Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Miljöpartiet upprepar misstaget från 1991

1991. Mp åkte ur riksdagen och Per Gahrton lärde sig en läxa som Gustav Fridolin aldrig velat lyssna till.

Det sägs att man blir visare med åren.

Fan vet.

Ta miljöpartisterna, som närmar sig fyraprocentstrecket.

Har de blivit klokare?

Till skillnad från alla andra partier som sitter i Sveriges riksdag har de gröna åkt ut förr och man skulle kunna tänka sig att de lärt sig av det.

Tiden före fiaskot 1991 var rörig. Halva poängen med partiet som tagit sig in i riksdagen

1988 var att förändra sättet som politik bedrevs på, så när man väl gjorde entré i parlamentet bestämde man att ingen med politisk erfarenhet – till exempel från partistyrelsen eller som språkrör – fick vara riksdagsledamöter.

Vem skulle då företräda de gröna i partiledardebatterna?

Efter hård diskussion skickade riksdagsgruppen upp Anna Horn, en tant som skrivit en bok om hur ett nätverk av speciella bondgårdar skulle rädda Sverige i en krigssituation.

De som faktiskt valts till nya språkrör – Fiona Björling och Anders Nordin – ägnade sig i stället åt att skälla på Birger Schlaug, som slutat som språkrör och fått en ersättarplats i riksdagen.

När vikariatet som ledamot sedan gick ut försökte partiets grundare Per Gahrton göra Schlaug till partisekreterare, varpå en lång rad internkritiker börja vråla om maktmissbruk. Och då blev Schlaug förbannad och sa till TT att han minsann tänkte lämna politiken. Så i ett års tid hade han som nyss lett dem i sambatåget till Helgeandsholmen inga uppdrag alls i partiet. Men. Han lyckades ändå bråka. Han skickade arga brev. Han ringde och skällde. Han sa till journalister att det fanns ekofascister i partiet. Han skrev artiklar.

Det var underhållande.

Och inte blev det lugnare sedan.

På våren 1990 framträdde riksdagsledamoten Kent Lundgren i tv efter att ha föreslagit att vissa brottslingar borde få avtjäna sitt straff med fotboja. I bojan skulle det finnas en ampull med dödligt gift som skulle injiceras om den dömde rörde sig utanför sitt tillåtna område.

LÄR AV HISTORIEN

I fem veckor går Expressens Torbjörn Nilsson tillbaka till klassiska valrörelser för att se vad dagens politiker har att lära av historien. Fjärde delen: Vad Fridolin och Lövin kan lära av Per Gahrton

– Men, det är ju mord? utbrast reportern.

– Nej, min vän, svarade Kent Lundgren på bästa sändningstid, det är självmord.

Till slut valde man nya språkrör – Margareta Gisselberg och Jan Axelsson – men inte blev något bättre av det. För samtidigt kom Schlaug tillbaka till partistyrelsen, eller politiska utskottet som det kallades. Och vid det här laget kan ni ju räkna ut vad det ledde till.

Per Gahrton skrev – insiktsfullt får man säga – i sin dagbok:

”Undrar om jag ska kunna undvika stor konflikt med honom. Han är långsint och har

mindervärdeskomplex!”

Margareta Gisselberg och Birger Schlaug. Foto: TT / TT NYHETSBYRÅN FLT-PICA

På hösten 1990 blev det nya bråk om vem som skulle vara med i vilka debatter. De utsåg Åsa Domeij – stjärnan från 1988 – att företräda partiet i riksdagsdebatten i januari 1991.

Då sa hon nej. I mars föreslog Schlaug plötsligt att Domeij borde utses till partiledare.

Gahrton slog bort tanken. Men inför valspurten hade Gahrton tänkt om: Domeij borde ta en av tv-debatterna. Då sa Schlaug nej. Och Margareta Gisselberg gick ut i Ekot och talade om ”partisplittring”. Varpå Gahrton skickade brev till henne och uppmanade henne att avgå. Vilket hon inte gjorde. I stället sa hon i sin partiledarutfrågning att hon personligen inte trodde på partiets plan för att avveckla kärnkraften.

Detta alltså från språkröret i ett parti som bildats med det uttalade syftet att just avveckla kärnkraften.

För journalisterna blev allt detta – kaoset – en självklar förklaring till varför Miljöpartiet

på valdagen inte nådde upp till fyra procent.

Forskarna tänkte annorlunda.

I sin bok om 1991 års val listar Mikael Gilljam och Sören Holmberg tre orsaker: att miljöfrågorna kom i skymundan i valrörelsen, att partiet inte uppfattades som ett fräscht protestparti och att partiet glidit för långt åt vänster.

Särskilt det sista är intressant.

Analysen byggde i första hand på att en klar majoritet av de väljare som övergett partiet i stället röstat på ett borgerligt alternativ. Statsvetarna gick så långt att de pekade ut höger-vänster-faktorn som viktigast för att förstå flykten från de gröna. Tjugo år senare – i boken ”Det gröna genombrottet” – landade Per Gahrton i en liknande slutsats.

Tänk om samma sak gäller 2018?

Att miljöpartisterna blivit för vänster.

Det kan låta som en självklarhet när de suttit i regeringen med socialdemokrater och rätt ofta blivit överkörda, men det där med höger och vänster – och hur partier uppfattas – är faktiskt inte så enkelt.

Vad hade de gröna gjort inför valet 1991 som lett till att väljarna uppfattade dem som vänster?

Inte så mycket.

I februari 1990 fick de för första gången chans till verkligt inflytande. Ingvar Carlssons regering presenterade ett sparpaket, vänsterpartisterna vägrade stödja det, varför majoritet saknades.

Kunde miljöpartisterna tänka sig stödja regeringen?

Först bestämde de sig för att varken partiledningen eller riksdagsgruppen skulle få sköta förhandlingarna. Det skulle förtroenderådet göra. Och de satte ihop en kravlista.

Stopp för Jas. Omedelbar kärnkraftsavveckling. Slopad moms på basmat. Nej till reklam i tv. Grundlagsskydd för älvarna. Bland annat. Sjutton punkter, och alla skulle sossarna acceptera om de ville få igenom sitt krispaket i riksdagen.

Det var förstås omöjligt.

Så Ingvar Carlsson avgick.

Det var vad miljöpartisterna faktiskt åstadkom under sin första mandatperiod – de tvingade bort en socialdemokratisk statsminister.

Men väljarna såg dem som för vänster.

Åsa Domeij och Isabella Lövin. Foto: BJÖRN LUNDBERG/HOSSEIN SALMAZADEH/TT / TT NYHETSBYRÅN

Inför den här mandatperioden, den som väljarna snart ska döma över, skrev Gustav Fridolin debattartiklar om sin beundran för Karl Staaff. Han skrev att liberalen från förra sekelskiftet ”lyckades balansera de konfrontativa krafterna i samhället”, att de gröna nu på samma sätt skulle utgöra ett tredje block i svensk politik. Att de skulle ”inta mitten i svensk politik”.

Ska man söka förklaringar till partiets besvärliga läge går det inte komma förbi de där artiklarna. Här är alltså ett parti som gått från att vara landets näst största 2014 – i ett EU-val visserligen, men ändå – till att riskera att utraderas 2018. Sådant går inte skylla på snåla socialdemokrater.

Här har begåtts strategiska felslut.

Ju mer man studerar fallet 1991, desto tydligare framstår frånvaron av en mer långsiktig plan som det avgörande problemet. Per Gahrton och de andra miljöpartisterna var så tillfredsställda av att ha kommit in i riksdagen. Det fanns ingen vilja att hysa tankar som sträckte sig längre än så.

De tycks ha minnen som guldfiskar, de gröna.

Den har gången har de varit lika glada – över att ha tagit sig in i regeringen.

De hoppades bara på att få simma där i skålen, runt, runt, och känna på hur det var.

Per Gahrton hade inte så mycket med valet 1991 att göra, kanske är det den stora lärdomen. De fina artiklar Gustav Fridolin skrev om liberalism påminner mer om Birger Schlaug. Hur skicklig Birger Schlaug kunde vara med ord, hur imponerande stryktålig han var, hur aktningsvärt envist han framhärdade att svensk politik måste kunna rymma fler perspektiv än höger-vänster.

Gustav Fridolin blev miljöpartist efter att ha sett Birger Schlaug i en tv-debatt en gång, men han och Isabella Lövin skulle kanske ägnat mer tid åt att läsa Per Gahrton. Gammal är nog äldst i det här partiet.

Nu blåser högervindar, precis som 1991, och i det klimatet uppfattar väljarna de gröna som alltför röda. Har Gustav Fridolin balanserat konfrontativa krafterna i samhället, som han sa att han skulle göra? Har Miljöpartiet gjort något för att uppfattas som mer höger?

Eller ens mitten?

En del lär sig kanske aldrig.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!