Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Varför uppmanar ni era barn att 'ta plats'?"

Linus Jonkman, författare till boken "Introvert: Den tysta revolutionen" (2013, Forum Bokförlag), skrev ett blogginlägg som har engagerat tusentals människor. Foto: Kennet Ruona

"Varför måste alla bli Mick Jagger? Varför inte bara låta de tysta barnen vara Keith Richards (minus drogerna förstås)?"

Så skriver författaren Linus Jonkman i ett omtalat blogginlägg riktat mot föräldrar som pressar in sina barn i sociala sammanhang.

Nu hoppas han på en attitydförändring.

Låt de tillbakadragna barnen vara tillbakadragna, menar han.

– Det kan skapa stress och social ångest om de hela tiden känner att de ska ta plats och ha jättemånga vänner, säger Linus Jonkman.

2013 skrev författaren och föreläsaren Linus Jonkman boken "Introvert: Den tysta revolutionen".

Ett ämne som han brinner för – och som engagerar människor på bred front.

Tidigare i veckan skrev Linus ett längre inlägg på sin blogg riktat mot föräldrar under rubriken "Föräldrar – varför uppmanar ni era barn att ta plats?"

Inlägget har gillats över 20 000 gånger på Facebook, och kommentarer och reaktioner har forsat in de senaste dagarna.

– Jag har fått reaktioner i kommentarsfält, Facebookinlägg och pm. Det mesta, 99,9 procent, har varit positivt. Sedan finns det en liten andel som missförstår och tror att jag sänker extroverta personer. Men det jag sänker är människor som inte har social kompetens, som har blivit tränade hela livet att ta plats, men som inte funkar i grupp även om de beskrivs som "sociala". Det är det enda, säger Linus.

Föräldrar oroar sig

I sitt omtalade blogginlägg skriver Linus om "barn som ständigt fått påtalat av besvikna föräldrar att deras naturliga rytm inte varit tillräcklig. Barn som uppenbarligen långt senare känt av sviterna av sin uppväxt.".

Linus Jonkman, författare och föreläsare. Foto: Kennet Ruona.

Men även om de reaktioner som han fick efter att ha släppt sin bok.

"Jag har alltid trott att det varit något fel på mig, har alltid trott att jag måste förändras", förklarade en läsare då.

Men även föräldrar hörde av sig.

"Går det att fixa? Hur kan jag få honom att ta för sig?" frågade en förälder oroligt angående sitt eget barn.

Och det är just det sistnämnda som Linus sätter sig emot.

– Det kan skapa stress och social ångest om de hela tiden känner att de ska ta plats, sjunga och spela på släktträffar och ha jättemånga vänner för att det är vad som förväntas. Det är väldigt destruktivt för en människas självkänsla, säger Linus.

"Många har inte det naturliga drivet"

Linus nämner bland annat den problematik som kan uppstå i arbetslivet när människor, sedan barnsben, har uppfostrats till att alltid "ta plats" eller "ta för sig" men i själva verket är introverta.

– Man kan se att vi fått ett väldigt utåtriktat ideal. Att det är självklart när man gör en platsannons att man söker någon som är social, verbal och älskar att ta risker. Det har skapat en bild av att alla barn måste forceras att bli sociala av naturen. Och för många barn finns inte det naturliga drivet att vilja få en central position när det blir lite socialt utan att vara obekväma i det.

Vad har föräldrar att vinna på att låta barnen vara som de vill?

– Man får ett tryggt barn och trygga barn lyckas med det mesta ändå. Det är lätt för ett tryggt barn att känna lycka och att det händer tillräckligt mycket runtomkring ändå. Men om du i stället skapar en teaterapa som bara känner värde när de syns hörs och märks, ja då bygger man inte hela individer, då bygger man trasiga människor, säger Linus, och lyfter fram ett exempel ur sin egen vardag som förälder:

– Min dotter var med i luciatåget i dag och stod längst fram. Men min son sa direkt på morgonen att han inte tänker vara med. Han var väldigt bestämd. Så då lät vi honom vara hemma med mormor. I längden kommer det hjälpa honom att senare bestämma sig för om han faktiskt vill vara med och då kommer det att vara hans eget val.

 

Läs Linus Jonkmans blogginlägg i sin helhet längre ner.

Blogginlägget

"'Jag har alltid trott att det varit något fel på mig, har alltid trott att jag måste förändras.'

2013 kom min bok om Introverta ut. Citatet är från ett mail som låg i min inkorg fyra dagar senare. Jag har fått många fler på samma tema. Orden i dessa brev talar högt för de som gärna inte talar högt.
Det är berättelser om stillsamma barn som genom uppväxten knuffats fram av vuxna människor, auktoritetspersoner som uppmanat dem att "ta plats!"
Det är barn som ständigt fått påtalat av besvikna föräldrar att deras naturliga rytm inte varit tillräcklig. Barn som uppenbarligen långt senare känt av sviterna av sin uppväxt.

Hur känns det för ett stillsamt barn som hela tiden får sin natur ifrågasatt. "Varför skaffar du inga vänner?"
Hur känns det att hela tiden få höra att den du är, när du är dig själv, inte är rätt? "Var inte så försiktig. Ta för dig!"
Jag har även fått mail från oroliga föräldrar till inåtvända barn.
"Går det att fixa? Hur kan jag få honom att ta för sig?"
(Jag svarade aldrig på just det mailet. Blev mållös)

"Du måste ta plats!"
Barn är unika (men ofta snoriga). De har sin egen rytm och sitt eget språk. Hjärtat är stort och självbilden mjuk. Vissa riktar sin energi mot världen andra har sin fokus på en insida tapetserad av idéer. Med introversion kommer en lägre tolerans för dopamin. Översatt till vardagen kan det uttryckas som att: du behöver väldigt lite för att känna att tillvaron är rik nog – du blir inte uttråkad. Introverta barn behöver inte dränkas i sorlet av röster för att känna sig levande. De behöver inte klasar av vänner som skryter om hur många mjölktänder de tappat. En vän räcker långt (gärna en basset eller något annat som förstår värdet av tystnad).


De tysta barnen försvinner ofta i sin bubbla. De stirrar med glasartad blick genom halva middagen. I deras vardag är trasiga strykbrädor strandade rymdskepp och ett rostigt boule-klot är en meteorit från planeten NepTinnitus.
Så varför lever vi i en tid som insisterar på att dessa barn skall ta plats?
Varför måste alla bli Mick Jagger?
Varför inte bara låta de tysta barnen vara Keith Richards? (minus drogerna förstås)

 

"Hörs du inte så finns du inte"
Har du någon gång varit på ett möte med de som sedan barnsben uppmanats att "ta plats"? Klart du har.
Vissa tycks ha utvecklat en svältfödd hungern efter uppmärksamhet. De deltar inte för att interagera utan för att dominera. När flera samlas på samma yta blir rummet en kakafoni av självcentrerad energi. De lyssnar på det du säger, inte för att ta till sig dina ord, utan för att hitta vägar in med deras egna. När de trängs kring samma ovala bord bubblar det. De är pirayor som äter upp andras tystnad. Rum fylls av halva meningar och bedövande volym när de avbryter varandra stup i kvarten. Det är en övning i status, inte i kommunikation.

 

Vad innebär det att "ta plats"?
En gång i tiden var det ett skällsord att vara en sådan som tar plats. Idag har det blivit en hedersmedalj, den sociala världens simborgarmärke. "Folk brukar säga att jag är en sån som tar plats!", deklareras det stolt i CV:et.

Kulturella långtidsstudier visar en trend sedan 50-talet av stegrande utåtriktat beteende. Den högljudda personen har blivit vårt tids ideal. Även störningen narcissism har blivit allt vanligare. Ifall du undrar om du kan vara drabbad, här är ett test:
1. Tänk på dig själv
2. Kommer du hit är du inte en narcissist. Narcissism är en störning som innebär extremfokus på det egna egot, en inre dialog som ständigt säger "jag-jag-jag-jag-jag".
Den amerikanska psykologen Jean Twenge går så långt som till att påstå att den intensivt extraverta nutidsnormen fostrat en armé av små narcissister.

"...Fast när jag hörde om ordet 'introvert' förändrades allt det där."

Den överväldigande responsen på min bok, har handlat väldigt lite om hur den är skriven men desto mer om det ord som avhandlas. Samhällsidealet med den ständigt spontana, självhävdande, sociala människan har tagits så långt, att många känner att de måste gå igenom tillvaron med en mask. De har en offentlig person och en privat person för att överleva.
I en tid där betygskriterier inkluderar den mängd taltid du tar i anspråk i ett klassrum blir de som gärna tänker innan de talar ofta i underläge. I en tid där social status mäts i antal vänner, likes och följare har det sociala har blivit en hårdvaluta för yngre generationen. En valuta med inflation till den milda grad att medverkan i Paradise Hotel ger status.

 

En tanke om rum med rum för tanke
Hörde en finurlig modell för att släppa fram alla i en debatt. Metoden kallas Post It poverty och funkar i både skola och arbetsliv. Varje deltagare får ett antal post it lappar. När personen vill säga något lämnar hon eller han fram en post it lapp och "köper" taltid. När lapparna är slut är det tystnad som gäller. Med det tilltaget blir det lika många taltillfälle per person oavsett hur uppmärksamhetstörstande vissa är.

ung LinusTystlåtna barn blir inte röstlösa i livet för att vi låter dem välja sin egen roll. Låt dem hitta sitt forum, sin röst och sin egen stam. Det är ett tankefel att tro att de talade ordet är den enda kanalen.
Vad hade hänt om den unga Joanne Rowling inte tillåtits irra sig bort i sina sagor från tidig ålder? Hur mycket tråkigare hade pendeltåget varit om Markus Notch Persson tvingats spela Yatzy med familjen varenda vaket ögonblick istället för att lära sig skriva kod? Jag vet inte, för jag växte upp i en familj där det alltid var accepterat att vilja vara för sig själv. Jag har alltid varit introvert men har blivit trygg i att tala. Antagligen därför att det alltid varit mitt eget val. Jag har aldrig pressats till att iförd folkdräkt sjunga Du gamla du fria på släktfesten. Min mamma har aldrig någonsin försökt övertala mig att ta plats på en scen. Jag vill påstå att det är exakt därför det är något jag gör till vardags (alltså inte den delen om folkdräkten). Motivation funkar på det viset. När det kommer inifrån, från din egen nyfikenhet, då är viljan okuvlig.

Så kära barn. För all del, ta plats.
Ta inte plats för att dina föräldrar skall kunna pusta ut och känna att du är normal (för det är du).
Ta inte plats för att dina föräldrar skall vara stolta över att det är du som är skolans alfa-hane eller skolans populäraste tjej.
När någon ber dig att ta plats, fråga "vems?".

Och ta aldrig plats om det inte är vad du vill"

 

Här kan du läsa Linus Jonkmans blogg.