Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Utvecklingssamtalen i skolan skadade mig

Foto: Emma Malmlöf
Foto: Shutterstock

KRÖNIKA: ”Lärarna gillar Andreas, men…”

”Andreas är jättebra på att påbörja projekt, men…”

”Det märks att Andreas tycker att det är roligt, men...”

”Andreas är omtyckt i klassrummet, men…”

För min del har utvecklingssamtal alltid handlat om 5% utveckling och 95% nedmontering av förväntningar, glädje och ambitioner och den ständiga påminnelsen om att det inte funkar längre.

Det fanns alltid ett harkel, en blick i fritt fall och ett jobbigt men som aldrig ville sätta punkt.

Och en underbar, hårt kämpande mamma som inte ville något hellre än att just den här kvällen i klassrummet skulle ge mindre magknip än den förra.

Jag lider med mamma som var tvungen att lyssna på artificiella beröm och utläggningar om varför jag är ett störande moment för en omgivning som inte ville ta reda på varför.

 

LÄS MER: Bris slår larm: Psykisk ohälsa bland barn ökar – står för nära hälften av samtalen

 

”Ska vi sätta oss då?" frågade min chef nyligen.

Det är 2017 och det är med alltid lika svettiga handflator som jag klamrar mig fast vid armstödet och sätter mig ner för att ha utvecklingssamtal än i dag.

En genomgång av mitt jobbår där jag för en stund känner mig som Olof Palmes mördare tio minuter innan det når medierna och mitt liv vänds upp och ner för all framtid.

”Vad har de på mig den här gången?” ungefär.

”Absolut, jag ska bara spara det jag håller på med”, svarar jag och registrerar ett slungande hjärtslag som förtjänar en egen Wikipediasida.

Under skoltiden var jag klassens clown i brist på annat.

Kreativ, nyfiken och finurlig men utkastad från lektioner i brist på koncentration.

Ena dagen barnet i Jesuskrubban, andra dagen Emil i Lönneberga.

Ett virrvarr av känslolägen.

Den jobbige rödtotten som fick svensklärare Krister att åldras tio år varje lektion.

Han fick nog och jag förstår honom.

”Vi kan säga att du har hjälpt till i köket”, viskade min lärare efter att jag precis kommit tillbaka från kuratorn och skulle gå in i klassrummet igen.

Jag minns till och med färgen på klassrumsdörren och antalet blickar på andra sidan.

Barn får tidigt lära sig att smyga med sina problem. Att elevstöd, assistans och kurativa samtal är något att skämmas för. En svaghet. Ett svaghetstecken.

 

LÄS MER: ”Barns psykiska ohälsa är tabu”

 

Jag har vuxit upp med syskon som alla har haft en tidigt fastslagen problematik. En diagnos. Assistans och anpassning.

Samtidigt pågick jag någonstans där i kulissen utan misstankar trots att bevisen hela tiden låg på bordet.

Det hände att jag pratade med någon sjuksköterska eller kurator men samtalen handlade snarare om att jag gick någon lärare på nerverna än om hur jag mådde eller hur min hjärna fungerade.

Trots flera år av harkel, blickar i fritt fall och jobbiga men som aldrig ville sätta punkt fanns det aldrig någon vuxen människa i skolan som ville ta reda på hur saker egentligen stod till.

Jag var den jag var och sedan var det inte så mycket mer med det.

Kanske rent av ett hopplöst fall.

 

LÄS MER: Kuratorn Liselotte: "Jag pratar självmord varje dag med någon elev"

 

20 år och närmare 1 000 kraschade förhållanden, förlorade jobb, svikna löften, dåliga beslut, avhoppade utbildningar, inställda ögonblick, raderade minnen, borttappade vänner och panikattacker senare, satt jag på en fönsterbräda i marmor i en lägenhet som inte var min och bekände:

”Jag vet inte vad jag ska ta mig till men något är fel”.

”Kan du beskriva hur det känns?” frågade rösten på andra sidan telefonlinjen.

Året var 2012.

Det tog nästan 20 år för någon att skrapa ihop skärvorna och ställa frågan och det var bättre sent än aldrig.

Att leva med bipolär sjukdom kräver sina strider men att få någorlunda svar på varför man är som man är, tänker som man tänker och fungerar som man fungerar ibland kan restaurera de mest hopplösa av känslor.

Och utvecklingssamtalet?

Det gick bra. Jag fick beröm. Jag slutade svettas. Jag verkar vara omtyckt och är till och med bra på att slutföra projekt. Jag konstaterade malligt att jag bara hade en sjukdag mellan november 2015 och november 2016 och i det finstilta innebär det en enda dag där jag vaknade med svårigheter att ta mig ur sängen, ställa mig i duschen, klä på mig, äta och andas och där världen går i tusen bitar för en stund.

En obeskrivlig känsla.

Men antagligen lär ”Palme-utredningen” där inne fortsätta ett tag till dess att hela gåtan är löst.

Och det är okej.

Att sekretessbelägga känslor är nämligen det farligaste som finns.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!