Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så lurades vi att tro att SD skulle bli störst

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson talar på partiets valvaka. Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson talar på partiets valvaka. Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Foto: SVEN LINDWALL

Vad händer när vi i förväg räknar hem ett partis framgång?

– Den här skalan kommer inte att räcka till!!

Marcus Oscarsson, som alltid oklanderligt klädd och som alltid full av entusiasm, stod framför en jättelik skärm i TV4-studion och svepte med handen över staplar som visade Sverigedemokraternas valresultat sedan 1998.  

– En otrolig framgångssaga! Dubblering efter dubblering efter dubblering.

De blev till och med tredje största parti 2014, berättade han. Och nu, fyra år senare… hur skulle det gå? 

– De kan till och med bli Sveriges största parti, sa han.

– Oj! sa programledaren.

Marcus Oscarsson stod framför en jättelik skärm i TV4-studion och svepte med handen över staplar som visade Sverigedemokraternas valresultat sedan 1998. Foto: TV4

 

Det var i går den skulle komma. Chocken. Efter Trump i USA och Brexit i Storbritannien var det dags för svenskarna att vakna upp till en ny politisk verklighet. För den som sökte på nätet efter ”Sveriges största parti” verkade saken redan klar. I stort sett samtliga sökresultat handlade om Sverigedemokraterna. Googlande medborgare fick reda på att spelbolagen hade lägst odds – alltså högst sannolikhet – på att SD skulle bli störst. Svenska Dagbladet berättade om den kommande chocken ”för väljare, medier och opinionsinstitut”. Tidskriften Fokus filosoferade om det konstitutionellt problematiska i att Riksdagens talman trots detta inte behöver fråga Jimmie Åkesson om statsministerposten. 

TV4:s politiske kommentator Marcus Oscarsson tippade 31,4 procent på sin Facebook med över 400 000 följare.

”Hur högt måste folket skrika?” skrev Erik Hörstadius i Affärsvärlden. ”Ni finns inte! Ni hörs inte!”  till den femtedel – kanske fjärdedel! – av folket som nu riskerade att uteslutas från demokratin.

Folkbladets Vidar Andersson – sosse – skrev att Åkesson snart lär vara störst.

Vore, kunde, finge och ginge. Valdagen närmade sig. Konditionalis byttes ut mot futurum. Snart skulle allt bli presens. 

Utländska bedömare, troligen inte helt bevandrade i våra vackra svenska verb, berättade yrvaket om Sverigedemokraternas segertåg över landet. 

"Nu är de Sveriges största parti”, skrev norska Verdens Gang.

”Hur hände det?" undrade tidningen.

För den som sökte på nätet efter ”Sveriges största parti” verkade saken redan klar.

 

Ja, hur hände det? Hur gick det till när svenska medier lät en uppenbart felaktig premiss styra den politiska bevakningen under en hel mandatperiod? 

Det här var ju inte ens nära. Mellan Sverigedemokraterna och största partiet – Socialdemokraterna – skilde det nästan nio procentenheter. Till andraplatsen och Moderaterna var det mer än två procentenheter. 

Valspurter i all ära – men man vinner inte 675 000 själar med några affischer och valstugor. Så hur sannolikt är det att Sverigedemokraterna någonsin var största parti?

Men det finns ju alltid nya mått. Matematiken är oändlig. Långt in på valnatten talades det om att nästan ”var femte väljare” röstat på SD. 

Det hade visserligen varit mer rätt att säga ”var sjätte väljare”. Men det låter ju inte lika kraftfullt. 

Och hur låter tjugotvå hundratjugofemtedelar av väljarkåren? Det är faktiskt den matematiskt korrekta beskrivningen – om vi nu nödvändigtvis ska hålla oss till rationella tal.  

Så: hur hände det? Hur kunde Sverigedemokraterna överskattas med en halv miljon röster?

Sverigedemokraterna följer resultatet på sin valvaka. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

 

En förklaring kan ligga i vad beteendevetare kallar ”status quo bias”. Begreppet går ut på att vi människor ogillar förändringar, att vi har en preferens för det kända.

Vi gillar hur det är nu. Vi gillar status quo. 

Medier tänker tvärtom.

Alla redaktioner – SVT, Expressen, DN, alla – gillar att rota i människans rädsla för förändringar. Vi lyfter upp dem, vi sätter ljuset på konflikter, förskjutningar, det ovanliga, det som skiljer ut sig – ja, nyheter. 

De amerikanska teknikplattformarna – Google, Facebook, Instagram, Twitter – gillar det här ännu mer; deras algoritmer är inställda på att föra fram material som väcker känslor, likes, engagemang, delningar.

Och visst är det en nyhet – en känsloväckande sådan – att SD blir störst? Särskilt eftersom sossarna varit största parti sedan 1917.

”Socialdemokraterna största parti”. Vem klickar på den rubriken?

En lite mer besvärlig fråga är hur överskattningen av Sverigedemokraterna har påverkat inte bara verklighetsuppfattningen – utan verkligheten. 

Socialdemokrater har trott att omsvängningen i flyktingpolitiken inte spelat någon roll, att väljarna ändå föredragit originalet framför kopian.

Men vad säger valresultatet? Att hundratusentals S-väljare ville ha en reformerad flyktingpolitik – men inte förvandla Sverige till Ungern?

Vad hade ett aningen mer självsäkert Moderaterna gjort i valrörelsen? 

Och hur bra hade Sverigedemokraterna gått om vi inte tjatat om att det gick bra för dem? Inom socialpsykologin talar man om bandwagoneffekten – att människor tenderar att anta åsikter som de tror att majoriteten av omgivningen har. Om den finns? Fråga Kristdemokraterna.

Vad hade ett aningen mer självsäkert Moderaterna gjort i valrörelsen?

 

Riksdagsvalet i Sverige 2018 blev ingen upprepning av det amerikanska valet 2016. Men i ett avseende finns det faktiskt likheter.

För de bedömare som orkade läsa opinionsundersökningarna inför holmgången mellan Donald Trump och Hillary Clinton 2016 såg att det inte alls var klart i förväg. Visst, Clinton såg ut att vinna, men det stod inte ställt bortom allt rimligt tvivel.

Det var journalister, tv-kändisar, avdankade politiker och andra som syntes i teve som var säkra – inte de som gjorde undersökningarna.

Den som läste opinionsundersökningarna inför gårdagens riksdagsval – och inte lyssnade på expertarmén – fick en ganska bra bild av hur det skulle gå. Av de åtta mätföretag som gjorde regelbundna undersökningar var det bara Yougov och Sentio som trodde att SD skulle hamna högre än både S och M.  

Överskattningen av Sverigedemokraternas folkstöd har fungerat lite som ett räntefritt lån till partiet. Likt en villaägare som belånar en fiktiv värdeökning av sitt hus och känner sig rikare, har Sverigedemokraterna kunnat blåsa upp sitt folkstöd. 

Partiet har helt enkelt levt över sina tillgångar.

De bedömare som orkade läsa opinionsundersökningarna inför holmgången mellan Donald Trump och Hillary Clinton 2016 såg att det inte alls var klart i förväg. Foto: MARK RALSTON / AP / TT NYHETSBYRÅN

 

Ändå verkar medierna inte tröttna på att sträcka ut krediter till partiet. SVT:s text-tv hade på måndagen som näst största nyhet att SD fått över 39 procent i Sjöbo.

Och? Där jag kommer ifrån – en annan del av Skåne – fick Moderaterna 44 procent. Varför utropar SVT inte Ulf Kristersson på samma sätt som hertig över republiken Laröd? 

Sverigedemokraterna har onekligen lärt sig hur mediernas logik fungerar. När SVT:s vallokalsundersökning presenterades sa partisekreteraren som han brukade: 

– Jag tror att vi är underskattade den här gången också.

Det var de inte. De var överskattade. Men SVT beviljade ändå Richard Jomshof detta lilla SMS-lån på söndagkvällen.

Och om bara några månader faller valresultatet i glömska.

Då kan vi börja gissa igen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!