Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Vad är det som händer i Annie Lööfs hjärna?

Ju mer man studerar det låsta läget och den regeringsbildning som nu ska ske, desto tydligare blir det att nästan alla aktörer börjar i fel ände, skriver Torbjörn Nilsson. Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT NYHETSBYRÅN
Annie Lööf. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Alla vill sitta i regering. För demokratins skull är det viktigare att vi får en fungerande opposition. 

Tänk att vara få inuti Ulf Kristerssons huvud nu. Alltså det huvud som ska dunkas i kaklet de närmaste veckorna.

Att från första parkett få uppleva detta självskadebeteende, som har sin grund i att Kristerssons parti under fyra år inte klarat av att agera som en kraftfull opposition. Av det skälet har nu partiledaren bestämt att man absolut måste komma i regeringsställning.

Låter resonemanget rimligt?

Eller tycker du, inklämd som du är bakom Kristerssons pannben, att det vore lämpligare att koncentrera krafterna på att bli en kraftfull opposition? Att så att säga lösa det som har varit problemet. 

Du är inte så sugen på att bli bankad rätt in i kakelväggen?

Ulf Kristersson. Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT NYHETSBYRÅN

Titta då åt Stefan Löfvens håll.

Han vill också hemskt gärna sitta i regering. Det beror inte bara vad man kan få gjort som statsråd utan lika mycket på den paniska rädsla hans parti har inför blotta tanken på något annat. ”Vårt parti fungerar inte i opposition”, som en högt uppburen partimedlem uttryckte saken för några år sedan. Att göra något åt den oförmågan – ta reda på hur man blev världens mest framgångsrika parti genom att bygga folkrörelse och, just det, opponera mot något – verkar inte attrahera.

Det verkligt fascinerande är att de mindre partierna tänker likadant.

Annie Lööf.

I den hjärnan skulle man verkligen vilja veta vad som försiggår.

Små partier i regeringskoalitioner förlorar alltid väljarstöd – det är närmast en naturlag – så vilken sida om den gamla blockgränsen Lööf än skulle landa på så bli det med insikten om att åtta procent, det var så långt hon förmådde ta sitt parti. Eller Jan Björklund med sina fem och en halv.

Hur tänker de?

Är alla svenska partier utom Jimmie Åkessons så usla på att bedriva oppositionspolitik att de hellre väljer sotdöden än att hamna utanför regeringen?  

Det verkligt fascinerande är att de mindre partierna tänker likadant.

 

Ju mer man studerar det låsta läget och den regeringsbildning som nu ska ske, desto tydligare blir det att nästan alla aktörer börjar i fel ände.

Vilka ska sitta i regering? undrar man.

Men frågan borde vara:

Vilka ska sitta i opposition?

Svaret på den frågan kommer avgöra hur partilandskapet ser ut nästa gång det är val och hur förtroendet för det politiska systemet utvecklas.

Det finns själviska skäl att intressera sig för oppositionsrollen. Många partier gjorde mindre lyckade valresultat. Att inte ta på sig ansvaret, att kunna kritisera fritt, är en potentiell väg till högre väljarstöd.

Nu är inte väljarstöd allt här i världen. Nej, ett politiskt parti ska få igenom så många av sina idéer som möjligt och kostar det lite väljare så måste man vara beredd på att betala det priset. Absolut. Men om du vill ha ett riktigt fint hus kanske du behöver spara pengar i säg fyra år innan det är läge att slå till. Annars är det ju banken som äger huset, alltså den där regeringen du så gärna vill sitta i. Och banken, det är det stora parti som du just gjort dig helt beroende av. 

Har Annie Lööf och Jan Björklund fattat det?

Har de studerat sin egen historia?

Centerpartiet blev en gång ett stort för att Gunnar Hedlund valde bort att sitta i regering, för att han bröt den långa koalitionen med socialdemokrater. Folkpartiet, de hade en ledare som befann sig i opposition i 23 år men som i sina memoarer hävdade att det var tack vare honom Sverige hade blivit det fantastiska land som det hade blivit. Bertil Ohlins dryghet gör läsningen av den där boken rätt outhärdlig, men i sak hade han ju rätt. En skicklig oppositionspolitiker kan påverka mer än de flesta ministrar. Ohlin drev Erlanders regeringar framför sig och satte ramar för hur långt socialiseringen av Sverige kunde gå.

Centerpartiet blev en gång ett stort för att Gunnar Hedlund valde bort att sitta i regering. Foto: JAN BJÖRSELL / TT NYHETSBYRÅN

Eller ta Gösta Bohman som alltid var i opposition oavsett om han satt i riksdagen eller på ett departement. Utan honom och den opinionsbildning han alltid prioriterade skulle avregleringarna och liberaliseringarna av Sverige knappast ha skett.

Förstår dagens politiker det?

Frågar man i partierna efter en förklaring till den snäva synen på hur man kan uppnå politiska mål får man rätt roliga svar. Alla vill åka statsrådsbil. Alla är fåfänga. Så småningom kommer mer seriösa resonemang. Det mest intressanta handlar om att partierna har blivit så svaga att de inte klarar av att utveckla politik själva utan har gjort sig så beroende av att ha ett departe

ments utredningsresurser till förfogande att ett liv utanför kanslihusen inte är tänkbart.

Ett annat svar är att partiledarna är så unga. De kan inte skilja på makt och på inflytande.

Makt, det är titlar och sådant.

Inflytande, det är att faktiskt påverka.

 

Man kan se saken bortom egenintressena också. Regeringsbildningen borde kanske handla om allmänintresset? Också då blir oppositionen det centrala. För finns det inte en vital opposition finns det heller ingen demokrati.

Just det var ju kritiken under förra mandatperioden.

Att demokratin led när en svag regering möttes av en lika svag opposition.

Att endast ett parti tillät sig att vara ett riktigt oppositionsparti.

Hittills är det väl bara fem statsvetare som i en debattartikel i Dagens Nyheter försökt föra diskussionen i den här riktningen. De skrev en SNS-rapport i våras, de fem statsvetarna, och ville ha fler parlamentariskt sammansatta utredningar, en ny budgetprocess och färre tjänstemän i regeringskansliet. Det är de idéerna som nu repriseras. Förslagen löser knappast upp låsningarna – som mer förefaller ha att göra med partistruktur och blockbildningar att göra – men kan kanske få politikerna att finna oppositionsrollen mer attraktiv.

Det här valresultatet handlar inte om vem som ska bli statsminister.

Och några mer kreativa lösningar har hursomhelst varken politiker, statsvetare eller journalister lyckats leverera.

Man bör nog vända på hela saken.

Det här valresultatet, de här månaderna som svensk politik har framför sig, handlar inte om vem som ska bli statsminister.

Det viktiga i ett demokratiskt perspektiv är inte om regeringen består av S+C+L+MP(+V) eller M+KD(+SD) eller S+M(+?).

Utan vad som blir kvar av opposition.

Består oppositionen av ett eller flera partier? Hur är dessa partier fördelade över olika politiska skalor? Kan systemet då leverera konstruktiv kritik? Finns det förmåga för regeringskoalitionen att i sakfrågor göra upp åt ett eller fler håll? Vilka effekter på väljarstödet för olika partier ett visst utseende på opposition tänkas ge? Vilka effekter på förtroendet för demokratin?

Det är det som är det viktiga.

– En väl fungerande demokrati behöver en opposition som står på tårna. Varför ska regeringen göra sitt bästa om den inte behöver vara rädd för oppositionen? Nu blir det bara demokrati när det är val men inte demokrati mellan valen.

Så sammanfattade statsvetarprofessorn Mikael Gilljam läget när decemberöverenskommelsen slöts.

De orden står sig också efter det här valresultatet.

En väl fungerande opposition är bra för landet och bra för det enskilda partiet.

Den kan, som moderaterna gjorde mellan 2002 och 2006, ta sig från 15 procent till 26.

Men det är väl inte vad Ulf Kristersson går och tänker på nu.