Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sjöstedt borde sätta inflytande före makt

Foto: Helene Rasmussen

1979. Valet när det minsta partiet till höger blev det största och Gösta Bohman tog över borgerligheten.

Han vill inte gå ut. Vad ska han säga? Ingenting är ju klart. Men bilen ska gå och han kan omöjligen nå den utan att passera praktsalen. När han till slut träder ut bländas han av ljuset från tv-kamerorna. Han hör bara ett öronbedövande jubel. Han tar sig till ett hörn där de byggt upp en tillfällig estrad. Han säger:

– Tack.

Sedan efterfrågar han besinning. Alla röster är inte räknade.

Det bryr sig publiken knappast om.

Schönfeltska praktsalen, med sina joniska pilastrar och sin kråmiga stuckatur, det kunde inte funnits en lämpligare lokal för exakt det här momentet i svensk historia. Högerns återkomst. Valnatten 1979 försöker en valhänt Gösta Bohman bana väg genom trängseln i barockpalatset. Från taket blickar de små italienska änglarna – la putti – ner på 68-åringen som alla förut skrattat åt.

Historiska valrörelser

I fem veckor går Expressens Torbjörn Nilsson tillbaka till klassiska valrörelser för att se vad dagens politiker har att lära av historien. I  dag: Vad Jonas Sjöstedts vänsterparti kan lära av högerlegenden Gösta Bohman.

Högern, det var ett meningslöst parti längst ut på en kant som ingen brydde sig om. 

Nu är det näst störst.

Han skyndar till bilen som ska ta honom till tv-huset. Pressfotograferna springer efter. När han sitter i framsätet – dubbla manschetter, kritstreck förstås, håret perfekt kammat med vatten – vevar han ner rutan och sticker ut ansiktet. Han håller han fast lillfingret och ringfingret med tummen, sträcker tafatt fram högerhanden så V-tecknet kan fångas av kamerorna. Han ler sitt bredaste leende. Ögonen är våta.

Det är inte färdigräknat än.

Men Moderaterna har fått över tjugo procent.

Och ingen begriper riktigt hur det gick till.

Gösta Bohman. Foto: LOTTE FERNWALL

 

Gösta Bohman var den osannolika partiledaren. Infödd stockholmare, reservare i artilleriet, jurist på Handelskammaren i Stockholm, men aldrig i närheten av politik. Så kan man sammanfatta hans trettio första år i livet. Sättet på vilket han trillade in i partiet säger en del:

Högerpartiet erbjöd 1942 Handelskammaren en suppleantplats i fastighetsnämnden i Stockholm. Man skulle stärka samarbetet mellan politik och näringsliv, hette det. Fast, på Handelskammaren fanns inget större sug efter platsen. Till slut beordrades Bohman att inställa sig i nämnden. Han var nyanställd och han kunde inte protestera.

Till sist blev han partimedlem. 1958, i extravalet, accepterade han en plats på riksdagslistan. Och 1970 valdes han till partiledare. Mycket finns att säga om det – man skulle kunna göra en HBO-serie på bråken med företrädaren Yngve Holmberg – men det viktiga här är mandatet.

Bohmans blev stort.

Bohman brydde sig aldrig om att få makt.

Partiet var ideologiskt vilset, pengarna slut, opinionssiffrorna usla. Det är en av förklaringarna till Bohmans framgångar, han fick faktiskt göra vad han ville som partiledare.

Den andra är mer häpnadsväckande.

Bohman brydde sig aldrig om att få makt.

Missförstå rätt här, Gösta Bohman var en av de mest självmedvetna människor som funnits i svensk politik, visste alltid bäst, envis som en treåring, skulle jämt slå vad om saker. Bohman sökte absolut inflytande. Han ville få rätt.

Men makt, som är en annan sak, det var inte det viktiga.

Lärdomen är den.

Att som Bohman kunna skilja mellan makt och inflytande.

 

Maktskiftet 1976 är vackrast skildrat i inledningsscenen i journalisten Kai Hammerichs bok ”Kompromissernas koalition”.

Thorbjörn Fälldin sitter på valnatten i en bil. Klockan är halv elva, han har varit hemma hos Karin och Gunnar Söder och kopplat av. Nu är de på väg till valvakan. De lyssnar på radio, Gunnar kör.  Bilen fastnar vid ett rödljus och just då kommer en ny rapport. Allt tyder på en borgerlig valseger, säger kommentatorn plötsligt.

Det hinner slå om till grönt och sedan till rött igen, innan någon i bilen kan fatta att det är sant.

Ovana, det är den stora saken med 1976 års regeringsbildning. Men den minst erfarna parten – Gösta Bohman – är den som agerar kallast. Redan i Hammerichs samtida och mycket initierade beskrivning av förhandlingarna går det skönja strategin som på några få år gjorde det moderata partiet till härskare i borgerligheten.

Istället för makt på kort sikt siktade Bohman och hans medarbetare in sig på inflytande på lång sikt.

Man insåg att man inte skulle få så mycket makt i den där regeringen. Moderaterna betraktades som ett extremt parti, i medierna och av många väljare. Centerpartisterna och folkpartisterna kunde inte ge högern något större utrymme. Istället för makt på kort sikt siktade Bohman och hans medarbetare in sig på inflytande på lång sikt. Eftersom regeringen sa sig stå för ”mittens politik” kunde moderata företrädare utanför statsrådskretsen föra en lika stark oppositionspolitik som någonsin tidigare. Partiet fick påverka, men blev samtidigt fritt att kritisera offentligt. Samtiden hjälpte förstås – Friedman, Thatcher, så småningom Reagan – men det var det egna arbetet som avgjorde. Det gav resultat.

Från 11,5 procent 1970 när Gösta Bohman tagit över till 23,6 när strategin kulminerade 1982. Valet 1979 var året när de själva insåg att det faktiskt fungerade, att det hade gått från att vara borgerlighetens minsta parti till att bli det största – och helt dominerande. 

I baksätet bakom Bohman, skymd av en stålbalk, satt partisekreterare Lars Tobisson, som på äldre dagar skrivit inte mindre än två böcker där den moderata opponera-på-sin-egen-regeringen-taktiken förklaras.

Valåret 2018 borde rätt många närstudera de skrifterna.

 

Annie Lööf, förstås. Hon som satt sig i en position där trovärdigheten lär drabbas oavsett vilken väg hon till slut väljer i regeringsfrågan; hon som bättre än någon annan svensk politiker har förutsättningar att göra en Gösta Bohman.

Eller Ebba Bush Thor. Hon som är del av en kristdemokratisk generation som inte har mycket annat för ögonen än statsrådsposter, även om det sker till priset av partiets existens.

Och så Gustaf Fridolin. Han som leder ett parti som försökte sig på en uttalad kopiering av den moderata strategin från 1970-talet, men misslyckades på varje punkt när de skulle genomföra den. 

Fast, roligast är nog den fjärde personen.

Tanken på Jonas Sjöstedt som lärjunge till Gösta Bohman kittlar.

Men möjligheten finns där.

Partiet ser ut att vara på väg mot ett historiskt fint valresultat.

Vänsterpartiet har skaffat sig en position som liknar den moderata på Bohmans tid: längst ut på en kant, en halvt avskavd demonstämpel, stor möjlighet att vinna missnöjesröster när det närliggande stora partiet upplevs svika avgörande löften. Potentialen existerar.

Jonas Sjöstedt såg den inte riktigt förut. Han kokade av ilska när Stefan Löfven lämnade honom utanför regeringen 2014, tycktes inte förstå värdet av att stå mer utanför. Nå inflytande, inte makt. Så småningom gled partiet ändå in i något som kan kallas en bohmansk logik: smala men konkreta framgångar i budgetförhandlingarna, bred och hårdhänt kritik av resten av regeringens arbete. Och det lyssnade väljarna till slut på. Partiet ser ut att vara på väg mot ett historiskt fint valresultat.

Jonas Sjöstedt. Foto: FREDRIK PERSSON / TT NYHETSBYRÅN

 

Vad Sjöstedt ska ta sig till om den rödgröna regeringen förlorar?

Det är den besvärliga frågan.

Gösta Bohman fick två mandatperioder på sig, nästan tre. Ju mer centerpartisterna och folkpartisterna strulade, ignorerade sina vallöften, försökte få till blocköverskridande samarbeten – desto bättre gick det för Moderaterna. Sjöstedt går väl runt på semestern nu och drömmer om ytterligare en mandatperiod med ett svagt och kaotisk s-styre.

Och om inte det blir verklighet?

Tja, den moderata framgången 1979 föregicks av en minimal minoritetsregering som kom till efter att folkpartister och socialdemokrater satt den traditionella blockgränsen ur spel.

Något liknande kan ske i höst.

Jonas Sjöstedts succévalvaka ligger kanske bara fyra år bort.

 

LÄS DEL 1 av Torbjörn Nilssons historiska valrörelser: Ett första steg mot Jimmie Åkessons regering

LÄS DEL 2 av Torbjörn Nilssons historiska valrörelser: Jodå. Landets största parti kan bli landets minsta

 

LÄS MER: Alla Torbjörn Nilssons reportage i Expressen 

LÄS MER: Val 2018 – allt om valets viktigaste frågor 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!