Det är landet på andra sidan den Engelska kanalen som lockar. Lockar likt ett Eldorado.
Ingenstans är avståndet mellan Frankrike och Storbritannien kortare än här - cirka 33 kilometer. Det är här tunneln under kanalen har sin mynning.
Så därför är det hit de kommer. Unga män från Afghanistan, Eritrea, Pakistan, Syrien. En del flyr undan krig och elände, andra är ekonomiska flyktingar på jakt efter ett bättre liv.
Många har - likt Yasir Muhammad från Pakistan - levt i månader eller år på den europeiska kontinenten som illegala invandrare, men drömmer nu om Storbritannien.
- Där har jag hört av mina vänner att det finns jobb, där tas vi emot, säger Yasir Muhammad förhoppningsfullt.
Vi möts nere vi hamnen i Calais, med utsikt över färjorna som avreser mot Dover på andra sidan. Yasir Muhammad och hans vänner skådar ut över den allt tommare jordplätt intill de övergivna järnvägsspåren där han fram till tidigt i går morse hade sitt tält, sina ägodelar, sitt tillfälliga hem
- Polisen väckte oss klockan sex och körde bort oss. De skrek och slog oss. Det blev en del bråk.
"Behandlar oss som djur"
Intill honom sitter Ali Shinwari, från Jalalabad i Afghanistan. Han säger att han arbetat som mekaniker åt amerikanerna, men flydde därifrån eftersom han fruktade talibanernas hämnd.
- De här franska poliserna är inte bättre talibanerna, säger han. De behandlar oss som djur. Det är inget liv vi har här.
Polisen hade varnat i förväg att de tänkte göra en aktion. En del av flyktingarna har drabbats av hudsjukdomen skabb och därför måste allt rivas och brännas hette det.
Men Claudine Gilles som arbetar för hjälporganisationen Salam, tror att det finns andra orsaker. Som resultatet av EU-valet i söndags där Nationella fronten blev största franska parti.
- Jag är bedrövad över resultatet, säger hon. Men jag är säker på att myndigheterna nu vill visa tuffare tag mot invandringen och det är därför detta händer nu.
Salam är den enda hjälpen flyktingarna får. Varje kväll klockan 18 delas en måltid ut och här finns också möjligheten att ta en dusch.
Nya filtar delas ut när vi är där, eftersom de flesta just blivit av med allt de hade. En oväntad utdelning av bröd leder snabbt till smått kaotiska scener där männen rycker och sliter i varandra. Nya tält ska delas ut under torsdagen.
- Vi kommer att ha nya tältläger om några dagar, säger Claudine Gilles. Det här kommer aldrig att ta slut.
Yasir Muhammad, Ali Shinwari och de andra har inga planer att stanna i Calais särskilt länge. Det pågår en ständig genomströmning i lägren här.
- En del har tur och stannar här bara ett par veckor, andra blir kvar i åtta månader, säger Yasir Muhammad. Alla vill vi till Storbritannien.
Försöker hoppa på i farten
Han säger att han försökt att ta sig över kanalen över 400 gånger. Det är en överdrift förstås, men rymmer sanningen att han mer eller mindre försöker varje dag.
Det är de fattigaste vi hittar här. De som spenderat allt på resan till Europa, ofta ihopsamlat med hjälp av släkt och vänner i hemlandet.
De som har bättre finanser, betalar kurirer stora summor för att smugglas över.
- Det kostar mellan 3 000 och 4 000 euro, berättar Claudine Gilles. Även polisen är inblandad och tittar åt andra hållet.
De andra får försöka bäst de kan. Den som har tur lyckas ta sig obemärkt ombord på en färja, en lastbil eller tåget som går genom tunneln. En del väntar inte ens på att fordonen ska stanna, utan försöker hoppa på i farten.
För en del går det illa. Riktigt illa.
- Vi hade två som dog här bara häromveckan, säger Yasir Muhammad.
- Själv har jag skadat mig flera gånger när jag ramlat av, eller misshandlats av polis. Två gånger har jag blivit deporterad till Italien, men då tar jag bara bussen eller tåget tillbaka hit.
Han kommer sannolikt att lyckas en dag. Claudine Gilles uppskattar att mellan 30 och 50 tar sig över varje dag. Ungefär lika många anländer hit dagligen.
"Finns plats för dem"
Och de blir bara fler. För två år sedan fanns bara cirka 150 här. Det börjar påminna om hur det såg ut i början av 2000-talet då det väldiga flyktinglägret Sangatte skapade stora rubriker. Det stängdes 2002.
Hjälporganisationen Salam har funnit här i elva år och lär finnas här i många år framåt. För inget verkar kunna övertyga männen som samlats här att Storbritannien kanske trots allt inte är så bra som de tror.
- Det finns plats för dem i Frankrike, men det vill de inte lyssna på, säger Geraldine Gilles.
- Vi försöker förklara för dem att England inte är det förlovade landet, men deras släkt och föräldrar har sagt att de måste ta sig till Storbritannien.
Det öppna fältet intill järnvägsspåret som fram till i går var fyllt av provisoriska tält och presenningar börjar tömmas under eftermiddagen. Allt skopas upp av en grävskopa och lastas på lastbilar för bortfrakt och bränning.
Vägrar ge upp hoppet
Bland bråten finns också Yasir Muhammed ombyteskläder och den dagbok Salman Habid skrivit sedan han lämnade Pakistan för fyra år sedan. Ännu ett par motgångar i ett redan hårt liv.
Men ingen av dem tänker ge upp. I dag försöker de ta sig över på nytt.
