Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vad har hänt med min hemstad Borlänge?

BORLÄNGE. En leende kvinna presenterade mig för barnen i klass 1A. Jag minns deras granskande blickar, men också min egen glädje över att äntligen få börja i en svensk skola.

När jag satt mig på en ledig plats vände sig en blåögd pojke mot mig.

- Kan du spela fotboll? frågade han.

- Ja.

- Du får vara med i mitt lag på rasten.

22 år senare är jag tillbaka på Tjärnaängskolan för att skildra Borlänge, min älskade hemstad.

Min älskade hemstad där invånarna röstade fram Sverigedemokraterna som tredje största parti.

Min älskade hemstad där politiker fruktar terrordåd för att ett islamiskt center ska byggas.

Min älskade hemstad där en av mina barndomsvänner säger att han vill ha ett slut på "massinvandringen".

Jag har åkt hem för att försöka förstå vad som har hänt.

Borlänge i siffror

Andel utländska medborgare

1991

Folkmängd i Borlänge: 46 915

Utländska medborgare: 1729 – 3,7 procent (riket 4,6)

2013

Folkmängd i Borlänge: 50 023

Utländska medborgare: 7 245 – 14,5 procent (riket 15,9) procent)

Andel arbetslösa

1991

Borlänge 3,04 procent (riket 2,54)

2013

Borlänge 3,9 procent (riket 3,6)

Andel med försörjningsstöd

1991

Borlänge 2 872 personer – 6 procent (riket 6)

2012

Borlänge 4 393 personer – 9 procent (riket 4)

Anmälda brott per 100 000 invånare

1991

Borlänge 13 820 (riket 13 900)

2013

Borlänge 12 104 (riket 14 603)

Mandatfördelning i Borlänge -91 & -10

1991

V: 3

S: 30

MP: 3

NYD: 2

C: 6

FP: 4

KD: 4

M: 9

2010

V: 5

S: 24

MP: 2

Ofa*: 4

SD: 7

C: 4

FP: 2

KD: 2

M: 11

*Ofa = lokala partiet Omsorg för alla

Stora Tuna kyrkas 86 meter höga torn.

Kupolen, det nybyggda Ikea, Maserhallen och Sportfältet.

Rondeller, rondeller, rondeller.

Vi parkerar bakom Hemköp, på gångavstånd från mina föräldrars lägenhet.

Framför oss ligger Tjärnaängsskolan, platsen där jag lärde mig svenska och fick mina första svenska kompisar.

Barnen runt bordet heter Samsam, Amal, Sagal, Ilyas, Anas, Musaab och Anna.

Anneli Palmberg, 59, ber dem slå upp sidan 16 i boken om Trolle.

- Då gör vi så att Samsam, du börjar.

- Trolle ska gå...k...

- Köpa, rättar Anneli försiktigt.

Samsam fortsätter:

- ...köpa en bok. Mamma och Trolle går till biblioteket.

- Bo... säger fröken.

- Bokhandeln!

- Bokhandeln var det ju, där man köper böcker, säger Anneli och ber nästa elev, Amal, fortsätter läsningen.

Flera skolor i Borlänge har en majoritet elever med annat modersmål än svenska. En av dem är Tjärnaängskolan.

När jag var elev här var vi två i klassen som hade utländska namn - nu har 73 procent av eleverna ett annat modersmål än svenska. Kenth Carlsson, skolchef i Borlänge, är bekymrad över vad han beskriver som "en flykt av gammelsvenskar". Det är elever som, i linje med det fria skolvalet, byter till skolor med större andel svenska barn.

I höstas hade Anneli Palmberg en klass med 24 elever, samtliga med somaliskt ursprung.

- Den enda svenska barnen hör är den som pratas i klassrummet, konstaterar hon.

 


Det bruna teglet är sig likt, men Tjärnaängskolan har fått en tillbyggnad sen jag gick här.

Hundratals nya barn har kommit till Borlänge under de senaste åren. De kommer från Somalia och har efter DNA-test fått återförenas med anhöriga som redan bor här.

På några få år har drygt 3 000 flyktingar kommit hit, varav en stor majoritet är somalier. Sedan en tid är somalierna den största invandrargruppen i kommunen, före finnarna.

Men de har inte tagits emot med öppna armar. De lokala politikerna och även tjänstemännen är överens om att det kommer för många flyktingar samtidigt och fler än vad kommunen klarar av.

Många av somalierna har bosatt sig på Tjärna ängar, ett miljonprogramsområde som byggdes i början av 70-talet. Då var arbetskraftsinvandringen stor, särskilt från Finland. På den tiden skrek Kvarnsvedens Pappersbruk och Domnarvets Jernverk efter arbetskraft. De senaste åren har båda industrierna varslat hundratals anställda.

Senare, i slutet av 80- och början av 90-talet, kom kurderna och jugoslaverna.

Nu är det somalierna, och Tjärna ängar kallas i folkmun "Lilla Mogadishu".

 

 

Juli 1991. Den långa resan genom Europa.

Jag minns min gråtande farmor i Kosovo. En bilfärd med farfar, mamma och lillasyster genom byns oasfalterade väg. En kvinna som ger mig ett päron på bussen mot Europa. Farfars hårda grepp runt min lilla hand på tågstationen i Tyskland.

Blå himmel, gröna träd, vatten. Tåget rullar norrut.

Pappa! Hans hockeyfrilla mot mitt ansikte.

Campingstugor på flyktingförläggningen i Norrfallsviken. Pojken som retas för att jag inte kan svenska. Ny flyktingförläggning - det gamla mentalsjukhuset i Högbo, Falun.

Mamma som gråter, pappa som är arg.

- Vad betyder papperet du håller i handen?

- Utvisning eller uppehållstillstånd?

Två andra ord jag lärde mig snabbt. Snälla, gråt inte mamma.

Månader av ständig oro.

Den 13 december 1989 hade den socialdemokratiska regeringen, med stöd från Moderaterna och Centerpartiet, beslutat att stoppa de rekordstora flyktingströmmarna. Men dagarna före julafton 1991 rev regeringen Bildt upp Luciabeslutet.

Vår familj fick stanna.

Så kom vi till Tjärna ängar.

 

 

Först vill hon inte prata om det. Men sedan berättar Sahara Hassan vad en man ropade när hon var på köpcentret Kupolen.

- Det här är Sverige! Varför kom ni hit?

- Dra åt helvete!

Hon rycker på axlarna.

- Han verkade vara full.

Vi möts på Borlänges lite sömniga huvudgata Borganäsvägen. Här i centrum finns bankkontor, nattklubben Flamingo och min gamla arbetsplats Borlänge Tidning. Folklivet har flyttat fem minuter bort, till Kupolen och Ikeas nyöppnade varuhus.

Sahara Hassan, 22, och Hamdi Abdikhadir, 26 är klädda som många andra somaliska kvinnor i Borlänge, i långa klänningar och hijab. Sahara kom från Somalia för fem år sen och studerar nu på högskolan i Falun. Hamdi är modersmålslärare på Tjärnaängskolan.

- Det känns tryggt här, säger Sahara. För mig är det viktigaste att det är fred. Alla måste inte tycka om mig.

 

 

Ny demokrati, Ian Wachtmeister och Bert Karlsson kände jag inte till. Jag var för liten för att förstå vad som hände i svensk politik under tidigt 90-tal.

Rasism var fortfarande ett främmande begrepp.

En dag lärde jag mig.

Vi bodde på Plogstigen 16, i höjd med lektionssalen där Anneli Palmberg nu håller specialundervisning i svenska. Mamma bad mig gå ut och köpa mjölk. Där ute kom en fem år äldre kille på sin moped. Han körde runt mig i cirklar, gasade.

- Svartskalle.

Brrrrrruuuum.

- Åk tillbaka till ditt jävla land.

Jag grät. Efter vad som kändes som en evighet lyckades jag springa hem.

I dag vet jag att killen hade en svår uppväxt och att han senare skulle komma att söka gemenskap i den nazistiska rörelsen.

Varför? Jag önskar att han svarade på mitt brev.

 

 

En av mina barndomsvänner säger:

- När vi växte upp visste man vilka som var rasister. Nu vet man inte det.

Så länge någon kan minnas har Socialdemokraterna kontrollerat bruks- och industristaden Borlänge. Det är fortfarande största enskilda partiet, men förtroendet från väljarna har stadigt minskat de senaste valen.

Vid senaste valet röstade elva procent, eller drygt 3 300 Borlängebor, på Sverigedemokraterna.

Partiet är tredje störst i Borlänge och ökade från två till sju platser i kommunfullmäktige.

Stödet för SD var som starkast i Amsberg, Idkerberget och Spraxkya, byar där i stort sett alla är infödda svenskar.

Samtidigt har planerna på ett islamiskt center väckt ilska i min hemstad, med protestlistor och otaliga insändare i lokalpressen. Den lokala S-politikern Björn Högberg är en av dem som gått längst - och förklarat att det finns risk för terrorattentat liknande det som inträffade i Norge om en moské byggs nära stadshuset.

Mina föräldrar vittnar om ett hårdare klimat.

Mamma serverar albansk purjo-lökspaj, köttgryta, sallad och getost som bara säljs i utvalda orientaliska butiker. Hon skakar på huvudet.

- Jag har inte sett någon göra så tidigare.

Hon talar om vad hon såg när om gick till Hemköp för att handla. Utanför entrén kastade en svensk kvinna en tårta på en bil. Kletade ner den.

Bilens ägare driver en butik intill Hemköp. Han kom snart ut, men i stället för att bli arg sa han:

- Synd att du slängde tårtan. Jag hade hellre velat äta den.

Kvinnan röt:

- Din svartskalle!

Sedan vände hon sig mot min mamma.

- Är du också en sån där invandrare?

- Nej, svarade mamma. Jag är svensk.

Det var hennes reaktion för att slippa bli attackerad. Hon var rädd.

Men svaret var också sant. Hon är svensk. Jag är svensk. Vi är svenskar. Lika mycket som vi också är albaner.

 

 

I ett gammalt fotoalbum ser jag bilder från födelsedagskalas. Jag ser barn sitter i den rödflagnade soffan, äter salta pinnar, dricker läsk och slukar stora bitar av mammas gräddtårta.

Jag ser A.

Precis som jag har han sen bilden togs flyttat från Tjärna ängar. En anledning var att han ville ha ett miljöombyte, skriver han i ett mejl.

"Andra orsaker var så klart känslan av ett råare samhälle. Det har varit många skottlossningar och butiksrån. Hemköp fick någon gång i månaden skicka ut en bil som samlade ihop dom 20-tals kundvagnar som låg i ett berg på många av utegårdarna sedan kunderna varit för slöa för att gå tillbaka med dom. Det var ingen rolig syn."

I dag är han en stark motståndare till "massinvandringen", som han själv uttrycker det. Han vill bara svara på frågor via mejl, mot löfte om att få vara anonym, eftersom han inte vill anklagas för att vara rasist. För rasist, säger A, det är han absolut inte.

"Det känns faktiskt som en kniv i hjärtat när folk med förutfattade meningar tror att man hatar invandrare bara för att man vill minska invandringen till EU:s rekommendationsnivåer."

Främlingsfientligheten har ökat i Borlänge, anser min barndomsvän.

"Sedan SD har börjat växa sig starka så är det allt fler som vågar yttra sina tankar och känslor kring invandringen."

 

 

Under vårt första år i det nya landet hade vi turen att lära känna Nils Gossas och hans familj.

Nils, 71, är i dag kommunalråd för Miljöpartiet. Det var på ett äldreboende i Tjärna ängar han först träffade min mamma Luljeta, som hade en praktikplats där.

Det dröjde inte länge förrän Nils bjöd hem oss på middag.

- Det var inte av ideologiska skäl, eller för att göra en insats. Det är inget fel att tänka så, men jag tyckte att det var intressant och tycker fortfarande att det är intressant att träffa människor från andra kulturer.

När Nils blev vår vän fick jag alltid böcker i julklapp och födelsedagspresent. Den första var Raskens av Vilhelm Moberg. Jag kände igen den fattiga drängtillvaron i 1800-talets Småland och det liv jag nyligen lämnat i Kosovo.

Vi åkte med Nils till Leksand och hans hemby Djura.

Vi såg när ursvenskar i folkdräkter reste midsommarstången. Jag bevittnade hur berusade vuxna svenskar kunde bli och skrattade när de dansade små grodorna.

 

 

Ingenstans är bilden av det nya Borlänge lika tydlig som i Domnarsvallens strålkastarljus.

På ena halvan av Domnarsvallens konstgräsplan tränar ett av Brages ungdomslag. På andra halvan: Dalkurds A-lag.

I år kommer de två fotbollsklubbarna att mötas här i seriespel, eftersom Brage åkte ur Superettan i höstas samtidigt som Dalkurd inte lyckades vinna den avgörande kvalmatchen för att gå upp.

Brage, som grundades redan 1925 och som gjort 18 säsonger i Allsvenskan. Dalkurd, som startade för tio år sen som ett integrationsprojekt för att ge invandrarbarn sysselsättning och hjälpa dem att komma in i samhället.

Än tydligare blir kontrasten när vi förflyttar oss till Tunets bandyis. Historien om det somaliska bandylandslaget har berättats i internationella medier som BBC, CNN och al-Jazeera.

De tog sig mot alla odds till bandy-VM i Irkutsk. Väl där vann de inga matcher, men togs ändå emot som hjältar vid hemkomsten i Borlänge.

Med på resan fanns tv-duon Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, som gör en film om laget. Premiären är planerad till nationaldagen.

- Många pratar om att vi har problem med integrationen, att det är väldigt många invandrare i en liten industristad, säger Patrik Andersson, företagaren som tagit initiativ till det ovanliga integrationsprojektet.

Satsningen har nästan uteslutande finansierats med sponsorpengar från näringslivet. Men där finns också företag som inte har velat förknippas med somalierna, säger Patrik Andersson.

- Det finns arbetsgivare som sagt till mig att de inte vågat satsa pengar på somalierna för att de är rädda att svenskar ska bli förbannade.

På Tunets IP träffar jag också min barndomsvän Daniel Johansson, nu aktiv inom Borlänge Bandy. Han funderar:

- Under min uppväxt i Skräddarbacken blev jag kallad "svartskalle" för att min mamma var från Egypten. Det var så mycket utlänning som man kunde bli på den tiden.

- Sen kom Balkankriget och många kom från det forna Jugoslavien. Då var det "juggarna" man såg ner på. Och sen kom kurderna. Då var plötsligt de från Balkan som vi. Tiderna ändras. Och nu är det folk från Somalia man ser ner på.

Han blickar ut mot isen och bandyspelarna.

- Om tio år kanske somalier är precis som vi. Det är så jag ser det.

 

 

Det är inte lätt att vara invandrare i Borlänge.

När detta skrivs står 130 personer i kö till SFI, svenska för invandrare.

De lediga jobben är få. Sverige är sämst av de 34 OECD-länderna på att få invandrare i arbete.

I snitt tar det sju år att komma in i det svenska arbetslivet om man är invandrad. I Borlänge räknar tjänstemännen att processen kan ta ännu längre tid, kanske tio år eller mer. Anledningen är att en majoritet, nästan nio av tio av invandrarna som senaste åren kommit till Borlänge, är från Somalia.

Landets skolsystem kollapsade i början på 1990-talet. Få som anländer har akademisk utbildning, menar Jan-Olof Lundberg, tjänsteman i Borlänge kommun med strategiskt ansvar för integrationsfrågor.

Samtidigt är de nationella kraven att somalierna ska etablera sig lika snabbt som övriga invandrargrupper. Orimligt, anser kommunen som tagit emot ett stort antal somalier under några år. Hundratals är barn som har anhöriginvandrat, sedan det blev möjligt efter Miljöpartiets och regeringens överenskommelse.

Borlänge skiljer sig när det gäller villigheten att ta emot flyktingar. Medan Borlänge tog emot 14,7 somaliska flyktingar per 1 000 invånare mellan 2009 och 2011, tog Växjö emot 3,9.

Irritationen är stor mot den majoritet av kommuner som inte tar lika stort ansvar. Detsamma gäller statens ekonomiska ansvar som endast omfattar nyanländas första tre år och tio månader.

- Det är alldeles för kort tid, säger Jan-Olof Lundberg.

Efter det läggs ansvaret på kommunen. Kom då ihåg att det tar i snitt sju år att etablera sig på arbetsmarknaden. Oron är stor för vad som händer 2015. Det är då Borlänge måste börja betala försörjningsstöd till den nyligen anlända gruppen invandrare som ännu inte fått arbete.

- Det blir väldigt svårt att lösa utmaningarna, säger Jan-Olof Lundberg.

En utmaning är att klara av den kraftigt ökande mängden elever. Borlänge kommun måste bygga en rad nya skolor.

 

 

Rykten om invandrarna når ända in i lärarrummen. Annette Wexell, lärare på Gylleskolan, berättar att hon hört skrönor om att ensamstående invandrade mammor kan få bidrag på 37 000 kronor i månaden.

- Det pratas hela tiden. Om vi och dom. Det är hemskt.

Verkligheten är en annan. För ett par med exempelvis ett spädbarn, en treåring och en sjuåring är det maximala försörjningsstödet 11 190 kronor i månaden. Det ska täcka alla kostnader.

- De kommer inte hit och säger "ge mig, ge mig". Det första de säger är "vi vill jobba". Jag har upplevt att många mår dåligt av att gå till socialen, säger socialsekreteraren Sonja Johansson.

Hon arbetar i grannkommunen Falun eftersom hon sitter i socialnämnden i Borlänge för Kristdemokraterna. För Sonja Johansson är det tydligt hur segregationen ökat. Hon nämner stora hushåll i små lägenheter som ett av problemen, med upp till fjorton personer i en tvåa.

Skolchefen i Borlänge, min gamla rektor Kenth Carlsson, fördelar extra resurser till Tjärna ängar eftersom det behövs i språkundervisningen.

Även om han är bekymrad över den segregering som är tydlig även i skolans värld, framhåller han Tjärnaängskolan som ett gott exempel.

- Det är en mycket väl fungerande skola. Levererar de höga betyg? Nej, det gör de inte i vissa avseenden - för eleverna har inte varit i Sverige speciellt lång tid. Men på högstadiet kommer en del av de nyanlända ikapp. Vi kan se att många somaliska flickor lyckas mycket väl. Det finns en oerhört stark motivation.

 

 

I Anneli Palmbergs klass var jag den lyckligaste eleven i världen. Så kändes det.

När vi 22 år senare sitter i en soffa i Tjärnaängskolans lärarrum är min gamla fröken sig lik. Lika välkomnande och varm. Hon minns att min syster heter Dafina och undrar om mina föräldrar bor kvar i Tjärna ängar.

Jag tänker på Sagal, Musaab och Ilyas. Det skulle lika gärna kunna vara jag som sitter vid bordet och stakar mig genom texten om Trolle.

Skillnaden är att vi var färre elever i klassen på min tid och att jag hörde svenska överallt. Det var när vi spelade fotboll på rasterna, när jag kastade boll med tjejerna eller brottades på gräset med mina nya kompisar Johannes, Kimmen, Micke och David som språket verkligen utvecklades.

Anneli säger att skolan i dag samtidigt har större kunskap om hur man ska ta emot nyanlända elever. När vi sitter där i lärarrummet påminner hon mig om en teckning som jag hade rivit ut ur ett randigt kollegieblock och gett till henne.

- Det var när du hade varit hos oss i några dagar. Du hade gjort en teckning av en jättestor båt. På den båten stod en massa människor med armarna uppe och så var det en svensk flagga. Jag bad dig berätta vad du målat och du sa: "De där människorna håller upp armarna för att de är så glada över att få komma till Sverige."

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!