Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kinberg Batra om kollapsen efter avgången: ”Var som knivar i ryggen”

Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Efter flera år av externt och internt tryck tvingades Anna Kinberg Batra avgå som Moderaternas partiledare. Ett par månader senare vaknade hon upp av att hon hade svårt att andas, skriver hon i den egna boken "Inifrån", som kommer ut på fredagen. 

– Läkaren frågade om jag varit med om något ansträngande. Och då började jag nästan skratta, fast det gjorde ganska ont. För det hade jag ju, säger Anna Kinberg Batra. 

Ett par månader efter att Anna Kinberg Batra tvingats bort av sina egna från partiledarposten för Moderaterna vaknade hon av att hon hade svårt att andas. Andningen gjorde fysiskt ont, vilket var anledningen till att hon ringde efter en ambulans. 

– Det skar som knivar i ryggen. Det var väldigt obehagligt, och det var därför de kom och hämtade mig, säger Anna Kinberg Batra.

På sjukhuset tog de in henne för undersökning och höll på i flera timmar. Eftersom hon haft en blodpropp tidigare misstänkte de att det var en propp i lungan, vilket kan vara väldigt farligt. Men de hittade ingen. I stället fann de något annat: symtom på överansträngning.
– Läkaren frågade om jag varit med om något ansträngande. Och då började jag nästan skratta, fast det gjorde ganska ont. För det hade jag ju. Och det tar väl ett tag innan kroppen är helt klar med det. 

Blev ställd mot väggen – på båren i ambulansen

I boken "Inifrån", som kommer ut via Albert Bonniers förlag på fredag, beskriver hon på flera sätt baksidorna med livet som partiledare. Ett mindre smickrande exempel är vad som inträffade i ambulansen på väg till sjukhuset den där dagen när hon vaknade upp och hade svårt att andas. En i ambulanspersonalen kände nämligen igen henne och passade på att ställa henne mot väggen – när hon låg utslagen på britsen. 

– Jag låg på rygg där och hade elektroder på mig. Jag låg blixtstilla, hade jätteont och var rädd. Och då böjer sig en kille över mig och säger: "vet du hur många ambulanser vi har"? Han började klaga på den politiska ledningen. "Men kan man inte bara få vara människa,  och du förresten: jag har slutat", ville jag säga. Fast det sa jag inte. Jag kunde ju inte prata då.

Jag får bilden av att du nästan blev överraskad över hur stort det interna motståndet faktiskt blev. När insåg du första gången hur stort det egentligen var? 

– Det är så här i moderat partikultur. Att klaga på partiledaren gör man nästan alltid. Men att tvingas avgå halvvägs till valet, det har liksom inte hänt förut och det överraskade måste jag säga. 

Andra förväntningar än på manliga företrädare

Anna Kinberg Batras bild är att det är flera faktorer som låg bakom att det blev som det blev. 

– En är att det var en väldigt speciell start. Jag fick frågan under pågående regeringskris efter en valförlust. Det blir stökiga förhållanden att börja vid. Det är en sak. En annan är osäkerheten i omvärlden. De där åren inträffade både flyktingkrisen, brexit, Trump och terrordåd. Allt det här händer under den här tiden och det förflyttar hela det politiska landskapet. Den tredje faktorn är hur medielandskapet förändras, när medierna tävlar om att komma först med de snabbaste klicken. 

– Kön är en faktor också, Jag vill inte nämna den först, för det är så lätt att man gör sig själv till ett objekt eller offer och det tänker jag aldrig bli. 

Ledamot försökte ”sälja” sitt stöd

I boken beskriver hon hur riksdagsledamoten Niklas Wykman (M), som pekats ut som ledare i den interna kuppen mot henne, försökt att "köpa" sig större makt inom partiet genom att erbjuda henne plötsligt stöd i partiledarfrågan. 

– Just den där händelsen var ganska extrem. Men jag blev inte jätteförvånad över att det förekommer ett maktspel. Man kan inte vara naiv på den här nivån. Under tre år försökte jag få det att funka och lyckades ganska bra ganska länge, till dess att flera stycken blivit för otåliga om sin egen makt tror jag. 

Varför tror du att det blir så? 

– För M tror jag att det blev så efter regeringsåren. Det är en annan kultur nu. När jag gick med i MUF hade vi ingen makt egentligen. Det var alltid sossarna som regerade, så det var inte för maktens skull vi var med. Men efter åtta år i regering blir det ganska många som kan jobba heltid politiskt, få bra betalt, fixa jobb till sina kompisar och så vidare. Det är sådana saker som kommer med makten, och det kanske är några som börjar ta det för givet då. Men det finns ju ingen makt att fördela till någon om man inte vinner väljarnas förtroende först och det måste vi tillbaka till. 

Ångrar de fajter hon inte tog

Hon jämför läget hon befann sig i med att vara i en fotbollsmatch som det i en första halvlek gått ganska dåligt i. 

– Och sedan ska vi in i andra halvlek. Om det då är spelare i mitt lag som vägrar röra bollen eller försöker sätta krokben för mig eller för varandra. Då kan vi inte liksom inte vinna. Den helhetsbedömningen var jag tvungen att göra då i augusti. Det var då jag bestämde mig för att det inte går längre, tyvärr. Jag hade fortfarande blicken på valet och det hade de allra flesta jag känner. Men det var några som i princip systematiskt skadade sig själva, för det gör man om man försvårar för vårt lag att vinna. 

Är det något från den här perioden som du ångrar? 

– Det är klart att det finns bra och dåliga saker. När man fattar kontroversiella beslut riskerar man ju att få kritik. Men de grejerna ångrar jag inte. Jag ångrar snarare de fajter jag inte tog, eller att jag inte tog dem tidigare. Man måste våga agera när man har en sådan här roll. För mig är det helt poänglöst att bara ha en maktposition om man inte gör något med den. 

Någon särskild fajt du ångrar att du inte tog? 

– Det är politiskt i så fall. Man har ju fyra år på sig mellan valen och vi behövde förändra mycket. Vi satte i gång direkt med det, men sedan kom det nya kriser och oväntade saker.  Och då måste man öka tempot. Det ångrar jag inte, tvärtom. Men vi kanske skulle ha satt ännu högre fart med förändringar i början. Det hade varit ännu jobbigare att göra, men viktigare i längden. 

Du nämner Elisabeth Svantesson på flera ställen i boken och det var lite väl tyst från henne under din kris. Upplevde du det som att hon inte stöttade dig nog för att för att hon själv kanske skulle kunna bli partiledare om du lämnade? 

– Vi hade jobbat ihop nära i många år och att de bästa man har i sin ledning är sådana namn som det spekuleras i som ens efterträdare tycker jag bara är fint. Jag vill att de jag jobbar med ska bli stjärnor sen. Jag har ingen anledning att tro att hon hade andra planer hela tiden, det får du fråga henne om. Men det var lite tyst på slutet.  

Kan du tänka dig att återvända till politiken? 

– Jag vill göra skillnad igen. Hur vet jag inte. Jag gör inga planer nu, men min gammelmormor blev 103 och jag har inte fyllt 50. Så jag vill inte säga aldrig. 

Expressen har sökt Niklas Wykman, som säger att han inte läst boken och därmed inte vill kommentera uppgifterna. Expressen har också varit i kontakt med Elisabeth Svantessons presskontakt som inte vill kommentera uppgifterna.