Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jodå. Landets största parti kan bli landets minsta

Historiska valrörelser – del 2 av 5: Vad Stefan Löfven kan lära av liberalen Karl Staaff. Foto: HELEN RASMUSSON

1914. Valet när opinionen om försvaret och nationalstaten vände och landets största parti förvandlades till landets minsta.

Huruvida man kan lära något av historien är ett segdraget tvisteämne.

Men hör här:

Det är juni 1911 och solen skiner i Leksand. Karl Staaff står vid Siljan och håller årets första valtal. Han börjar med kristendomen. Ni ska inte lyssna på högern, säger han, som hävdar att vi liberaler vill hädelse och råhet i religiösa ting.

Det uppskattar masarna.

Lär av historien

I fem veckor går Expressens Torbjörn Nilsson tillbaka till klassiska valrörelser för att se vad dagens politiker har att lära av historien. Första delen: Vad Stefan Löfven kan lära av liberalen Karl Staaff.

Så kommer han till saken. 

Han är 51 år, håret börjar vitna. Märkt, säger vännerna, av en svår period med högt blodtryck och svagt allmäntillstånd. Svårt för läkarna att riktigt finna en lösning. Han har besökt flera kurorter och när han till slut återkommit till Stockholm har han genast sökt upp partiombudsman Grundel och undrat:

– Vi vinner väl en storartad seger nästa höst?

Han vet att han inte har så många chanser kvar.

Han har brutit igenom det konservativa maktväldet en gång. Ämbetsmännen och kungen. 1905 blev han statsminister men föll fort och bittert. Första kammaren sänkte tillsammans med kungen hans rösträttsförslag. Sedan dess har han byggt sitt parti, den frisinnade landsföreningen, till landets största och i en opposition tvingat högern – och kungen – att utvidga rösträtten.

1911 ska alla myndiga män för första gången få delta i valet till riksdagens andra kammare.

Därav den tidiga kampanjstarten.

Staaff har varnat internt för att de nya väljarna kräver ”en specialiserad agitation från stuga till stuga”. Han har inget emot sin ungdomsvän Hjalmar Branting, de är båda inställda på ömsesidigt samarbete, men det vore olyckligt om en så pass extrem rörelse som socialdemokratin skulle avancera alltför häftigt.

Staaff harklar sig.

Den parlamentariska demokratin, säger han, är grunden på vilken alla andra reformer måste vila. Det är vårt främsta löfte. Vidare är det rusdryckseländet. Nykterhetsrörelsen har tagit sådana dimensioner att endast högern, så fjärran från de folkliga önskningarna, inte ser att här krävs ingående åtgärder. Slutligen kommer han till valets huvudfråga.

Försvaret.

Där lämnar han ingen prutmån.

Värnpliktstiden får absolut inte öka, den ska kortas. Pansarbåten av F-typ borde inte byggas. Det är orimligt att hälften av statens budget går till militären, när de sociala behoven är så påträngande. Kostnaderna måste sänkas. Något hot mot landet föreligger inte heller, säger han, och förresten ha vi lämnat den inskränkta nationalismen bakom oss.

Hela sommaren agiterar han efter dessa linjer. Vinner stort. Högern förlorar en tredjedel av sina mandat den hösten och får lika många som socialdemokratin, 64 stycken. Karl Staaffs radikala och internationalistiska liberaler får 102.

Gustav V frågar flera andra politiker om de inte kan bilda regering, men tvingas ge upp och erbjuda Staaff statsministerposten en andra gång.

Det är förspelet.

Gustav V (t.v.) och Sven Hedin (t.h.). Foto: TT NYHETSBYRÅN

 

* * *

 

I januari 1912 tätnar intrigen.

Karl Staaff gör som han lovat i valrörelsen, stoppar det tidigare beslutade bygget av F-båten. Kungen reserverar sig. Men det anmärkningsvärda sker på vintern, när Sven Hedin på uppmaning av en grupp militärer vid och med stöd av välbärgade män i näringslivet distribuerar skriften ”Ett varningsord” i en miljon exemplar. Hedin, superkändis efter sina många upptäcktsresor, hävdar att ett världskrig är på väg, särskilt ryssarna rustar aggressivt. Att inte bygga F-båten, ropar Hedin, är att betrakta som landsförräderi!

Staaff rycker på axlarna.  

Ungefär samtidigt startar Manfred Björkquist – Uppsalaakademiker, svärson till den konservative förgrundsgestalten Rudolf Kjellén – en insamling till sjöförsvaret. Vill Staaff inte sätta av pengar till F-båten ska de fram på frivillig väg! Båten är budgeterad till tolv miljoner kronor. Efter fjorton dagar har över två miljoner samlats in, och bidragen fortsätter komma.

Men Staaff begriper inte.

Vad som händer på vintern 1912 är att opinionen vänder. Tvärt. Plötsligt formuleras problemet om – och därmed också lösningen. Det är en svår sak att ställas inför som politiker.

Ska man som anpassa sig eller bjuda motstånd?

Staaff är inte dum, men missbedömer situationen. Han tycker att han blivit vald också på andra frågor. Införandet av allmän pension, rösträtt för kvinnor så snart högern ger vika. Till exempel.

Först bjuder han motstånd.

I ett tal i Uppsala viftar han bort opinionsuttrycken och säger att högerledaren Arvid Lindman sprider fördomar om försvaret som härstammar från ”illa underrättade utländska tidningar”. Sverigebilden, alltså. Lindman, hävdar Staaff, svärtar ner bilden av Sverige internationellt.

Men alla samtal, allt skvaller, alla plötsligt upptända irrbloss och pseudodebatter handlar ändå om att Staaff inte begriper.

Sedan byter han strategi.

 

* * *

 

I december 1913, vid ett noga genomarbetat tal i Karlskrona, meddelar han att försvarsbudgeten ändå ska öka, att värnpliktstiden på sikt skulle utökas, men att F-båten ännu skulle få vänta till förmån för satsningar på armén. Han accepterar det nya problemet, föreslår en kompromiss.

Det är försent.

Gustav V har redan tackat ja till erbjudandet att tala inför de 30 000 människor som planerat resa till Stockholm för att protestera mot Staaff. Bondetåget kallas det. Sven Hedin skriver talet, och kungen utslungar orden om att den som inte nu vill ta ett samlat och definitivt beslut om försvaret har fel. Därmed är det kört för Karl Staaff.

Bondetåget bär massrörelsens stämning av att allt står på spel. Om inte ändring sker går landet under i morgon, lyder credot. När kungen talat färdigt och bönderna bugande vandrar förbi honom, kommer budkavlen från de norrländska försvarsentusiaster som inte mäktat med den långa resan. Brevet har sänts till Sigtuna, varifrån en fabrikör forslat det per spark och skridskor över Mälarens is, för att sista biten från Hässelby springa till Slottet. När fabrikören anländer – skriver författaren Axel Odelberg i en elegant skildring – är han svettig, blöt och smutsig. För vart steg han tar mot kungen efterlämnar hans kängor en bit av Sveriges jord efter sig.

När budkavlens text har blivit uppläst faller folk i gråt.

Fyra dagar senare avgår Karl Staaff.

Det hålls val – ett extraval och sedan ett ordinarie. Emellan dem hinner världskriget utbryta.

I slutet av året 1914 är Frisinnade landsföreningen riksdagens minsta parti.

 

* * *

 

Man bör inte dra yviga slutsatser av historiska händelser, inget i politiken är av ödet bestämt.

Men nog är det något bekant över händelseförloppet.

Stefan Löfven borde känna igen sig.

Hur någon blir vald på samtidens förhoppning att nationsgränser inte ska tillåtas ha ett väsentligt inflytande i politiken, hur den uppfattningen vänds till det motsatta, hur den valde försent inser att folket går ifrån honom, hur han förgäves försöker springa efter. 

I en modern tolkning av 1914 skulle Thomas Gür ta rollen som Sven Hedin, Tino Sanandaji vara Manfred Björkquist och kungen, tja, kungen kan väl spelas av Jimmie Åkesson själv.

Stefan Löfven är Karl Staaff.

Karl Staaff. Foto: TT / TT NYHETSBYRÅN

Katastrofen 1914 formade det liberala partiet för decennier.

Partiet förlorade inte bara de väljare som tyckte att Karl Staaff begrep försent, man förlorade också dem som radikaliserades åt andra hållet. Liberala försvarsmotståndare blev socialdemokrater, liberala försvarsvänner blev högerpartister. Och den spillra som fanns kvar började bråka om annat.

Man hade en fråga som man skjutit framför sig och åbäkat sig länge med. Alkoholen. Den tände de starkaste agitatorerna i partiet men fick ledningen att skruva besvärat på sig och undra om ett förbud ens gick att genomföra. Som vinsterna i välfärden för socialdemokrater nu. Till slut tvingades en fullständig delning av partiet fram.

Det kan socialdemokrater tänka på, om de har någon minut över i valrörelsen 2018.

Det är aldrig försent att ta lärdom. Heter det ju.

 

LÄS DEL 1 av Torbjörn Nilssons historiska valrörelser: Ett första steg mot Jimmie Åkessons regering 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!