■■ 12 Juni 2015, fyraåriga Luna dödas i en bilbomb på Hisingen, Göteborg.
■■ 24 juli 2015, sextonårige Maslah skjuts till döds vid en bensinmack på Brommaplan. Mordet på pojken, som kom från Rinkeby, tros vara kopplat till mordet på en nittonåring i Bromsten som han tidigare varit vän med.
■■ 19 januari 2016, femtonårige Robin skjuts ihjäl i Akalla, nordvästra Stockholm.
■■ 21 augusti 2016, åttaårige Yuusuf dör när en handgranat slängs in i lägenheten där han sov på Biskopsgården.
Hur lång var Robin?
– Hur lång han var? Längre än vad jag är, säger mamma Carro.
– Typ en och sjuttio, minns storebror Alejandro.
– En och sjuttioåtta, säger styvbrodern Benji bestämt. Han var lång för sin ålder.
Alejandro tittar skeptiskt.
– Softa.
– Jo, han var lång, insisterar Benji. Han var typ här på mig, säger han och visar med handen.
– Softa mannen.
– Jo, han var jättelång.
– Bror, jag var typ… tio centimeter längre, säger Alejandro. Och jag är en och åttiosex. Jo bror.
– Du är inte tio centimeter längre än vad han var. Nej aldrig, säger Carro.
– Walla! försäkrar Alejandro.
– Jag kommer ihåg när han upptäckte att han var längre än mig. Han var så stolt. Så han är jättelång, säger Carro. Han var jättelång.
Alejandro, som är rullstolsburen efter skottdådet där Robin mördades, skruvar lite på sig.
– Ja, han skulle nog ha blivit en och åttiosju.
Tisdagen den 19 januari 2016.
Syskonen Sinisalo har bestämt sig för att stanna hemma från skolan. Äntligen ska de ha föräldrafritt. Mamma Carro och hennes pojkvän Ali är på väg till USA på bröllopsresa.
Robin brer en macka som han aldrig ska äta.
Han går ner för trapporna för att röka med storebror Alejandro. På balkongen får de inte röka, mammans pojkvän är bodybuildare och renlevnadsmänniska och vill inte ha röklukt i lägenheten.
På vägen ner småpratar bröderna. Robin har tofflor och inga strumpor på sig trots att det bara är fem minusgrader ute. Han tänker att de snart ändå ska in igen.
Bröderna vet inte om det men någon står gömd i porten och väntar på dem.
Utanför femvåningshuset har molnen spruckit och solljuset står lågt. Klar, frisk vinterluft fyller lungorna när dörren öppnas. Välbekanta ljud möter dem. Barnskratt från skolgården och vuxna som pratar i pizzerian mitt emot.
Klockan 15.55 rapporterar SVT Stockholm om en skottlossning i Akalla:
En person sköts ihjäl och en person skottskadades i Akalla i nordvästra Stockholm under tisdagseftermiddagen. Vid 15.30-tiden på tisdagen ringde flera personer till polisen och larmade om skottlossning i Akalla.
En person som reportern talar med och som har barn i området är orolig.
– Bara några timmar tidigare gick jag förbi med barnvagnen vid samma plats där de senare sköt. De som gjorde det här borde tänka på att andra kan bli skadade.
Enligt polisen ska chanserna vara goda att klara upp fallet eftersom det skett i ett tättbebyggt område och många har bevittnat skjutningen.
Snart blir det känt att offren är bröder. Den mördade är född 2001, den skottskadade 1995.
En femtonåring har skjutits ihjäl mitt på dagen och hans tjugoårige bror vårdas för livshotande skador.
Det här handlar inte om några 'oskyldiga bystanders'
På sociala medier skrivs genast kommentarer om händelsen.
”Är inte detta någon form av hedersrelaterat våld så ska jag bita mig i tungan lång tid framöver. Det här handlar inte om några 'oskyldiga' bystanders”, skriver någon.
De föraktfulla påhoppen från människor som inte vet något om de drabbade blir allt grövre.
”Någon som har gjort ett execelark på vilka vinster samhället har gjort genom att det kriminella elementen fick framlida?”
Mamman kritiseras för att hon har barn med olika män. Hon beskylls för att vara en dålig mor för att hon åkt på bröllopsresa.
”Här har finskan dragit till Las Vegas med en babbe och lämnat barnen utan kontroll. Man har faktiskt som förälder ett ansvar för sina barn”.
6 januari 2001.
På förmiddagen är Robin Sinisalo ännu inte född.
Han väger som tre mjölkpaket och ligger och rör sig i Carros mage.
Värkarna kommer allt tätare och kraftigare. Mammans kropp förbereder sig för barnafödande.
På eftermiddagen går vattnet hemma i Rinkeby.
Carro hinner inte ens klä av sig på Karolinska sjukhuset. Personalen försöker få henne att lugna sig, ”det kommer ta jättelång tid”. ”Nej”, säger hon. ”Han är här”.
De ber henne sätta sig men hon ropar att huvudet redan är på väg.
Snart tar barnet sats för sitt första andetag.
Det är vinter. En vacker vinterdag.
När de får komma hem gråter Robin jättemycket. De första åren ska han hela tiden sova hos mamma. Han vill ha mycket närhet. När han är två år och ska sova själv skriker han och bankar huvudet mot väggen tills Carro öppnar dörren till sitt rum. Sedan kan han sitta tjugofyra timmar i hennes famn.
Augusti 2016.
En solig sommardag åker Carro till två polisstationer.
Först till Sollentuna. Därefter till Solna.
Där samlar hon ihop hans saker.
Ett örhänge. En tändare. Adidasbyxor. Tofflor. En telefon. Ett par kalsonger. Och en t-shirt som hon tvingas slänga.
Sedan åker hon hem igen.
Augusti 2007.
Robin börjar skolan i Åkermynta, Hässelby. Han har lätt för att lära. Drömmen är att bli fotbollsproffs. När familjen senare flyttar tillbaka till Rinkeby blir han skoltrött. Han vägrar gå till Rinkebyskolan och är borta nästan en hel termin.
– Han störtvägrade. Varför? För han gillade inte strulungar. Men till slut gick han för jag sa att jag skulle få socialen på mig, säger Carro.
Robin var inget strulbarn. Han var en tuggare, förklarar storebror Alejandro.
– Tuggare är såna som bara softar du vet, de tar det lugnt, umgås med grabbarna, de bara chillar. De är sköna killar. Han var en tuggare. Självklart om du bor i förorten klär du dig på ett visst sätt. Men han var varken knasbarn eller kriminell. Bara tuggare. En skön tuggare.
Den bilden återkommer i flera olika samtal jag har med Robins vänner. Inte för att det egentligen spelar någon större roll. Mordet hade inte varit berättigat om han vore en bråkig femtonåring. Dessutom rymmer människor många olika sidor. Men för Robins nära var lugnet en egenskap som gjorde honom till den han var.
När Carro ville att han skulle boxas konstaterade tränaren snabbt att Robin hade bra teknik men att han hade ett problem: det var uppenbart att han inte ville slå på andra.
En särskild historia återkommer bland vänner och bekanta.
Robin är tretton år och står utanför restaurang Curry Mahal i Rinkeby. Där han och vännerna brukar samlas. Killarna står bara och hänger och har ännu inte bestämt vad de ska göra av dagen. Då kommer en kille som är något år äldre fram och frågar om cigg.
”Jag har ingen”, säger Robin.
Killen kollar snett på honom. Han tycker att Robin har attityd och ger honom en örfil. Han säger till Robin att de ska mannas, alltså slåss man mot man.
Men Robin skakar på huvudet. Han vägrar att slåss. ”Jag tänker inte slå tillbaka”, säger han.
Killen kollar på honom tyst en stund och går sedan i väg.
19 januari 2016.
När skytten kommer ut från porten till de rökande bröderna anar de inget.
Tvärtom. De öppnar dörren åt honom.
Kvällarna innan har flera personer sett en skum bil stå i bostadsområdet.
Där inne ska ett par unga killar som inte kommer från området ha suttit.
Men nu är det mitt på dagen och bröderna misstänker först inget. Förrän de märker att mannen de håller upp dörren åt är maskerad och beväpnad.
Han säger inget. Han siktar på den äldre brodern och avlossar ett skott.
Men i samma ögonblick får han en knuff av Robin. Det räddar livet på Alejandro för skottet snuddar bara vid halsen.
Sedan ställer sig Robin med öppna armar mot den pistolbeväpnade mannen. Som för att täcka sin bror.
Då avfyras nästa skott. Den här gången mot Robins huvud.
När Alejandro återfår medvetandet springer han för livet. Mördaren jagar honom. Klädd i svarta byxor och en huvtröja med blåa ärmar.
Han skjuter ner Alejandro som faller utanför en grundskola och en pizzeria där flera personer gömmer sig. Där på den snötäckta marken blir han skjuten minst två gånger till. Sedan avlossar den maskerade mannen ett skott i luften och springer iväg.
Början av januari 2016.
Två veckor före mordet satt Robin hemma och tittade på Simpsons. Han kunde titta på det programmet nästan tjugofyra timmar om dygnet.
Då vände han sig om och sa att han ville kremeras när han dog. Han ville inte ligga ensam där det var mörkt och kallt.
”Vad snackar du om? Du har nyss fyllt femton år”, svarade Carro.
– Men han bara… ”kan du bara säga ”ja” snälla?”. Det var viktigt för honom, säger Carro.
Alejandro tittar ut genom fönstret.
– Vi pratade mycket om det faktiskt, säger han utan att vända blicken. Jag, Robin och Benji, vår styvbror. Om man begravs... visst första året kommer folk dit ofta, andra året det blir mindre, men till slut kommer de till graven två gånger per år, max. Och det är dyrt att begravas. Ja, att dö är dyrt.
Oktober 2016.
Nio månader har gått sedan den där vinterdagen som förändrade allt.
Hösten färgar miljonprogrammet i en gul och gulröd kuliss.
Ett staket vid femvåningshuset där Robin bodde bär ännu spår av skottlossningen.
Carro lutar sig mot det och tänder en cigg. Bredvid ligger ljus och blommor till Robins minne.
Alejandro drar in rök och blåser ut.
Carro ser sig omkring. Hon har bott i områdets förorter hela sitt liv. Rinkeby, Hässelby, Akalla.
Under uppväxten såg Alejandro hur Carro kämpade med att få ihop ekonomin. Hon hade skulder och förlorade lägenheten i Hässelby.
– Alejandro ville hjälpa men det blev pannkaka när han försökte skaffa snabba pengar, säger hon.
För några månader sedan ringde polisen angående mordutredningen. Det som i början såg ut att ha alla förutsättningar att klaras upp, på grund av tidpunkten på dagen och alla vittnen som fanns på plats, har förvandlats till en frustrerande tystnad.
Ingen vill prata med polisen. Ingen har sett något. Över 450 förhör har gjorts för att hitta Robins mördare, inklusive dörrknackningar i bostadsområdet. Ändå finns inga spår.
Många är rädda för ett informellt rättssystem som i vardagen har större våldskapital och påverkan än polisen. Bara misstanken om att någon pratat med polisen kan vara farlig. Carro sa själv till Robins vänner att vara försiktiga med polisen. Hon kunde ta smällen, men ville inte sätta deras liv på spel.
”Alejandro måste prata”, sa polisen.
De var säkra på att han visste vem som skjutit.
”Ni fattar väl att även om vi visste nånting, ingen av oss skulle prata med er. Jag tänker inte riskera att förlora fler familjemedlemmar”, sa Carro.
”Men vi kan skydda er. Ni kan få skyddad identitet och flytta”.
”Personligen tycker jag att det är värt det”, sa polisen.
”När din son har dött och din andra son ligger på sjukhus, kom till mig då med din åsikt”, svarade hon.
Polisen insisterade. Det var viktigt att någon började prata.
– Men de kan inte skydda oss. Jag är uppväxt här. Jag vet hur det funkar på gatan, vilket de också gör men de väljer att skita i det, säger Carro.
Alejandro låg fortfarande på sjukhuset när polisen besökte honom ungefär tre månader efter dådet. Först var de trevliga. Men sen uppfattade han att de försökte smutskasta Robin.
Han tänkte inte prata med dem.
”Tycker du inte att Robin är värd mer än det här?”, sa en av polismännen.
– De visste att jag var svag då. Det känsligaste ämnet de kunde ta upp var Robin. Jag fällde en tår. Men jag är uppvuxen med att inte prata med dem. Det sitter i ryggmärgen. Det hade bara förvärrat grejen. Det är alltid fler som ligger bakom en sån här grej.
Vi tar hissen upp till lägenheten. Solljuset strålar in som ett vitt sken från fönstret.
Buddhafigurer och bilder på Robin pryder väggarna.
På en bänk ligger en låda med olika mediciner som Alejandro måste ta. Tjugoåringen har nyligen slutat med antidepressiva. Smärtstillande tar han fortfarande. Inuti kroppen har han kvar splitter som läkarna inte kunnat ta bort. De ligger för nära hans nerver.
Det är en märklig känsla, att inte kunna ställa sig upp
Alejandro är förlamad från midjan nedåt. Läkarna har sagt att chansen att han ska kunna gå igen är femtio-femtio. Ju längre tiden går utan att han kan röra sig, ju sämre blir chanserna.
– Det är en märklig känsla, att inte kunna ställa sig upp själv. För en tid sedan var det jobbigt när jag såg allt mina vänner kunde göra. Men i dag fylls jag faktiskt med glädje när jag ser deras glädje, säger han.
Rehabiliteringen i Solna tycks ge resultat.
– Så envis som jag är, jag ska ställa mig upp. Ja fan. Så mycket som hänt på bara några månader. Jag kan röra mina tår lite. Från att inte kunna röra nåt alls.
När Alejandro var i tonåren begick han ett personrån och dömdes till samhällstjänst. Han har även åkt fast för snatteri och gripits av civilpolis när han rökt cannabis. Då skickade Carro honom bort från orten, till Thailand.
– En dödsskjutning behöver inte betyda att det handlar om gänguppgörelser, påpekar hon.
Det krävs inte mycket för att bli skjuten.
En liten skuld till kriminella kan leda till att man ”skattas”. Man tvingas betala ränta och utstå förnedring. Eller riskerar att bli skjuten. Även om det bara handlar om några tusenlappar. Detsamma om betalningen sker för sent.
Småsaker kan leda till skottlossning när många går beväpnade. Att flirta med fel tjej eller att någon från ett rivaliserande område är på ”fel plats”.
Rykten är livsfarliga. Någon pekar ut en fiende som golare, en som pratat med polis, och plötsligt har han fått en dödsdom på sitt huvud.
En av Carros största rädslor är att den som ligger bakom dådet ska vara någon som hon känner. Någon som ätit hemma hos henne.
En sak misstänker hon. Några av alla som kom på besök till sjukhuset vet vem som skjutit.
– Jag tror att någon betalat. Idag räcker det med 10 000 kronor för att få en snorunge att skjuta ihjäl en människa. Men det här är jättekonstigt, mitt på dagen, att kallblodigt döda en femtonåring som aldrig gjort nån nåt..
Jag frågar om det känns viktigt för dem att de skyldiga straffas.
Alejandro skakar på huvudet.
– Vad skulle han få sitta, max fem år? Och vad är det? Vi säger han får fem år. Han kommer sitta max 3,5 år. Sköter han sig riktigt bra, han får tre år. Han kommer ut med utbildning, han har fixat upp sitt liv. Det har blivit bättre för honom, inte för oss. Jag hade inte blivit nöjd.
Carro tittar upp på en av buddahfigurerna på hyllorna.
– Jag tror på karma. Det kommer komma till slut. När han är trettio, fyrtio år eller vad som helst och själv har barn. Det kommer att komma och bita honom. I början ville jag hämnas. ”Men vem ska du jaga?” frågade min man. Sen hoppades jag att rättvisan skulle ta honom. Men rättvisan fungerar ju inte.
Alejandro tar en klunk energidryck.
Jag frågar vad som händer om de möter mördaren någon dag.
– Det är klart att jag kommer möta honom nån gång. Nånstans. Men jag vet inte. Svär, jag vet inte vad som kommer hända. Men det är bara att vänta tills den dagen kommer. Det är bara att vänta, säger Alejandro.
Vi sitter tyst en stund.
Det var meningen att Robin skulle rädda honom, tänker han. Det måste finnas något han ska åstadkomma. Hade inte Robin knuffat skytten i första skottögonblicket så hade det träffat halspulsådern.
– Jag ska inte ut och hämnas genom att skjuta någon eller döda någon, bryter Alejandro tystnaden. Jag ska hämnas på det bästa sättet som finns. Genom att ta mig upp. De har gett mig hat men jag ska döda dem med kärlek. Inte så att jag ska krama honom eller skaka hans hand om jag får veta vem det var. Men jag ska visa att det inte stoppade mig.
Carro vrider på sig.
– Jag har försökt föreställa mig reaktionen. För några månader sedan tänkte jag att jag skulle döda honom där på plats.
Men det hade inte hjälpt, påpekar Alejandro snabbt.
– Nej, instämmer hon. För då kommer någon sedan ta hans sida. Det blir bara en ond cirkel. Hur ont det än gör så… Hellre att han lider i tankarna, att de förföljer honom. Idag lider jag med hans mamma, för hon har uppfostrat en mördare.
Sedan säger Carro att hon försöker tänka mindre på mördaren och mer på vad som kan göras för att stoppa morden.
– Många unga styrs av äldre och gör saker de inte förstår konsekvenserna av. Så länge de som är på gatan håller kvar i sina oskrivna lagar kommer vi inte att se någon förändring. Knarkaffärer och sånt struntar jag i. Men ett mord på en nybliven femtonåring?
Vi går ut igen till rökplatsen där Robin föll ner till marken med ett skott i huvudet den där januaridagen.
Hans ett år yngre syster var den som såg honom ta sista andetaget. Hon hade hört kraftiga smällar som ekade i porten och sprang ner. Där låg Robin. Han hostade upp blod och tittade på henne men ändå inte, minns hon.
Carro ryser. Hon har skuldkänslor för att hon inte var hemma den där dagen. Hon var inte van vid att vara ifrån barnen. Men till slut tackade hon ja till bröllopsresan till USA och åkte. Hon ville åka för makens skull, som jobbar många timmar som ordningsvakt.
Men när hon kom fram till hotellet hann hon knappt sätta sig ner förrän hon fick samtalet om vad som hänt hennes barn.
Det var hennes man som kom med telefonen. Han såg blek och förstörd ut. Först vägrade hon ta telefonen. Hon förstod att något illa hade hänt. Men inte att det kunde handla om något så allvarligt.
– Folk lever sina liv som ingenting. Politikerna har inte reagerat. Hade det hänt min granne hade jag skrikit rakt ut, säger hon. En femtonåring. Mitt på dagen. Jag fattar inte varför folk inte reagerar. Nästa gång kan det hända er son. Jag var tvungen att jaga tidningarna och politikerna.
Några barn som haft idrottslektion i grönskan en bit härifrån går förbi.
Carro håller upp dörren för en äldre kvinna. Hon tittar upp på balkongen. Lägenheten har hon försökt sälja flera gånger nu. Mäklaren hade tre visningar, bara en kom dit. Flera som bor i höghuset har förgäves försökt sälja.
– Under tre, fyra månader brast det för mig nästan varje gång jag kom hit. Men det börjar kännas som att det är här vi ska vara. Robin är här. Och jag vill inte lämna honom.
Onsdagen den 28 oktober 2015.
Mindre än tre månader före mordet.
Robin sitter på McDonald's i Kista Galleria tillsammans med Maria som han lärt känna via Instagram. Båda går i åttonde klass, men i olika skolor.
Hon har med sig sin kusin och en vän på första dejten. Han har sällskap av styvbror Benji.
De äter cheesburgare och pommes.
Mötet blir speciellt. Maria tycker att Robins ögon är lugna. Leendet är på riktigt, det är ärligt. Han går direkt in i själen, tänker hon.
Efter någon timme går de mot stationen för att åka tunnelbana hem mot var sitt håll. Han ska till blå linjens slutstation. Hon ska mot andra hållet.
När de står vid spärrarna frågar en av vännerna om Robin inte kan ge Maria en puss innan de tar farväl. Stämningen blir lite pinsam men han lutar sig snabbt fram, ger henne en puss på munnen och springer sedan i väg till sitt tåg.
Maria berättar att Robin brukade ringa henne varje morgon. Hon har haft svårt att gå till skolan efter hans död. Svårt att gå vidare.
– Alla säger att jag är så ung, att jag måste gå vidare, säger hon. Men Robin var som min bäste vän. Jag är stolt över att ha varit en del av hans liv.
I Husbyskolan där Robin gick har alla klassrum döpts efter kända svenskar. Zlatan Ibrahimovic, Astrid Lindgren och Ison & Fille till exempel.
Nu har ett nytt rum invigts. Det är den viktigaste salen, enligt skolan. Där ska eleverna kunna läsa tyst och lugnt, vilket Robin tyckte om att göra. Hans gamla stol' finns där.
Namnet på salen? Robin Sinisalo-rummet.
Premium
Premium
Premium