Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vackra Amatrice har blivit till en zombieby

Människor samlades på det som var kvar av gatorna – många hade ingen annanstans att ta vägen. Foto: Massimo Percossi / Epa / Tt / EPA TT NYHETSBYRÅN
På bara några minuter förvandlades jordskorpan samhället till en zombieby. Foto: Massimo Percossi / AP TT NYHETSBYRÅN
Expressens Magnus Falkehed är på plats i Amatrice. Foto: Magnus Falkehed
Jordbävningen skedde under natten mot onsdagen. Foto: Andrew Medichini / AP TT NYHETSBYRÅN
– I Italien har vi tyvärr lång erfarenhet av sådant här jobb, säger Luigi DAngelo. Foto: Magnus Falkehed

Den lilla staden Amatrice i bergen i centrala Italien var som ett vykort.

På två minuter förvandlade jordskorpan samhället till en zombieby av damm och tårar.

I Amatrice handlar det inte längre om vad folk säger. Det är tystnaden som skiljer de levande från de döda. Gianluca Olivieri lever fortfarande. Han sitter framför den lilla parken efter att ha rest som en dåre utmed de krokiga vägarna för att ta sig till släktingar i Amatrice. Bredvid honom sitter en tonårig flicka. Ränderna av tårar finns kvar på kinderna, men nu är där bara damm och torra streck. Och en tom blick som hon reser mot mig. Hon ser mig knappt. Men jag läser redan svaret på frågan som jag sväljer. Gianluca Olivieri ger mig ändå svaret:

– Hon är min kusin. Hennes mor är kvar där borta, säger han och pekar mot stadskärnan. Bakom avspärrningen ser man en medeltida italiensk stad… som efter en bombning. Bara kyrktornet verkar intakt av någon outgrundlig anledning.

– Och hennes far, lägger Gianluca Olivieri, med låg, trött röst. Flickan tittar fortfarande tomt upp, någonstans i himlen. Från lekparken hör vi stojande barn runt rutschkanan. Deras föräldrar har riggat upp tält för att tillbringa natten i.

– Och hennes bror, säger Gianluca Olivieri, nu nästan viskande.

Vad mer kan han lägga till? Flickan vickar sakta på huvudet.

 

Läs mer: Minst 247 döda i jordbävning i centrala Italien

 

 

Oklart hur många som var på plats

Uppgifterna om hur många invånare som fanns i staden vid tretiden, natten till i går går isär. Det finns antalet invånare: mellan 1500 och 3000. Men framför allt fanns det många tillresande turister. Det är lätt att förstå varför. När man lämnar den kvalmiga sommarhettan, bra över 30 grader är det relativt svalt här uppe i bergsbyn. Nu i helgen skulle de också fira sin årliga Sagra. Det är spaghettifesten framför andra – ortens stolthet. Ingenstans gör man spagetti som i Amatrice.

Vägen dit går över ömsom grönskande, ömsom karga molntäckta bergstoppar. Nu mäts jag av en bil med sprucken vindruta på väg bort. I Amatrice skulle en procession hållas i helgen till Guds och till spaghettins ära.

Nu är det i stället en procession av orange, vita, röda och blå uniformer som går utmed gatorna och avlöser varandra i skiften.

– Vi har jobbat hela dagen och vi ska jobba hela natten och nästa om så krävs, säger militären Martino Vittari i sin bruna uniform. Men han ser trött ut. Armarna faller utmed sidorna när han går tillbaka mot avspärrningsbanden. Där bakom ser man den gamla storgatan i byn. Knappt vartannat hus står kvar. Vid sidan av den ganska intakta kyrkan ser man ytterligare ett kyrktorn mot den mörka himlen. Överallt piper det av backande bilar. Jag har i mitt arbetsliv sett både kaxiga och cyniska medieuppbåd. Men inte i Amatrice. Här hjälps alla åt att flytta på kameror och stativ om de står i vägen för fordonen.

80 kroppar - en väntan på identifiering

Vid sidan av de långa raderna med utryckningsfordon kör några unga italienare runt med vattenflaskor, kakor och lite bröd. Det klingar lite om några konservburkar. I himlen hör man ytterligare en helikopter lyfta från gräsplanen vid samhället infart.

Den här kvällen är vi alla lite av zombies i Amatrice, skriver Magnus Falkehed Foto: Massimo Percossi / AP TT NYHETSBYRÅN

Ungdomarna med kärrorna pratar inte mycket med varandra. Inte heller med befolkningen. Speciellt inte med zombisarna, de vars lidande skär genom kvällsljuset.

Framför den gamla skolan, intill parken sitter rader av dem. Den unge mannen med varuhusvagnen stannar till och tittar på en man. Rör sig mot honom, hejdar sig och ställer ned en vattenflaska mellan hans ben och går vidare. Mannen märker inget. Han rör sig inte, ansiktet djupt nedborrat i sina båda handflator. Som om han ville komma bort. Gömma sig från livet. Men i en av skolsalarna ligger döden. 80 kroppar som har samlats ihop för identifiering. 80 av 120 som Italien officiellt räknade till i går. Röda korsarbetare lägger ibland en hand på en axel.

Kaos av hjälpfordon

Gatorna i byn har blivit ett organiserat kaos av hjälpfordon. Redan på omvägarna upp i bergen fastnade jag i en konvoj av ett par ambulanser, en polisbil och ett par lastbilar med släp från Röda korset. Den ena med toaletter och badrum, den andra med grävskopor.

Det känns samtidigt absurt att möta de obligatoriska tävlingscyklisterna på vägarna. Italien förblir Italien, jordbävning till trots, tänker jag.

Många kommer inte att våga tillbaka till sina sov- och badrum när dammet, bråten och stenarna har kommit bort. Kanske inte ens hunden Pepito.

– Efter skalvet i morse vägrade han gå tillbaka in i huset, berättar Emma Solipaca, 46. Hon kramar sin hund. Hon klarade sig liksom hela hennes familj.

– Det är klart att vi visste att det här var ett jordbävningshotat område. Men aldrig, aldrig kunde jag ha föreställt mig att det skulle bli så här kraftigt, säger hon.

Men fyra kilometer under våra fötter har jordskorpan drabbats av ursinne.

– Vårt hus är borta! Helt nedrasat. Det finns inget kvar, säger Patricia Roberto som sitter framför gymnastiksalen, där hon tänkte sova i natt med sin make. De har ingenting kvar. Med sin svullna högerhand håller hon i sina glasögon. Av dem är det bara en trasig båge utan glas kvar. Det och kläderna hon har på sig är allt hon äger just nu.

Hjälparbetet kommer att fortsätta under en tid framöver. Foto: Gregorio Borgia / AP TT NYHETSBYRÅN

Efterskalven blir vardag

Jordens innanmäte vrider fortfarande på sig när jag samtalar med Luigi D’Angelo, chef för den internationella enheten i civilförsvaret. Han är sinnetypen för en samlad man, med en vaken blick trots att han inte sovit sedan jordskalvet då han satte sig i en bil med sina kolleger för att sätta i gång räddningsarbetet.

Han är lugn även när bordet vi sitter vid börjar skaka i flera sekunder. Han lyfter sin hand mot väggen i den provisoriska byggnaden som nu tjänar som ledningscentral för militär, polis, räddningstjänst och hjälparbetare.

Ett hem i spillror. Foto: GETTY IMAGES

– Det var det fjärde. Det var det längsta efterskalvet hittills, säger han. Utanför skäller spårhundarna som med dammig päls kommer tillbaka från arbetet i sten- och grusmassorna. Luigi D’Angelo berättar om sitt arbete:

– I Italien har vi tyvärr lång erfarenhet av sådant här jobb. Det svåraste är känslorna. Många av de som kommer hit är själva från regionen. Det är inte lätt för dem att hålla distans till arbetet, säger han. Sedan berättar han om svårigheten att organisera alla dessa olika hjälpkårer och goda viljor från när och fjärran. Och att veta hur många som egentligen fanns där i massorna.

– Det är ju högsäsong för turismen. Just nu har vi faktiskt ingen aning om hur många som kan vara saknade där inne, säger civilförsvarsbefälet och pekar mot stadskärnan.

 

LÄS MER: Carolines katt varnade för skalvet

 

Flera gånger stöter jag ihop med folk som har en mer eller mindre långväga koppling till staden. De satte sig alla i sina bilar för att hjälpa till efter förmåga. En fotbollsjournalist hjälper till i kriscentrat med översättning. En annan har kommit med vatten. Överallt står det högar med mineralvatten.

Flicka räddades ur rasmassorna

Det råder inget tvivel om att hjälparbetet kommer att fortsätta under hela natten. Hoppet har inte dött. En tioflicka rapporterades ha räddats ur massorna. Kort därefter får vi veta att de också hittat ett gift par. De var döda. De omfamnade varandra när de dog. Och fortfarande när de grävdes fram.

”Det är inte lätt att hålla distans till arbetet”. Jag tänker på Luigi D’Angelos ord när jag promenerar genom det blå, röda och gula ljusen från hjälpfordonen som lyser upp den allt fuktigare bergsnatten. Då och då sluter sig mörkret om mig och jag ser bara skuggor i olika uniformer som rör sig med trötta, släpande steg. Få talar.

Den här kvällen är vi alla lite av zombies i Amatrice.