Jag siktar in mig på de två största killarna på festen.
De har stirrat på mig sedan jag kom hit, trots att vi aldrig träffats. Jag kan inte gömma mig i rummet längre och vill de slå mig, har jag ändå ingenstans att fly.
– Hej, jag heter Diamant.
Sträcker fram handen och ler så vänligt jag kan. Försöker få dem att inse att jag är ofarlig, harmlös.
De spänner käkarna, stirrar iskallt mot min hand som hänger i luften.
Jag ger upp försöket och frågar om de har trevligt och vilka de känner.
– Vad gör DU här? frågar killen som ser farligast ut.
– Jag är klasskompis med honom, säger jag och pekar mot vännen som tagit oss till dit, ovetande om att det skulle spelas vit makt-musik på festen och att många av gästerna skulle sjunga med.
Samtalet utvecklas till verbala påhopp mot såna som mig, invandrare. Killen som ser farlig ut berättar att han har bråkat med en "invandrarkille”. Nu menar han att vi alla är våldsamma tjuvar och kräk som bara förstör för svenskarna. Efter ett längre samtal, när han fått uttrycka tillräckligt mycket av sitt hat mot oss, säger han plötsligt nästan ursäktande:
– Jag syftar på alla de andra invandrarna. Du är schysst.
Ytterst begränsad invandring
Det här var 2000. Jag hade precis börjat gymnasiet och min nye klasskompis bjöd med mig till en fest i byn Grängshammar utanför Säter. Det är en av åtskilliga liknande diskussioner jag haft genom åren, precis som nästan alla jag känner med utländsk bakgrund.
Mitt liv har gått vidare och jag hade nästan förträngt festen i Grängshammar. Men i september 2014 gör sig samtalet påmint när jag hör Sverigedemokraternas partiledare valtala.
I stad efter stad pratar Jimmie Åkesson om en ytterst begränsad invandring, som innebär att bara ”schyssta” människor ska få komma hit.
Samtidigt tar jag del av de 167 berättelser om Sverige och resan hit, som vi publicerat i Expressens serie Det nya landet. De medverkande är människor som invandrat från 1950-talet och fram till i dag. De har kommit hit av många olika anledningar – krig, förföljelse, jobb, kärlek – och har haft olika förutsättningar, men ett har de gemensamt: var och en av de här 167 människorna är en del i berättelsen om det moderna Sverige.
Som journalist går jag i vanliga fall in i en yrkesroll. Jag gör mitt jobb, oavsett om jag skriver om krigsförbrytare, politiker, kungafamiljen eller vanliga arbetare. Men den här gången har jag inte kunnat stå tyst och opåverkad vid sidan om.
Mer svensk i mitt gamla land
I centrum mötte jag Marjatta Randeborg Aittamaa, 74, som invandrade från Finland sommaren 1951. Hon hade förlorat sin pappa i kriget mot Sovjet och kom till Borlänge när styvpappan fick jobb på stålverket. Jag insåg hur mycket gemensamt hon har med de barn som i dag tvingas överge sina hem med hopp om ett bättre liv i Sverige.
Marjattas berättelse har många likheter med min egen resa från Kosovo och med 17-åriga Ferouze Rashid Abdirahamans från Somalia till Borlänge 2013. Jag insåg att människors egna historier nog kan skapa mer förståelse, och ge en bättre bild av Sverige, än det som sägs i många valtal.
Själv är jag alban, svensk och muslim. Jag är influerad av 30 års liv, resor och möten över hela världen. Oavsett hur jag identifierar mig själv i Sverige betraktas jag mer som svensk när jag åker till mitt gamla hemland. Däremot vet jag inte hur Sverigedemokraterna skulle värdera min tillhörighet, när deras partiledare inte ens ser Zlatan Ibrahimovic som svensk.
Det handlar om en fotbollsspelare som är född i Sverige, som slagit målrekord i landslaget och är en av de starkaste symbolerna för vårt land internationellt. Men Jimmie Åkesson kan inte säga att han är svensk.
Är Zlatan schysst nog i Sverigedemokraternas Sverige?
"Känner mig svensk"
Fatima Ali Ismaiel, 55, gjorde karriär som ung rektor i Irak innan hon tvingades fly till Sverige. I dag jobbar hon, liksom många andra med utländsk bakgrund, i äldrevården. Hon älskar sitt yrke och värdesätter åldringarna som byggde upp samhället, de som bland annat kommer från Sverige, Finland, forna Jugoslavien, Grekland och Italien.
– Jag känner mig svensk och känner att Sverige är mitt land, säger hon.
Är Fatima schysst nog för Sverigedemokraternas Sverige?
Pappan sköts ihjäl
Javad jobbade i en väskfabrik, tjänade ihop lite pengar och tog sig sedan till Sverige genom att vandra till fots, simma över en flod och gömma sig i en lastbil.
Eller Al-Ahmed Busadi, 18.
Hans mamma dog när han föddes. Sin pappa, som sköts ihjäl i Libyen, fick han aldrig begrava. När Medelhavets vågor slog över båten, där skräckslagna flyktingar trängdes, fann Al-Ahmed en märklig tröst i dödsångesten. Om han föll överbord och drunknade, skulle han åtminstone förenas med sina föräldrar.
Är någon av de här pojkarna schysst nog för Sverigedemokraternas Sverige?
Kräktes av rädsla
Läraren Obada Abdul Samad, 32, flydde Syrien och ”bomber, mord, slakt och kidnappning av kvinnor och barn”. Barnen var så rädda att de kräktes, berättar hon strax efter att ha anlänt till Sverige, familjens första trygga plats på flera år.
Är Obada schysst nog?
Fyllde sju på flykt
Mirela Kljunic, 28, kom tillsammans med tiotusentals flyktingar från Balkan under 1990-talet. Hon fyllde sju år i en buss under flykten från Bosnien.
Är Mirela och Milenko tillräckligt schyssta för Jimmie Åkesson?
Nätverk av kvinnor
Caroline Li Yun Hsiung, 44, föddes i Indien av kinesiska föräldrar, men följde med sin landsman och stora kärlek till Gällivare och sedan vidare till Kiruna. Kärleken övervann kylan, säger Caroline vars barn nu utbildar sig på svenska universitet.
Chitrawan Sandberg Sriwanat, 58, träffade svenske Dan på en restaurang i Bangkok 1976. Efter flera års brevväxlande gifte de sig och flyttade till Luleå, där hon bland annat jobbat som vårdbiträde. I dag har hon ett nätverk för kvinnor, många från Asien, som behandlas illa av sina svenska män.
Är Caroline eller Chitrawan schyssta nog?
Flyttar om hon får jobb
Karriärkvinnan Larysa Sherstylo, 36, från Ukraina som följde med sin svenske sambo till Sverige när finanskrisen slog till 2008. Hon är stolt ukrainare och tänker inte ansöka om svenskt medborgarskap. Får hon jobb flyttar hon tillbaka till Ukraina.
Är Larysa schysst nog för Sverigedemokraternas Sverige?
Utbildade sig till optiker
Hon välkomnades hit och utbildade sig till optiker i Sverige, men säger nu att hon bara vill ta emot ”sådana landet har glädje och nytta av”.
Är Anna mer schysst än någon annan?
"Finns frihet här"
Marjatta, Ferouze och jag, då?
17-åriga Ferouze, som på ett år lärt sig svenska och som i juli trakasserades av en grupp unga män. De skrek ”jävla somalier” när hon promenerade i traditionella kläder till moskén. Trots det känner Ferouze sig mer välkommen i Borlänge än någon annanstans.
– Det finns frihet här. Man får leva hur man vill, säger hon.
Om Sverigedemokraterna får makt, hur ska de bestämma vilka av oss som är schyssta nog att få bo i Sverige?
Vill inte behöva svara
Jag ska vara ärlig. Jag skriver det här för att jag är rädd för mina framtida barns skull. Jag vill inte att de ska växa upp i ett Sverige där man blir granskad och värderad utifrån sitt ursprung eller hur ”schysst” man är.
Jag skriver detta nu, för jag vill inte behöva stå till svars när barnen frågar:
Varför gjorde du inget? Varför sa du inte ifrån?
