorde denna rutin varje natt.

Före kriget gick Medina i gymnasiet i Kutaber i regionen Amhara. Hennes familj hade en affär där hon jobbade efter skolan. När kriget bröt ut lämnade hennes pappa och storebror för att strida mot tigreaner i den norra grannregionen Tigray. Folk kom till Kutaber och stal och huset träffades av artilleri. En dag körde tigreanska TDF-rebeller in i staden i bilar.

– Jag var ute med tre tjejer och två killar. När vi hörde att krigarna kom började vi springa … Vi sprang till Dessie och in i Haregoskogen.

Det är över två mil söderut. Medina och de andra ungdomarna var i övre tonåren.

– En bil kom efter oss och de hoppade ut och pekade mot oss med vapen. De tog oss till djungeln.

Där började de med att avrätta pojkarna. Flickorna band de vid träd.

– På dagarna var de ute och krigade. Vi stod bundna med händerna bakom träden. De satte några att vakta oss … De slog oss och sparkade oss med sina militärkängor, väldigt hårda kängor. De hotade oss med machetes.

Hon stirrar på det infekterade gapet i vaden.

– De högg mig med machete.

I åtta dygn hölls flickorna på samma plats.

– De knöt loss oss om vi behövde gå på toa. De gick och bad om mat hos bybor eller dödade djur om de såg några, men de gav aldrig till oss. Vi fick bara vatten.

Varje natt kom männen tillbaka till lägret och gruppvåldtog dem.

– Det kom en och en till och en till … 15 män våldtog mig. De drack och var fulla. En morgon satt en man som hade våldtagit mig och grät.

Den nionde dagen bröt männen upp lägret och tog med sig flickorna när de förflyttade sig vidare med andra rebeller. Det var hundratals fotsoldater, de hade många fordon och rörde sig som en gerillaarmé söderut mot huvudstaden Addis Abeba.

– Vi gick nerför ett berg. Det var enorma strider. Krigarna sjöng och var så glada och folket i byarna bara sprang i väg. När de kom fram till en stad firade de och sedan började de döda folk. 

– I Kemise kom oromo-krigare och började döda amharer tillsammans med tigreanerna. De dödade alla de mötte. Den som pratade amhariska dödades. 

Oromo-krigare är rebeller från regionen Oromia som vill störta staten. 

Efter fyra månader intog federala styrkor Kemise och Medina bad en regeringssoldat att hjälpa henne. Hon vet inte vad som hände med de andra flickorna, de hade tappat bort varandra i striderna.

– Jag kommer inte ihåg mycket från den tiden, jag var väldigt dålig … Jag bor med min mormor nu i Alboko, det finns inga sjukhus och mediciner och allt har förstörts. Jag har sömnproblem, när jag försöker sova kommer allt tillbaka.

Hon sätter händerna över ögonen.

– Det bara dyker upp framför mig.

USA:s FN-ambassadör har sagt om kriget i Etiopien: ”There are no good guys here.” FN har belagt att alla sidor har begått krigsbrott, men det är bara de etiopiska och eritreanska styrkorna som har begått brott mot mänskligheten och de värsta brotten ansvarar Eritrea för. Att även tigreanska rebeller, lojala till den politiska organisationen TPLF, har begått krigsbrott är tydligt utifrån berättelser som Medinas. 

Offren finns på alla sidor. 

På väg norrut, mot de områden som Medina togs genom när hon var kidnappad, frågar en polis i en vägspärr:

– Har ni vapen? I såna fall får ni ge dem till oss. Och ammunition! 

Polisen skrattar och låter oss passera. Folk återbygger förstörda hus, det har varit flera stora slag här. Längre fram kör en tuktuk som har en Putin-plansch på bakrutan. 

Många etiopier är solidariska med Ryssland, tiotusentals fick utbildning i Sovjetunionen under Kalla kriget och staterna har en delad identitet. Etiopien är ett av världens äldsta självständiga länder och det näst folkrikaste i Afrika, liksom Ryssland ett forna kejsardöme och kristet-ortodoxt. 

Sovjet stödde den etiopiska kommunistdiktaturen 1974-1991 och de flesta vapnen i dagens krig kommer från Ryssland och Kina. 2021 ställde sig även Turkiet, Iran och Förenade arabemiraten på etiopiska regimens sida genom att leverera drönare, vilket var avgörande i att stoppa de tigreanska rebellernas offensiv mot huvudstaden.

Den etiopiska och den eritreanska regimen skyller kriget på att USA har gett stöd till TPLF i decennier och tagit deras parti i konflikten. De anser att det är emot konstitutionen att stödja rebeller som strider mot en vald regering och hävdar att USA:s mål är att destabilisera Etiopien och Afrikas horn. Regimerna klassar TPLF som en terroristorganisation – TPLF sköt raketer mot Eritrea i början av kriget och hotade att avsätta diktaturen där. 

USA hade baser i det TPLF-dominerade Etiopien på 2000-talet, varifrån de kunde bekämpa grupper i Somalia, men etiopierna har krigat på egen hand, lika bortglömda i nutid som historiskt och Biden-administrationen förnekar att de stöder TPLF i dag. Däremot sanktionerar de både Etiopien och Eritrea på grund av deras brott mot mänskligheten i Tigray, brott som regimerna menar är rena konspirationer från väst, på samma sätt som Putin förnekar sina brott i Ukraina.

I staden Kombolcha, en mil från Haregoskogen där Medina fördes bort av tigreanska rebeller, står en stridsvagn på en lastbil på huvudvägen som går mot Tigray. Jag tar några bilder. Då springer män fram och omringar mig, en del har uniformer, några knuffas och greppar efter min mobil, fler springer fram och det håller på att utvecklas till en våldsmobb. De säger att jag ska kommer använda bilderna för att hitta på en historia som är negativ för den etiopiska regimen. Jag undrar hur jag ska kunna göra det, när allt jag sett är en parkerad stridsvagn, men de kräver att jag ska radera fotografierna. När jag vägrar blir jag kvarhållen och uppringd av etiopiska säkerhetstjänsten. 

Etiopier hyser stark misstro mot västerländska journalister, USA och även organisationer som FN, Amnesty och Human Rights Watch.

Krigets dimmor når överallt, men det finns alltid en sanning i krig. Den sanning som skrivs med människors rädsla, sorg och blod.  

I Wurgesa, några mil norr om Medinas hemstad, drygt två timmars bilresa från Tigray, sätter 60-åriga Eshetu Worku ner käppen i jorden framför sig och flyttar först den ena foten och sedan den andra. Genom att upprepa denna procedur kommer han in genom hålet där ytterdörren satt.

Förut när han gick in genom ytterdörren kom han in i sju möblerade rum. Nu står han och blickar ut över högar med krossad betong som han inte klarar av att klättra över och en himmel.

Hans fru, 50-åriga Atsede Tadesse, står på det som var baksidan av huset. De tittar på varandra. I fonden syns bergen och träden.

När Eshetu Worku vänder sig om kliver han på krossat glas och vinglar till, han har högt blodtryck och känner sig yr. Jag erbjuder honom min arm och vi går tillsammans till ett uthus på tomten, där paret nu bor. Det är mindre än ett tvåmanstält, för kort för att en vuxen person ska kunna sträcka ut sig raklång och de har inga sängar.

– Livet är bra, säger Atsede.

Jag undrar hur hon kan säga så.

– Livet är bra för att vi lever.

Eshetu, som har en penna i skjortfickan, räknar upp vad de hade: tre tv-apparater, en laptop, en kyl, en tvättmaskin, sina sängar … Han, som är äldre och sjuk, lämnade när striderna kom närmare. Atsede följde inte med.

– Jag stannade för att jag kände att jag inte kunde lämna mitt hem.

När striderna eskalerade flydde hon till en närliggande by söder om staden, men hon saknade sitt hus och återvände efter bara några dagar.

– Rebellerna hade tryckt ut armén. Jag och fem, sex rebeller stod här och såg huset brinna ner.

Atsede och hennes man är amharer.

– Krigarna sa att det här är hemskt, de försökte vara ledsna. De sa att det var artilleri från regeringen som träffade mitt hus, men jag trodde inte på det. Det var mitt hus som brann och det var folk här som dödades.

De tigreanska rebellerna sa till henne att de vill dela Etiopien, att Tigray ska vara ett eget land.

– Jag var tacksam för att jag inte sov i huset när det sattes i brand, då skulle jag ha eldats upp levande. Krigarna sa till mig: ”Åsnan bygger ett nytt hus till dig. Eller om vi blir regeringen så bygger vi det åt dig.”

Med åsnan menade de premiärministern, Abiy Ahmed. 

Eshetu utbrister:

– Jag vet inte varför de gjorde detta! Jag är inte politisk alls, våra barn är inte heller politiska. Kanske var det för att huset var stort och nytt.

Atsedes röst lugnar honom. När strider bröt ut i Wollega, väster om Addis Abeba, lämnade rebellerna för att delta i den offensiven.

– Det fanns ingen elektricitet här, ingen mat, ingenting. Vi åt bara majskolvar som vi torkade på marken, alla fick hjälpa varandra. Jag hade bara en klänning och ett par skor, jag hade samma på mig varje dag i en månad. På nätterna sov jag i kyrkan. 

Hon flätar fingrarna. 

– Vi accepterar det här och ber till gud.

– När jag tittar på det här mår jag inte bra. Det är mycket svårt, det är mycket svårt att ens tänka sig att ens hus är nedbränt.

Den 14-åriga flickans blick speglar intigheten framför henne. Hon heter Dagmawit Tedros och står på en plats som ser ut som en grusplan med skräp i ett bostadsområde i Wurgesa. Hon har valt precis den här platsen för att hennes rum låg här.

– Jag saknar allt. Alla mina skolböcker har brunnit upp. Mina kläder, mina böcker, fotografier, betyg.

Hennes mamma, Ethiopia Wossen, sitter på marken. Hon är 32 år och har bröstcancer. Tillsammans försöker de överleva i ett skjul med korrugerat plåttak, som brukade vara deras utomhuskök. En katt har gjort dem sällskap och stryker sig mot Dagmawits ben. Ethiopias storebror, 45-åriga Yezih Alem Wossen, som är administrator på stadskontoret, tror att han vet varför rebellerna gjorde det här.

– Det första de gjorde var att fråga vilka som jobbar för regeringen. Deras mål var att döda oss, men vi var inte här så de brände ner våra hus. Mitt hus och min systers hus stod bredvid varandra. Jag känner mig väldigt ledsen.

Våldet mot folkgruppen amharer brukar förklaras som en hämndcykel. Kommunistdiktaturen störtades 1991 efter ett långt krig, där alla stridande gerillagrupper stod enade mot sin gemensamma fiende. I den koalition som sedan kom att styra den etniskt uppdelade republiken fick TPLF, som bildats för att befria Tigray, de viktiga posterna i samhället, trots att tigreaner bara utgör sex procent av befolkningen. Eritrea, som blev ett självständigt land 1991, hamnade i gränskonflikt med TPLF. Tigray gjordes större, mark annekterades från amharafolket i det som är dagens västra Tigray och amharer trängdes bort från de bördiga åkrarna, i sig en hämnd för att kommunistdiktatorn Mengistu flyttat amharer dit. 

2018 tillträdde premiärministern Abiy Ahmed, som marginaliserade TPLF och verkade för att centralisera makten i det decentraliserade landet. Men det gick inte att stoppa tillbaka anden i flaskan. 

TPLF svarade politiskt och militärt och när Abiy Ahmed beordrade de federala styrkorna att invadera Tigray den 4 november 2020 började regionala specialstyrkor och miliser från Amhara fördriva och avrätta tigreaner i västra Tigray, med federala styrkors vetande och samtycke. Västra Tigray besköts med artilleri och TPLF drevs ut. Tigreaner flydde västerut till Sudan och österut till centrala Tigray. 

I en enskild etnisk massaker i bondesamhället Mai Kadra, nära gränsen till Sudan, dödades minst 767 människor natten mellan den 6-7 november 2020. Män gick hus till hus med knivar, yxor, machetes. Det etiopiska rådet för mänskliga rättigheter, EHRC, har räknat till att över 1 100 dödades – den natten.

Vill man förstå den siffran kan man titta på Butja i Ukraina, där minst 50 människor dödades utanför aktiv strid och totalt minst 419 dödades under den månad som ryssar ockuperade staden, enligt ukrainska myndigheter. 

Vittnen som kom till Mai Kadra morgonen efter massakern beskriver att ”gatorna var översållade med döda kroppar” som var ”indränkta i blod”. 

Det nya amhariska styret i västra Tigray bygger på etnisk rensning. Tigreaner i västra Tigray har förbjudits att prata sitt språk, massgripits, våldtagits, torterats, deporterats, avrättats. Specialstyrkor och miliser från Amhara gjorde vid krigsstarten om restauranger, hotell och en stor lagerlokal till interneringsläger. Deras slogans var ”det här är amharisk mark” och ”tigreaner hör hemma öst om Tekeze-floden”. 

Klimatförändringar och gräshoppsstormar förvärrade konflikten om vem som ska kontrollera den odlingsbara marken. Tekeze-floden delar Tigray och det var över den tigreaner skulle fördrivas. Tigreaner samlades ihop och skickades i bussar och lastbilar till floden av etiopiska styrkor. På andra sidan möttes de av eritreanska styrkor.

Det regionala styret i Amhara tog över administrationen i västra Tigray och höll möten om hur man kunde ”få bort” tigreaner, samtidigt som det kom fullastade bussar med amharer från andra delar av Etiopien och exil i Sudan och flyttade in i hus som blev tomma. Det var en planerad etnisk rensning, enligt Human Rights Watch.

Internerade tigreaner bands fast, lades på golvet och fick slag på känsliga delar, som testiklar. De tvingades inta stresspositioner, stå nakna under den heta solen, fick inte mat på flera dagar, fick inte vård för skador som de tillfogats. 

Den 28-29 november 2020 dödade eritreanska styrkor hundratals människor i den heliga kristna staden Axum i norra Tigray, ett vittne uppskattar att runt 800 dödades, en massaker som uppgår till brott mot mänskligheten.

Den 17 januari 2021 togs 61 tigreaner till Tekeze-floden och avrättades av amaharamiliser och civila amharer. Tigreanerna radades upp på led, tvingades hålla händer och sköts. Det låg lik i floden i flera veckor. 

En man som sköts vid floden men överlevde minns att han ropade: ”Finns det någon som andas?”  

I november 2021 hittades 136 lik vid floden. De flesta var helt nakna och bar spår av tortyr, knivar, skottskador. Händer var bundna bakom ryggar med elkablar, armbågar var tvingade bakåt. 

Samma månad avrättades omkring 83 tigreanska fångar i Mirab Abaya och dumpades i en massgrav: ”De var staplade ovanpå varandra som ved.”

Dessa och många andra massakrer har utförts vid sidan av det aktiva stridandet, där etiopiska och eritreanska regimerna har skickat fram infanteri mot TDF:s försvarslinjer i ”massiva mänskliga vågor”. De första vågorna dödas, men sedan tar ammunitionen slut och kommande vågor kan avancera en bit. 

Dödandet göder marken med blod och skapar en fruktansvärd rädsla och sorg. Robel, en 40-årig tigreansk byggnadsarbetare, vet hur det är att leva i krigets sanning:
”Ibland föredrar jag att dö. Speciellt när du ser de döda, du hatar att leva och du vill dö, det är så det känns när du ser döda kroppar. Det gör din hjärna mörk.”

Medina heter egentligen något annat.

Magda Gad blev i år utsedd till hedersdoktor, för sitt journalistiska arbete i krig. I fjol mottog hon priset ”Årets bildjournalistik” vid Årets dagstidning-galan som arrangeras av Tidningsutgivarna. Hon har fått sjutton priser och utmärkelser för sin journalistik och ytterligare elva finalplatser. Bland annat det Stora Journalistpriset i kategorin Årets förnyare, tv-priset Kristallen i i kategorin ”Årets förnyare”, European Newspaper Award för bästa krigsjournalistik, Pennskaftspriset, Årets journalist, Stig Dagerman-priset, Per Wendel-priset för Årets nyhetsjournalist, Cordelia Edvardson-priset, Bästa bild och ljud för talibandokumentärer från Afghanistan.

LÄS FLER REPORTAGE AV MAGDA GAD:

LÄS MER: Gömd i djungeln – inifrån kriget i Myanmar

LÄS MER: Tillbaka till helvetet – en resa till kriget i Kongo

LÄS MER: ”Vi kommer offra oss till den sista droppen blod” – reportage från Afghanistan