Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kvinnliga partiledarna: Vi behandlas annorlunda

Anna Kinberg Batra anger hennes kön som en bidragande orsak till att hon slutligen lämnade uppdraget som Moderaternas första kvinnliga partiledare. Foto: Montage
Anna Kinberg Batra anger hennes kön som en bidragande orsak till att hon slutligen lämnade uppdraget som Moderaternas första kvinnliga partiledare. Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Mona Sahlin var partiledare och därmed även oppositionsledare mellan 2007 och 2011. Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT NYHETSBYRÅN

Kritik för svarta strumpbyxor, frågor om partiledarrollen tappat status och förväntningar på att vara "mjuk".

Att vara partiledare är en sak. Men att vara partiledare och kvinna en helt annan, berättar nu kvinnorna från den allra högsta toppen. 

– Det är mer om hur snäll man är, hur mjuk eller mysig, säger Anna Kinberg Batra, som anger sitt kön som en av anledningarna till att hon föll som oppositionsledare. 

– Det är kommentarer kring utseende och sätt att föra sig på som är annorlunda, säger Ebba Busch Thor. 

”Kinberg Batra trippar omkring med svarta nylonstrumpbyxor. Det är kläder som jag förknippar med sexkulturen. Det ser illa ut. Ja, jag menar att på en politiker och partiledare ser det ut att vara dålig stil. Har hon ingen i sin närmaste krets som kan ge henne lite råd och tips?”

Så löd en insändare som publicerades under den tid som Anna Kinberg Batra, som i egenskap av Moderaternas första kvinnliga partiledare då jobbade med målet att bli Sveriges första kvinnliga statsminister 2018. När hon formellt fick uppdraget den 10 januari 2015 var det fem år efter att Sveriges första kvinnliga oppositionsledare någonsin, Mona Sahlin, avgått till följd av ett dåligt valresultat, intern kritik och medarbetare som inte backade upp henne. 

Anna Kinberg Batra nådde inte heller fram till målet. Likt med Mona Sahlin fick interna kritiker henne till slut att inte se någon annan utväg än att lämna – bara drygt ett år före valet. 

”Chefen måste våga fatta beslut ibland också – och genomföra det. Det fick jag slita hårdare för som kvinna än mina företrädare.” Anna Kinberg Batra, M-ledare 2015-2017. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

”Det fulaste en kvinna kan säga”

Den tidigare L-toppen Birgitta Ohlsson skriver i boken ”Duktiga flickors revansch”, som kom ut strax efter att hon förlorat partiledarstriden mot Jan Björklund, att ”det fulaste en kvinna kan säga är att hon vill ha makt”. Även om det må vara så går det samtidigt att konstatera att kvinnorna, inte minst inom politiken, numera inte bara ber om makt – utan även tar den.

Men vad händer sedan?

I boken ”Inifrån”, som kom ut via Albert Bonniers förlag på fredagen, skriver den tidigare M-ledaren Anna Kinberg Batra att hennes kön är en av anledningarna till att hon sommaren 2017 föll som partiledare, bara lite mer än drygt två och ett halvt år på posten. 

– Kön är en faktor. Jag vill inte nämna den först, för det är så lätt att man gör sig själv till ett objekt eller offer och det tänker jag aldrig bli. Men jag har ju märkt att jag fått andra frågor än vad mina manliga före- och efterträdare får om familj, utseende, hur glad man ser ut och så vidare, säger hon.

Då blir kvinnor partiledare

I en artikel som publicerats i tidskriften American Journal of Political Science 2015 presenterades det resultat som statsvetarprofessorn Diana O’Brien kom fram till efter att hon undersökt kvinnliga partiledares situation i 11 länder mellan 1965 och 2013. Bland annat kom hon fram till att kvinnor oftare tenderar att komma till makten i partier som: 1. Är små. 2. Som sitter i opposition. 3. Som backade i förra valet. Det är också vanligare att kvinnor lämnar över partiledarskapet om nästa valresultat inte lever upp till förväntningarna, konstaterade hon.

Anna Kinberg Batra: Fick slita hårdare för tuffa beslut

Men det är inte bara frågor från journalister och från allmänheten, menar Anna Kinberg Batra. Hon upplever det som att det finns andra förväntningar på en kvinnlig partiledare än en manlig.

– Det är alltid höga förväntningar på partiledare och det ska det vara, men det är mer kommentarer om hur snäll man är, hur mjuk eller mysig man är på ett sätt som jag inte hört av företrädare. Gösta Bohman till exempel. Han hade ett rykte om sig att vara kolerisk. Och absolut, han var inte gullig inte någonstans. Men det tyckte man nästan var coolt. Det tycker inte jag, jag tycker man ska vara schyst på arbetsplatsen. Däremot måste chefen våga fatta beslut ibland också – och genomföra det. Det fick jag slita hårdare för som kvinna än mina företrädare. 

Ebba Busch Thor: Uppenbart att det var ovant

Ebba Bush Thor blev KD:s första kvinnliga partiledare 2015. Hon säger att hon kan uppleva att det är fler kommentarer kring utseende och hennes sätt att föra sig som är annorlunda baserat på att hon är ung, att hon är kvinna eller att hon fött två barn under tiden som partiledare. 

– Generellt upplever jag inte att jag blivit särbehandlad för att jag är kvinna. Men man bryter ny mark i form av att man har ett annat sätt att uttrycka sig på och att man leder på ett lite annat sätt, men jag upplever att mitt parti har svarat upp väldigt bra. Och uppenbarligen gillar väljarna det också i och med att jag gått fram i det här valet, säger hon.

Hon menar däremot att Anna Kinberg Batra hade ett annat tryck på sig eftersom hon var statsministerkandidat och säger att det många gånger fälldes kommentarer kring henne som handlade om att hon var kvinna, vilket det inte gjordes om manliga motsvarigheter. 

– Det var nytt att ha en statsministerkandidat som var kvinna. Hon drev svåra och allvarsamma frågor, agerade med pondus förde en allvarlig, ganska skarp konflikt gentemot Stefan Löfven. För en del var det uppenbart att det var ovant att höra en kvinna agera i den rollen. Jag tyckte att hon gjorde det bra och att Sverige behöver mer av det på sikt. 

Schyman: Fick kritik för att jag bar läppstift

1993 blev Gudrun Schyman Vänsterpartiets första partiledare och är än så länge den enda kvinna som varit ordinarie på ordförandeposten i partiet. 

– Sexistiska skämt hörde till vardagen och jag behandlades väldigt olika i förhållande till mina manliga kolleger. Journalisternas frågor kretsade hela första året kring mitt utseende, att jag inte var klädd som ”vänstern” med palestinasjal och Fjällräven på ryggen, att jag hade högklackat och kavaj. Och läppstift, säger hon. 

– Dessutom den ständiga frågan om jag inte hade dåligt samvete eftersom jag var ensamstående mamma med två barn  i tidig skolålder. Det var oerhört tröttsamt att hålla på och tugga detta.

”Det tog ett år innan journalisterna började referera det jag sade i stället för mitt utseende.” Gudrun Schyman, V-ledare 1993-2003. Foto: EMIL LANGVAD / TT NYHETSBYRÅN

"Tycker Annie Lööf ser ut som en häxa"

När denna text skrivs har C-ledaren Annie Lööf som första kvinnan någonsin fått uppdraget som sonderingsperson i jakten på en ny regering. Även om uppdraget inte innehåller ordet ”bilda” regering utan enbart att undersöka möjligheten att hitta ett alternativ som riksdagen kan släppa fram, konstaterade talmannen Andreas Norlén (M) – och hon själv – att det inte utesluter att hon blir regeringsbildare. Vid en sökning på Twitter kunde man då bland annat läsa:

”Ingen vill ha denna häxa som statsminister”

”Själv tycker jag Annie Lööf ser ut som en häxa. Riktigt ful faktiskt”.

”Jag har varit med om att jag fått poängavdrag i partiledardebatter för att jag haft svarta strumpbyxor och inte genomskinliga.” Annie Lööf, C-ledare sedan 2011. Foto: STINA STJERNKVIST / TT NYHETSBYRÅN

Annie Lööf: Skulle ha visat mina vackra spiror

I boken ”Sanningens ögonblick” skriver Annie Lööf att hon vet hur det känns att dömas utifrån en annan måttstock för att hon är kvinna. 

”Har man inte stött på det där glastaket så kan det vara svårt att förstå dess fulla kraft. Har man inte blivit förmin­skad, pressats att prestera bättre och mer än manliga kolleger, kan det vara svårt att sätta sig in i situationen och hur det verkligen är”.

Hon skriver också om hur hon fick frågor om hon inte ska bilda familj och hur hon ska få ihop allt när hon kandiderade till partiledarposten och att hon, när hon väl fått den, bland annat fick frågan om jobbet som partiledare inte börjat förlora sin status nu när det ”snart inte kommer att finnas en enda man kvar i toppen”. 

Och när Annie Lööf gästade ”Partitempen” inför höstens val och fick just frågan om hur det är att vara kvinna i en ledarposition inom politiken svarade hon att det var fantastiskt, men att det också kan vara tufft:

– Jag har varit med om att jag fått poängavdrag i partiledardebatter för att jag haft svarta strumpbyxor och inte genomskinliga. Det var bara män i övrigt i partiledardebatten. Jag fick full pott för min politiska insats, men jag skulle ha visat mina vackra spiror.

Om hon ändå bara hade läst insändaren till Anna Kinberg Batra innan, då kanske det hade blivit full pott. 

 

Kvinnorna som var först på toppen

Vänsterpartiet: Gudrun Schyman var Vänsterpartiets första kvinnliga partiledare. Detta mellan 1993 och 2003. Efter hennes avgång var Ulla Hoffman tillförordnad partiledare fram till att Lars Ohly tog över 2004, följt av Jonas Sjöstedt. Än så länge är Schyman den enda kvinna som varit ordinarie partiledare i Vänsterpartiet. 

Miljöpartiet: Partiet har alltid haft ett manligt och ett kvinnligt språkrör. Först ut var Ragnhild Pohanka, som var språkrör från 1984, då jämte partiets grundare Per Gahrton. 

Socialdemokraterna: Mona Sahlin var partiledare och därmed även oppositionsledare mellan 2007 och 2011. Hon är Socialdemokraternas hittills enda kvinnliga partiledare och var 2007 Sveriges första oppositionsledare.

Centerpartiet: Det parti som, utöver Miljöpartiet, har haft flest kvinnliga ledare. Mellan 1985 och 1987 var Karin Söder partiledare, någon som Annie Lööf i sin bok beskriver som en förebild: "Karin visade att det var möjligt att kombinera karriär och familjeliv. Hon var banbrytande på sin tid". Mellan 2001 och 2011 var Maud Olofsson partiledare och från 2011 har det varit Annie Lööf. 

Liberalerna: Mellan 1995 och 1997 var Maria Leissner partiledare, men tvingades bort efter intern kritik. Hon är hittills partiets enda kvinnliga partiledare och efterträddes av Lars Leijonborg som satt på posten i tio år. Hans efterträdare, Jan Björklund, utmanades av Birgitta Ohlsson 2017 efter att han suttit i tio år på posten. Hon förlorade den striden och lämnade i samband med det politiken. 

Moderaterna: Anna Kinberg Batra var mellan 2015 och 2017 partiets första kvinnliga partiledare, som efterträddes av Ulf Kristersson efter att hon tvingats bort från posten. Hon lämnade då politiken. 

Kristdemokraterna: Ebba Busch Thor blev 2015 partiets första kvinnliga partiledare. 

Sverigedemokraterna: Partiet har hittills bara haft män som partiledare.