Ett första steg mot Jimmie Åkessons regering

Bondeförbundet var nummer tre på den tiden. Man sa sig stå i mitten, men hade uppenbart valt sida. Man satt i Tage Erlanders regering. Ingen såg på Gunnar Hedlund som en statsministerkandidat, än mindre en oppositionsledare. Oppositionen, den leddes ju av Bertil Ohlin.

Men så kom pensionsfrågan. Det var efter valet 1956. 

Erlander ville absolut införa en obligatorisk tjänstepension. ATP skulle den heta. Tjänstemännen hade redan fått extra pension på frivillig väg, många yrkesgrupper hade fått det. Det är en klassfråga, sa Erlander. De våra halkar efter. Och så tittade han mot Hedlund, som skruvade på sig. Bönder och småföretagare skulle också gynnas av ATP, absolut.

Men det var det där med tvång.

Det gillade varken bönder eller småföretagare.

Erlander erbjöd en förändring. Kanske kunde företag få undanta två anställda? Då skulle de flesta bönder och småföretagare undkomma obligatoriet. Hedlund behövde gå tillbaka till de sina.

Så då satt de där, i ett sammanträdesrum, och skulle ta ställning. Johannes Antonsson tyckte det luktade kohandel om alltihopa. Han kom från ungdomsförbundet, 35 år, ville något nytt. Budet borde kastas, sa också åldermannen i rummet: Axel Rubbestad. Han hade suttit som statsråd under kriget och blivit riksbekant genom kravet att kasta Vilhelm Moberg i fängelse för Utvandrar-karaktären Ulrika i Västergöls vulgära språk. Rubbestad var trött på socialdemokrater.

Anders Pettersson i Dahl – hallänningen – invände: 

– Ett sådant här erbjudande kommer aldrig igen. 

Till de närvarandes förvåning steg då Gunnar Hedlund upp från soffan där han legat om vilat sig igenom diskussionen. Han sträckte ut sin lilla kropp och visade kardan för Rubbestad:

– Går du med på detta Axel så lovar jag att vi ska lämna regeringen den dag du vill, sa han.

– Nej, svarade Rubbestad, det kommer du inte göra, du kommer regera detta parti till döds.

Det var upptakten för bondeförbundarna till 1958 års val.

* * *

Historien om ATP-striden brukar berättas som socialdemokratins succé – genom den etablerade partiet sig på allvar som solitär regeringsbildare – och om folkpartisternas förlust. Allt det är sant. Folkpartiet dog nog 1958. Men den tredje aktören är intressant.

Ska man förstå händelserna måste man också ta in laddningen. Idag är pensioner något PRO skriver en artikel om med ojämna mellanrum, då var det ett hätskt ideologiskt krig. 

Illustrativ är anekdoten från Lund. Studenterna hade debatt på Akademiska Föreningen, det slutade med slagsmål i en fontän. Detta alltså bland unga människor, som inte på många år själva skulle beröras av reformens effekter.

Det är inte orimligt att säga att ATP hade något av migrationspolitikens laddning i dag. Det handlade om synen på människan.

Till slut blev det folkomröstning, det var hösten 1957, tre alternativ. Socialdemokraternas ja till ATP – linje 1– fick 46 procent, liberalernas och högerns nej till ATP – linje 3 – fick 34 procent. Och bondeförbundarnas förslag om att i stället införa ett slags grundtrygghet från vilken medborgarna frivilligt kunde teckna tilläggsförsäkringar – linje 2 – fick 15 procent.

Resultatet gick att tolka lite hur som helst. Bertil Ohlin gjorde ett fåfängt försökt att avsätta Tage Erlander, men det vägrade Hedlund ställa upp på.

– Ingen kan väl vara gramse på oss, sa Hedlund till journalisterna när han spräckte borgerlighetens dröm om maktskifte.

”Det kan vara det roligaste som har sagts i svensk politik”, skrev Erlander i sin dagbok.

Men också det rödgröna samarbetet hade nått vägs ände. Det gick inte att kompromissa. Riksdagen röstade ner ATP. Varpå Erlander utlyste nyval.

Försommaren 1958 fick väljarna masa sig till röstbåsen igen. Då, om inte förr, handlade allt i Sverige om pensionerna.

* * *

Politik är en uthållighetssport, och det finns knappt något bättre exempel på det än valet 1958. Erlander snirklade sig från en svag position till en tillräckligt stark.

Idén om laglig rätt till tilläggspension hade väckts redan på LO-kongressen 1948. Erlander avvaktade, långsamt fann tanken om obligatoriet ett hem hos väljarna, samtidigt som Ohlin steg för steg förlorade position genom att bry sig mer om taktiken, hur man kunde avsätta regeringen, än själva sakfrågan.

I extravalet förlorade folkpartisterna 20 av sina 58 riksdagsmandat. Det var en katastrof. Socialdemokraterna vann bara 5, men på vintern 1959 deklarerade folkpartisten Ture Königsson att han skulle lägga ner sin röst om regeringen skickade propositionen till riksdagen. Och så blev ATP verklighet. 

Men en annan sak hände 1958, mer i skymundan.

Bondeförbundet växte från 19 riksdagsmandat till 32 i nyvalet. Partiets mellanväg om pensionerna fick nya grupper att rösta grönt.

Det är nog det intressanta, sextio år senare.

Sverigedemokraterna är fortfarande – i valresultat – nummer tre i svensk politik, som bondeförbundet då. Men 1958 blev också året när bönderna påbörjade moderniseringen av sitt parti. Man breddade sig, bytte namn, fann en laddning i att börja kritisera maktkoncentrationen i samhället, blev ett borgerligt parti. Pensionsfrågan fick Hedlund och partisekreteraren Gustaf Jonnergård att ta de första stegen på vägen mot 1976, då det ansågs självklart att en centerpartist skulle vara högerns statsministerkandidat. Nils G Åsling, som var med på den resan, gör ett intressant ordval i sin biografi över Hedlund. Han säger att partiets sextiotal handlade om att släppa ”den gamla fixeringen vid jordbruket”.

Det kan man tänka på 2018, särskilt om man är sverigedemokrat.

Jimmie Åkessons parti har breddat sig, men betraktas ännu som ett migrationsparti mer än något annat. Går man på ett sverigedemokratiskt möte brukar resonemangen – oavsett vilket samhällsproblem som diskuteras – sluta med att det är invandringens fel. Valet 2018 har potential att bli samma avstamp inför framtiden som 1958 blev för centerpartisterna.

Strukturellt finns andra likheter.

Valet 2018 är valet när Ulf Kristerssons moderater, utan större egna väljarvinster, kan etablera sig som solitär regeringsbildare. Socialdemokraterna riskerar förlora lika mycket som folkpartisterna gjorde 1958. Ohlin, sa man på den tiden, lämnade så många olika besked om pensionerna att folk varken visste in eller ut.

I det landskapet klev Gunnar Hedlund fram och sa att ett tredje alternativ fanns.

Och det är väl just vad Jimmie Åkesson försöker göra.

* * *

Gunnar Hedlund behövde inte bära tyngden av att vara statsministerkandidat. En ny grej 1958 var den stora tv-debatten. Inför den skickades en ung medarbetare hem till Hedlund, som bodde vid Kungliga Tekniska Högskolan. Ordern löd att i god tid ta partiledaren i taxi till tv-studion vid Gärdet.

En förfärande röra mötte medarbetaren. I lägenheten låg minneslappar och anteckningar huller om buller, men i stället för att sortera dem ville Hedlund absolut bjuda på kaffe – Astrid har bakat goda kakor! – och förhöra sig om vad medarbetaren hade att rapportera om skogsbruket i Jämtland. Taxi var det inte tal om. Jag behöver frisk luft, sa Hedlund, och stövlade i väg över Östermalm med ynglingen i hasorna.

Med några få minuter kvar till sändning klev Hedlund in i studion, tittade på Erlander och Ohlin och sa:

– Det var värst vad ni ser nervösa ut!

LÄS MER av Torbjörn Nilsson: Ulf Kristerssons bästa valarbetare är Åkesson