Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Rösta på oss sa politikerna – dra åt helvete sa väljarna

Foto: STIG A NILSSON / DAGENS NYHETER
Ledarna för de två traditionellt största partierna har accepterat de arga väljarnas bild av verkligheten. Foto: ANDERS WIKLUND/TT
Om minoriteten är utled på migrationspolitiken, decemberöverenskommelsen, tafattheten, så är majoriteten uppretad över minoritetens existens – det är polariseringens mekanism. Foto: PELLE T NILSSON / STELLA PICTURES

Allt började nog med klockringningen.

Till tjänsten som lärare i Ransäter hörde plikten att agera klockare i kyrkan. Det var ett lönsamt extraknäck. Men Erik Gustaf Erlanders företrädare hade fått kyrkostämmans tillstånd att behålla just de arbetsuppgifterna, vilket inverkade på familjens ekonomi.  

De fick snåla för att få ihop mat och kläder till de två barnen, men mer än så.

Utan klockarpengarna kunde Erik Gustaf inte rösta i riksdagsvalen.   

Årslönen var satt till 700 kronor, och trots att det nu var 1900-tal gällde 1866 års regelverk, som krävde 800 kronor inkomst för rösträtt.

Det kallades för strecket.

Gränsen som avgjorde vem som fick vara med och bestämma och vem som inte fick.

Regelverket var ett av Europas mest odemokratiska. Kvinnor räknades inte alls. Det innebar, skrev Torbjörn Vallinder i sin stora studie över den svenska rösträttsrörelsen, att bara 6 procent av befolkningen och 24 procent av de myndiga männen hade rätt att delta i valen.

I goda tider kunde fler ta sig över strecket, i dåliga sjönk de ner igen. Konjunkturen styrde. I grannbyn Munkfors, där industrin gick bra, lyckades en del arbetare komma över strecket. 

Men Erik Gustaf Erlander låg under.

Och hans fru Alma räknades inte alls.

I den berättelsen om demokrati växte deras son Tage, född 1901, upp. Som småpojke var han på mötena för rösträtt, i frikyrkan och i nykterhetsföreningen, som tonåring sög han i sig historierna om kungen och politikerna som vägrade, om folkriksdagen och aktivisterna som drev förändringen framför sig.

Alla är väljare från början.

Också den som blir statsminister i 23 år.

Och en dag vart fjärde år manifesterar principen, den viktigaste i en demokrati.

Idag är allas röster lika mycket värda.  

Idag är det väljarnas dag.

Idag är allas röster lika mycket värda. Idag är det väljarnas dag.

 

* * *

 

Det har vridits på de parlamentariska problemen i den här valrörelsen, ventilerats sakfrågor och vänts ut och in på partiledare. Kvarstår gör bara en fråga:

Vad vill människorna?

Det är också den mest intressanta.

Det skifte vi har sett och ser i svensk politik, det kommer ju från väljarna. När det talas om ”kaos”, om att ”landet inte kan regeras” eller att ”debattklimatet blir råare” är förstås förtroendevalda inte oviktiga. De kan påverka ett händelseförlopp och förändra ett utfall. Men i grunden är det här en utveckling som väljarna har varit med och drivit fram och som väljarna rår över.

Jag tror man kan definiera den här valrörelsen – den här mandatperioden – som en aggressionens epok. En växande grupp väljare anser inte bara att något är fel, de är förbannade och upplever sig svikna och övergivna. Utanför. Det har förstås med migrationen att göra, men handlar om något större. Välfärden, otryggheten, känslan av att saker blir sämre.

Det karakteristiska är inte åsikterna – i politik finns alltid motsättningar – utan desperationen.

Dessa väljare röstar i frustration i dag. Kanske i förakt. Och inte bara mot ett eller flera andra partier utan faktiskt mot själva systemet.

De är trötta på det. Och de är politiskt mobiliserade.

Det finns invändningar förstås.

Den här beskrivningen tar ju bara upp en liten grupp människor, den arga minoriteten. Fast de väljarna påverkar alla andra.

Om minoriteten är utled på migrationspolitiken, decemberöverenskommelsen, tafattheten, så är majoriteten uppretad över minoritetens existens. Komma här och kidnappa en seriös politisk diskussion med er populism! Och vilka organisationer är det ni kommer dragande med? Det här är på allvar! Ni hotar demokratin!

Det där är polariseringens mekanism.

Alla blir lite argare, hela tiden.

Väljarna blir lite argare.

 

LÄS MER av Torbjörn Nilsson: Åkessons pengar blir mest ett problem för Kristersson 

 

* * *

 

Jag kom att tänka på det här när jag i en kampanjbuss mellan två tal satt och läste Jens Liljestrands väldisponerade och vackert berättade biografi över Vilhelm Moberg.

De var nästan jämnåriga, Moberg och Erlander.

För deras generation var demokratin en ny och skör sak.

Erlander trodde att den skulle gå under redan på 1920-talet, som politiker formades han av den rädslan. Moberg ansåg för sin del att demokratin misshandlades så grovt under 1940-talet, samlingsregeringens undfallande hållning i andra världskriget, tysktågen och censuren, att han landade i den övertygelsen att demokratin inte kunde överleva om detta tilläts passera obemärkt.

Jag tror att Liljestrands skildring kan lära oss något om oss själva.

Vi som utgör väljarkåren.

Vilhelm Moberg gick till attack – och önskade inte fred med sina meningsmotståndare. Foto: JAN DELDEN

Moberg protesterade redan 1940, han skällde ut allt och alla, sa upp bekantskaper, bråkade och larmade. Vartefter vann hans ståndpunkt – att samlingsregeringen agerat komprometterande – i slagkraft. Fast, många i det svenska samhället efterfrågade också mot krigslutet en förmåga att förlåta eller låta passera. Att inte fastna i det förgångna. Ja, Moberg hade nog rätt, men han såg ju inte den större bilden. Nu måste vi ta oss vidare!

Han önskade inte fred med sina meningsmotståndare.

Särskilt tydligt blir det när Jens Liljestrand berättar om de tre artiklar Moberg publicerade i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 1943. Där, tänker Moberg, ska han göra rent hus. Varenda missgrepp från makten under krigsåren noterar han och tar upp till allmän beskådan i ett slags rättegång där Moberg själv utgör åklagare, jury och domare. Han är bitter. Han är besviken. Men hur han än röjer runt blir städningen aldrig färdig.

Han kan inte försonas.   

”Minnena från 1940”, skriver Liljestrand, ”var ett oläkt sår hos Vilhelm Moberg.”

Just så tänker jag mig att det är med den del av väljarkåren som har definierat det här valet.

Alla etablerade partier – särskilt de två traditionellt stora – har accepterat de arga väljarnas bild av verkligheten, deras sätt att formulera problemen. Man har svängt i migrationsfrågorna, förkastat decemberöverenskommelsen, visat att man har förstått. Den arga minoriteten har redan vunnit debatten.

Men det räcker inte.

Den här gruppen väljare vill ha något mer, en ursäkt, ett erkännande. Eller så vill de njuta av glädjen av få lappa till och förödmjuka alla dem som har hånat och förtalat deras sätt att se på världen i så många år.

De vill inte försonas.

Inte på den här valdagen i alla fall.

 

* * *

 

Efter en lång valrörelse är det inte längre politikerna som är viktiga. I dag bestämmer väljarna.

Den viktigaste saken i morgon och veckorna efter är faktiskt inte politikernas förmåga att bilda regering eller inte. Det som kommer ha störst betydelse över tid är om konflikten i väljarkåren kan överkommas eller inte.

Är försoning möjligt?

Hur ska den i så fall ske, på vilka grunder kan fred slutas?

Är det verkligen fred vi vill ha?

Statsvetare som studerat saken pekar på svårigheterna. Har man definierat en konflikt som moralisk är det svårare att nå en kompromiss. Har man laddat den med värden av ont och gott är det besvärligare att förlåta och gå vidare.

Det där, det är väljarkårens utmaning de kommande fyra åren.

Efter en lång valrörelse är det inte längre politikerna som är viktiga.

I dag bestämmer väljarna.  

 

LÄS ALLA REPORTAGE om valets viktigaste frågor 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!