”Läkarna tog inte risken för självmord på allvar”

När förhållandet med sambon kraschade var det som att David Lindström, 28, föll ner i ett svart hål.

Förtvivlad sökte han hjälp hos psykiatrin. Men läkarna tog honom inte på allvar.

På kvällsbussen hem från jobbet sms:ade David sin mamma att han var trött och skulle lägga sig.

Dagen därpå hittade de David död.

I den stora ljusa villan i det lilla brukssamhället Gimo finns ett litet rum med sjöutsikt. Där brukade David bo när han besökte sina föräldrar. I dag är det sorgen som bor här. Tillsammans med de ljusa minnena.

På en hylla står en rad porträtt på David. Ett skolfoto på en glad liten kille med nyklippt lugg, som tonåring i full hockeymundering på isen och en ung stolt man i uniform tillsammans med kollegerna på uppdrag i Afghanistan. I en digital fotoram rullar ett bildspel med bilder från Davids liv. På hyllan ligger militärbaskrar och medaljer.

Det är som att David bara gått ut en stund. Den blekta favoritkepsen och älsklingsjackan hänger kvar på en krok. Även den mjukslitna randiga skjorta han trivdes så bra i finns kvar.

– Den brukar jag känna och snusa lite på ibland, säger hans mamma Elisabeth.

Hockeykillen, soldaten och vännen David. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Favoritskjortan hänger kvar. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Som barn var David glad och lugn. Han var yngst av tre bröder men ställde aldrig till med bråk. Snäll, omtänksam och stabil är ord som återkommer när föräldrarna Elisabeth och Christer berättar om sin son. David var bra på att trösta och lyssna på andra som hade det jobbigt.

– David var duktig på att ta hand om andra. Men han hade svårare att öppna sig och att prata om sina egna känslor, berättar Elisabeth.

Det var i femtonårsåldern David mådde dåligt första gången. Han blev nedstämd, fick sämre minne, yrsel och hjärtklappning. David som varit en ambitiös och duktig student fick det allt svårare med skolarbetet. Han blev inåtvänd, låg mycket på sitt rum och grubblade.

Läkarna på vårdcentralen hittade inget fysiskt fel. Inte heller på barn- och ungdomspsykiatrin fick David någon diagnos. Efter fem-sex gånger slutade han gå dit. Han var inte deprimerad, och tyckte inte besöken gav honom någonting.

David hade ingen konstaterad personlighetsstörning, men han var en känslig person. En bekant tyckte att det var som att han hade ”tunn hud”.

David Lindström togs inte på allvar när han sökte hjälp. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

”Ville vara som alla andra”

David funderade mycket på att han upptäckt att han var homosexuell. Han tänkte mycket på hur livet skulle bli, hur det skulle bli med jobb och familj, livet han drömde om.

– David ville vara som alla andra. Han ville inte vara annorlunda än sina kompisar. Han hade det jättesvårt med den biten, tyckte att det var jättejobbigt, berättar Elisabeth.

David ”kom ut” för sina föräldrar genom att lägga en lapp på köksbordet. Han skrev att han behövde pengar till en klippning och längst ner stod: ”PS jag är homosexuell. Berätta inte för någon.”

Elisabeth blev lättad och tänkte ”Var det bara det?”. Föräldrarna märkte inte att David någonsin blev trakasserad för sin sexuella läggning.

– Inte som vi fick veta. Å andra sidan så är det väl inte helt enkelt att vara homosexuell i ett litet brukssamhälle som Gimo, säger pappa Christer eftertänksamt.

Föll ner i svart hål

Men det gick bra för David. Han fick fina betyg, hade nära vänner, spelade hockey och var aktiv i hemvärnet. 23 år gammal träffade han en kille och blev kär. Hans första allvarliga förhållande.

När relationen sprack blev David helt förtvivlad. Det var som att han föll ner i ett stort svart hål. Han bara låg i sängen, rakade sig inte, bytte knappt kläder.

Han fick antidepressiva utskrivna, men fick så svåra biverkningar av medicinerna att han slutade ta dem. En morgon kom David inte ner till frukosten. Han hade försökt ta sitt liv.

– Det var tur att han bodde hemma då, för vi hittade honom i tid, berättar Elisabeth.

Kollage av bilder på David. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Diskuterade med fältprästen

David blev inlagd på psykiatrisk avdelning. Livet vände sakta uppåt igen. Han gick klart gymnasiet, gjorde lumpen och jobbade som stödperson i skolan och som personlig assistent. Men han drömde om en karriär i militären och sökte till den nordiska snabbinsatsstyrkan Nordic battle group. Han klarade de tuffa fysiska och psykologiska testerna. Nu hade han också hittat en ny kärlek och blivit sambo.

David blev uttagen till en sex månaders tjänstgöring i Afghanistan, något han verkligen önskat. Han ville göra en insats för andra och var en uppskattad arbetskamrat.

– Han trivdes verkligen i det militära och de blev en väldigt sammansvetsad grupp, berättar pappa Christer.

Men kärlek på distans kan vara svårt. Förhållandet med sambon hemma i Sverige knakade. Med fältprästen i Afghanistan diskuterade David sin längtan och oro och till slut tog han beslutet att åka hem. Han ville rädda sitt förhållande och flögs hem tillsammans med en skadad kamrat, en månad i förtid.

– Det var ett stort beslut för David, eftersom han verkligen ville tjänstgöra i Afghanistan. Jag tror att han såg det som ett misslyckande, säger Elisabeth.

Kände sig värdelös

Trots räddningsförsöket sprack relationen ett och halvt år senare. David föll ner i det svarta hålet igen. Han kände sig värdelös och konstig. På nätterna satt han uppe och googlade på psykisk sjukdom, på ord som asocial, Aspergers och psykopat.

David gick till vårdcentralen och pratade med en psykolog och mamma Elisabeth var mycket orolig. David hade ju gjort ett självmordsförsök tidigare i samband med en separation. Hon såg till att han fick en remiss till Hätö närpsykiatri där David fick antidepressiva av en läkare och fick prata med en kurator.

”David kände inte att han blev tagen på allvar”

– Men David kände inte att han blev tagen på allvar. Han tyckte inte att det var någon idé att ta sin medicin, berättar Elisabeth.

Trots svårigheterna verkade det lösa sig då, sommaren 2011. David jobbade på servicehus, de gamla och arbetskamraterna tyckte om honom. Dessutom hade han precis fått drömjobbet, på regementet i Enköping, och skulle snart börja sin nya tjänst. Han letade ny bostad, träffade kompisar och gick på bio.

– Det var full fart. Det var inte på samma sätt som förra gången. Vi kunde inte ana, säger Davids mamma Elisabeth.

Fick ett sista sms

Men kvällen den 25 augusti var David inte som vanligt på jobbet. Kollegerna har berättat att han inte gjorde sina arbetsuppgifter, utan mest gick runt och pratade med de gamla och svettades mycket.

– Det var en varningsklocka. Jag önskar att vi hade fått veta. Vi hade åkt dit direkt, säger Davids mamma.

Det sista hon hörde av sin son var ett sms han skickade på kvällsbussen hem. Han var trött och skulle åka hem till sig och lägga sig.

David hade knappt pratat med sin ex-sambo efter separationen. Allt var så sårigt och svårt. Men på bussen möttes de. ”Hejdå”, sa David innan han klev av.

Som att tiden stannade

Nästa dag kom han inte till jobbet. Det var inte likt den plikttrogne David. En jobbarkompis slog larm.

Davids pappa tog sig in i hans bostad. Där hittade han sin son död.

Elisabeth och Christer kan inte hålla tillbaka tårarna när de minns den där dagen. Det var som att tiden stannade.

– Det blev kaos. Det var en sådan chock, säger Elisabeth.

Att förlora sitt barn är varje förälders största mardröm. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Hade skrivit ett brev

Att förlora sitt barn är varje förälders största mardröm. Nu hade det hänt. I datorn hade David skrivit ett dokument som började: ”Hej, när ni läser detta brev så finns jag inte kvar i denna värld längre.” David trodde att han var psykopat och var rädd för att skada andra. Därför tyckte han att det var bättre att han försvann.

– Psykopat är ju så långt ifrån den omtänksamme David vi andra känner som man kan komma. Det var som att han hade en tillfällig psykos, tunnelseende och inte såg någon annan utväg, säger mamma Elisabeth.

Det enda akutstöd de chockade föräldrarna fick var ett nummer till psykakuten.

– Det är inte klokt att det inte finns fungerande rutiner och nätverk i vården, stödpersoner som kan komma, konstaterar Elisabeth.

Efteråt fick de veta att David också ringt och sms:at en del av kompisar, som för att säga farväl.

”Tog inte risken på allvar”

Föräldrarna är kritiska till sjukvårdens agerande och anmälde Hätö närpsykiatri till Socialstyrelsen. Vården gjorde även en egen Lex Maria-anmälan.

Psykiatrin kritiserades sedan på en rad punkter, där den allvarligaste var att självmordsrisken inte bedömts, utretts och dokumenterats ordentligt. Läkaren hade heller inte själv följt upp hur det gick med medicineringen utan överlåtit det till kuratorn. När kuratorn berättade att David slutat med sin medicin försökte läkaren ringa honom en gång. Men när David inte svarade den gången, ringde läkaren inte igen.

– Läkarna tog inte risken för självmord på allvar. David borde ha lagts in och inte bollats runt mellan olika personer. Det är också hemskt att vi som föräldrar inte får veta något, vi hade ju kunnat stötta och hjälpa till, säger Elisabeth.

Per Beäff, verksamhetschef vid närpsykiatrin i Hätö, säger att händelsen är mycket tragisk men att vården ändå lärt sig mycket av den.

– Det jag framförallt tagit med mig är behovet av att engagera anhöriga i vården. Vi informerar patienterna om att de är välkomna att ta med sina anhöriga. De anhöriga känner patienten bäst och har ovärderlig information.

Verksamhetschefen berättar att kliniken de senaste tre åren varit helt förskonade från självmord, och han tror att det beror på åtgärderna som gjorts. All personal har utbildats i "ungdomsvänlig medicin", man har bara fasta läkare, man avvisar inga remisser gällande ungdomar och det finns akuttider varje vardag. Läkarna är också mycket restriktiva med att skriva ut beroendeframkallande läkemedel.

– Vi tror att det är bra sjukvård att ha god tillgänglighet, fasta läkare, trygg och utbildad personal. Nästan alla våra patienter har en ökad självmordsrisk. Nu har vi faktiskt uppfyllt nollvisionen tre senaste åren. Det kan vara en statistisk slump men jag vill gärna tro att det har lite att göra med hur vi jobbar.

När någon tar sitt liv drabbas anhöriga av både sorg och skuld.

– Det är klart man tänker på vad man själv eller andra kunde ha gjort. Men att skuldbelägga ger oss inte David tillbaka, säger Elisabeth.

Engagerade i stödförening

Nu vill Davids föräldrar sprida kunskap om självmord. Elisabeth Lindström har engagerat sig i stödföreningen Spes, Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd och organisationen Suicide Zero. Hon har också skrivit boken ”I sorgens famn”.

– Självmord är tabu i dag. Vi måste börja prata om det! För att vården ska bli bättre, för att vi ska kunna förebygga fler självmord, för att hjälpa och stötta de anhöriga, säger hon.

”För varje person som tar sitt liv drabbas åtminstone tio närstående”

Varje dag tar fyra personer sitt liv. Det dör sex gånger så många av självmord som av trafiken. Bland unga mellan 15 och 25 år är självmord den vanligaste dödsorsaken. 2013 tog 1600 personer sitt liv.

– Det motsvarar två Estoniakatastrofer per år. Och för varje person som tar sitt liv drabbas åtminstone tio närstående. Det är 16 000 per år. Det är hemska siffror, och då blir det desto mer märkligt att vi inte pratar om det, säger Elisabeth.