Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I detta val dör idén om den svenska enigheten

I opinionsmätningarna uppger runt 20 procent att de tänker rösta på Jimmie Åkesson. 10 procent att de tänker välja Jonas Sjöstedt. En tredjedel stöder alltså partier som inga eller få av de andra partiledarna kan tänka sig att sitta i regering med. Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / IBL
10 procent tänker välja Jonas Sjöstedt. En tredjedel stöder alltså partier som inga eller få av de andra partiledarna kan tänka sig att sitta i regering med. Foto: FREDRIK PERSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Mer än en tredjedel av befolkningen stöder partier som är otänkbara att ha i en regering.

Det brinner i skogen och det brinner på parkeringsplatserna.

Det brinner i ett och annat huvud.

Nu far partiledare från Helgeandsholmen landet runt, talar och knackar på. Och vid torget utanför mataffären, rännande i trappuppgången, insisterar de tålmodigt ideella i sina västar.

Rösta på oss!

Ta en folder i alla fall!

De står där i gryningen när folk skyndar förbi på väg till jobbet för att de tror på en idé om hur samhället kan bli bättre. De står där i skymningen också. Någon gång går de hem och vilar och när de kommer tillbaka är affischerna nedrivna, valstugan vandaliserad. De kollar i mobilen när ingen ser. De läser flödet. Utspel, utskällning, utspel, utskällning. Det finns en särskilt rytm i valrörelser, ett slags tango. Ska människor gemensamt diskutera sig fram och träffa ett val krävs att en rörelse följs av en motrörelse.

Stegen känner valarbetarna igen.

Men det där med affischerna och valstugan, det är för deppigt. Och klickar de in sig på appen om morgonen för att se vad nytt som har hänt på det lokala debattforumet på Facebook känns det ännu något tyngre. Det är inte att folk letar fel – fel måste identifieras för att möjliggöra förbättring – eller det häftiga engagemanget – man kan inte klaga på att människor bryr sig. Det är hätskheten. Föraktet. Att så många skyller alla tänkbara problem och oförrätter på politikerna, som vore folkvalda en särskild sorts människor med förmåga att bestämma över allt som sker i samhället. Demokratin är ju ett imperfekt system, en ömtålig planta. 

– Det har blivit så aggressivt, säger Eva, som står med bunten av flygblad i en stadsdel i Stockholm.

Hon tillhör ett parti, men det har låg relevans i sammanhanget. Hennes fotriktiga skor säger mer. Hon har varit med förr. Det var inte bättre för femton eller femtio år sedan – överord är en del av en valrörelse – men annorlunda.

Författaren Sinclair Lewis. Foto: AP

 

 

Bara felen blir kvar, de som finns och de som folk har fått för sig finns.

 

Författaren Sinclair Lewis skildrade i fiktionsform 1935 hur en fascistisk presidentkandidat på demokratisk väg tar makten ”vid en tidpunkt då valmännen längtade efter pirrande sinnesrörelser och pepprade sensationer”. Det var insiktsfullt. Han beskrev polariseringens logik. Statsvetare skissar upp det som en process där uppviglare använder och förstärker reella problem till dess någon gemensam syn på samhället, en ram att diskutera inom, inte längre existerar. Bara felen blir kvar, de som finns och de som folk har fått för sig finns.

Felens orsak?

Alltid ”politikerna”.

Som svensk har det gått att peka också på det verkliga USA, hur polariseringen där har ökat över åren, grävt sig allt djupare ner i det politiska systemet. Det är svårare att se när det sker på nära håll.

I romanens form blir kandidaten Windrip vald att företräda demokraterna inte för att partiet plötsligt omfamnar fascistiska idéer eller, som Lewis skriver, ”på grund av genuina demokraters hjärnor och hjärtan, utan av deras för tillfället vanvettigt uppjagade stämning”.

Mer krävs inte.

Det behöver bara brinna i ett och annat huvud.

 

* * *

”Föreställningen om en demokrati utan partistrider, skrev statsvetaren Chantal Mouffe för tio år sedan, ”är en antipolitisk vision”. Foto: SERENA CAMPANINI

 

Val kräver konflikter.

Jag vet hur många politiska strateger jag genom åren har hört utslunga de orden. 

Val är för politiska partier tillfället att välja konflikter – rätt konflikter – som kan engagera potentiella väljare och samtidigt exponera lösningar partiet alltid velat leverera.

”Föreställningen om en demokrati utan partistrider”, skrev statsvetaren Chantal Mouffe för tio år sedan, ”är en antipolitisk vision”.

 

För en del människor handlar det här valet om landets öde, de tror att nationen håller på att gå under.

 

Politik utan konfrontation är helt enkelt inte politik. Men något är annorlunda nu.

För en del människor handlar det här valet om landets öde, de tror att nationen håller på att gå under, att man måste rädda Sverige, att det inte bara finns fog att kritisera den sittande regeringen utan alla – ja, det är faktiskt vad de säger – politiker som styrt eller suttit i opposition de senaste tre, fyra decennierna. I riksdagen och i varenda fullmäktige i varenda liten håla. 

– För mina barns framtid hoppas jag att vi sverigedemokrater tar detta, att vi vinner valet. Om vi inte gör det, så vet jag ärligt talat inte om jag vill bo kvar i Sverige.

Så sa Anna Elofsson från Älmhult i Svenska Dagbladets rapport från Sverigedemokraternas festival i Sölvesborg härom veckan.

Daniel Poohl, chefredaktör på tidningen Expo. Foto: IBL

För många andra människor – en majoritet av allt att döma – är det här valet ovanligt eftersom det i första hand handlar om att stoppa något, av en rädsla för vilket land Sverige kommer att bli om ett parti som Nordiska Motståndsrörelsen betraktar som sin parlamentariska gren blir störst eller näst störst i riksdagen. Det är ett värderingsval, säger de, som om tidigare val inte skulle ha handlat om värderingar.

”Nazisterna står redo att radikalisera den rumsrena flyktingfientligheten, hatet mot islam och muslimer eller irritationen över fattiga tiggande romer från Rumänien eller Bulgarien”, skrev Daniel Poohl, chefredaktör på tidningen Expo, nyligen.  

Men, majoriteten är inte ense inom sig, den har sin gamla konflikt om höger och vänster att tänka på också. Om ekonomin. Det där som val brukar handla om, som inte engagerar i samma utsträckning som förr, fast ändå splittrar och kan avgöra det som kommer efter valdagen – regeringsbildningen.

 

En tredjedel stöder alltså partier som inga eller få av de andra partiledarna kan tänka sig att sitta i regering med.

 

I opinionsmätningarna uppger runt 20 procent att de tänker rösta på Jimmie Åkesson och 10 procent att de tänker välja Jonas Sjöstedt. En tredjedel stöder alltså partier som inga eller få av de andra partiledarna kan tänka sig att sitta i regering med. Det går att addera Annie Lööfs siffror. Henne kallar snart halva högern för extrem. Då blir det en fyrtio procent av befolkningen som röstar på något parti som sett till de andra partiernas deklarationer utgör hinder för möjligheten att skapa en handlingskraftig regering som kan samla majoriteter i riksdagen.

Det går att se det som ett mått på polariseringen.

Fyrtio procent på kanterna.

Sextio i sig splittrade i mitten.

Det är paradoxen.

Väljarna agerar som om landets öde stod på spel, men levererar ett underlag som inte kommer att kunna bestämma vilken färg det ska vara på skrivarpappret i kanslihuset.

 

Det går att addera Annie Lööfs siffror. Henne kallar snart halva högern för extrem. Då blir det en fyrtio procent av befolkningen som röstar på något parti som sett till de andra partiernas deklarationer utgör hinder för möjligheten att skapa en handlingskraftig regering som kan samla majoriteter i riksdagen, skriver Torbjörn Nilsson. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

* * *

 

Vredens valrörelse är det som nu drar i gång.

I de där digitala forumen där debatten i högre utsträckning än tidigare tar form ångar frustrationen, otåligheten, viljan att rensa ur, vräka det gamla överbord, etablissemanget som det kallas.

Sverige har haft känslosamma valrörelser förr.

Det är inte nytt.

Men som historikern Jens Ljunggren visar i en av de mest fascinerande avhandlingar som skrivits om socialdemokratins historia fanns det från det parti som då skördade framgångar på förbittringen också ett löfte om att inte släppa aggressionerna lösa. ”Den uppskjutna vreden”, som Ljunggren kallar det för, bidrog till den långlivade kompromisskulturen, till viljan att kompromissa och nå samförstånd. Branting och Per Albin lovade att stävja och kanalisera folkets ilska, bara den gamla makten i gengäld tog sig för att lyssna.

Några sådana löften torgför inte Jimmie Åkesson.

Det här är nog valet när idén om den svenska enigheten dör.

 

LÄS MER: Alla Torbjörn Nilssons reportage i Expressen

LÄS MER: Val 2018 – allt om valets viktigaste frågor 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!