Utsmugglade bilderna från de gömda överlevarna i Mariupol

Fotografen Jevgenij Sosnovskij överlevde två månader i krigets Mariupol.

I de utbombade ruinerna av sin hemstad letade han mat och vatten till två sårade barn som låg gömda i en källare. Barnens morfar tvingades de begrava i trädgårdslandet. 

Mitt i det fruktansvärda lyckades han dokumentera livet inne i staden – i glädje och sorg. Och i mörkret i källaren skrev den sårade pojken dagbok om kriget.

Med minneskortet från kameran gömt i en medicinförpackning lyckades Jevgenij smuggla ut de unika bilderna förbi de ryska soldaterna.
Här är hans berättelse och egna bilder inifrån det belägrade och ockuperade Mariupol.

ZAPORIZJZJA. På parkeringen till byggvaruhuset Epicenter i staden Zaporizjzja i södra Ukraina ligger det stora mottagningscentret för flyktingar. Härifrån går vägen mot hamnstaden Mariupol, 20 mil till sydost. Hit kommer de som lyckas fly, ta sig förbi fronten och ut från de områden som ryska styrkor kontrollerar. 

Det är människor i bilar med skotthål och krossade vindrutor som på egen hand lyckats ta sig ut och bussar fulla med flyktingar som fått följa med någon av de konvojer som försöker evakuera så många de bara kan. 

Vid ett bord i det stora tältet där hjälparbetare delar ut mat sitter en man i blå jeansjacka, framför sig har han en plasttallrik med soppa. Hans ansikte är avmagrat och han tittar tomt framför sig, jag ser att hans ögon tåras.

Han heter Jevgenij Sosnovskij och han har precis kommit ut från Mariupol efter att ha överlevt två månader i staden som bombats till grus och aska. 

Vi får ögonkontakt och jag sätter mig ner och frågar om han vill berätta hur de senaste två månaderna har varit. 

– Som för så många andra Mariupolbor har det varit ett äkta helvete. Vår familj har nog gått igenom helvetets samtliga kretsar, säger han.

Det har varit ett äkta helvete

Jevgenij Sosnovskij, 57, är fotograf och med sig i bagaget, gömt i en medicinförpackning, har han ett minneskort med bilder som han tagit inne i Mariupol under kriget. Och som han nu har lyckats smuggla ut genom de ryska kontrollerna. 

Det är en unik dokumentation, 400 bilder som visar livet under belägringen och ockupationen. 

Dagarna före den 24 februari var det få som tog till sig att en fullskalig rysk invasion skulle kunna vara möjlig. I Mariupol som många andra städer i Ukraina levde man sina liv som vanligt. När Expressen var på besök två dagar innan kriget bröt ut så strosade människor som vanligt längs den centralt belägna stranden, spårvagnarna skramlade fram, barnfamiljer och par på dejt promenerade i den stora parken med utsikt över vattnet. De tog selfies framför skylten med ”Jag älskar Mariupol”.  

När de första raketerna och bomberna slog ner var det därför många som ändå höll modet uppe och tänkte att det snart skulle vara över. Så var det även för Jevgenij Sosnovskij. 

Han älskade sin hemstad där han levt hela sitt liv. Mest av allt älskade han att fotografera kulturlivet, teatern, människorna och arkitekturen. Hans två vuxna barn hade flyttat västerut, till Kiev och Vinnitsa.

Fyra dagar innan kriget bröt ut var han och fotograferade premiären av en ny teaterföreställning på Mariupols kammarfilharmonika. 

Sen kom kriget, först lite smygande, några enskilda raketer här och var. 

Allt eftersom dagarna gick blev beskjutningen allt mer intensiv. Den lokala skolan träffades och totalförstördes. Även de stora mataffärerna träffades.

– Av någon anledning så var affärerna det första de sköt sönder, alla de stora mataffärerna. Som Port City, och affären hemma hos oss. Jag vet inte varför de gjorde det, med flit eller inte.

En dag i början på mars när han och hustrun skulle laga mat såg de hur lågan på gasspisen började flämta innan den helt slocknade. Ute på gatan brann gasledningen. 

Sen försvann vattnet. Men staden var fortfarande under ukrainsk kontroll.  

Grannarna började snart hjälpas åt. De byggde hemgjorda vedspisar på gården av soptunnor och av ett gammalt sängunderrede och markstenar. Till barnen värmde de gamla brödbitar som blev som skorpor. 

Ved hämtade man lite var man kunde, kvistar och grenar, plankor från sönderbombade lägenheter och förstörda möbler. 

Vi slängde oss på golvet i korridoren

Fler raketer flög in i bostadsområdet. På gatan utanför stod utbrända bilvrak, där det en gång fanns fönster var det nu bara tomma hål och gardiner som fladdrar i vinden. 

– Den tredje mars var den första riktigt hårda beskjutningen av vårt område. Min fru och jag var hemma och vi hörde hur det började smälla. Vi slängde oss på golvet i korridoren och vi hörde hur granaterna visslade förbi och sedan exploderade. 

Många av fönstren i huset krossades, men Jevgenijs fönster som var moderna höll.

– Till vår stora tur träffades inte vårt hus då, men vårt grannhus bara 50 meter bort. 

I en lägenhet på bottenvåningen dödades en pappa och en liten bebis. De var i köket när granaten slog ner. 

– Den slog ner rakt in i lägenheten. Mamman fördes till sjukhus i mycket svårt tillstånd, pappan och barnet blev kvar där länge. Jag vet inte hur länge. Sen till slut så fick de ut kropparna därifrån.

Barnen i området lekte ännu på gården, de hjälpte till att sopa undan trasigt glas. 

En dag samlade Jevgenij grannarna för en gruppbild, sen när kriget tar slut så skulle alla få en kopia. Alla hoppades och trodde att det snart skulle vara över.

– Det var en sådan stämning då, vi blev beskjutna men vi skulle klara oss och staden skulle vara kvar i Ukraina. Även om det fanns sådana som öppet väntade på ryssarna. De kom fram till mig när jag fotograferade och sa: ”Vad tar du bild på? Vill du visa hur dåligt vi har det? Här är det inte dåligt. Allt är bra – ta bild på det som är bra i stället!”.

Det var en sådan stämning då, vi blev beskjutna men vi skulle klara oss

Våren i Mariupol i år var kall och i lägenheterna utan värme gick temperaturen ner till fem, sex grader. 

– Men som man säger, det här var ändå en dans på rosor visade det sig, det som senare skulle hända i Mariupol var än hemskare, säger han. 

På morgonen den 8 mars föll det snö över staden och alla skyndade sig att fylla hinkar med snö. Man skrapade ner snön från bilar och skyfflade från marken. 

– Det fanns inget vatten i något av husen, ingen el, och ingen värme. Men för att ha någonting att dricka, eller om ni ursäktar, för att spola i toaletten med, så smälte vi snö.

Den internationella kvinnodagen, åttonde mars, är en stor högtid vars firande närmast kan liknas vid hur vi i Sverige firar mors dag. Den dagen, när Jevgenij var ute på jakt efter något att äta, kom ukrainska soldater med blommor som de tagit från en blomsterbutik. Hela lasset skulle till sjukhuset och delas ut till kvinnorna där. Men Jevgenij fick en bukett med sig hem till sin fru.

– Jag gav henne den och vi firade. Vi hoppades ännu. Och soldaterna sa att de var övertygade om att Mariupol inte skulle falla. 

Men situationen blev bara värre och värre. 

Den 16 mars såg de svart rök stiga upp från husen en bit bort – först senare förstod de att det var Mariupols dramatiska teater som bombats. Upp till 600 civila som tagit skydd i teatern dog där inne.

Veckan efter kom olyckan till Jevgenijs närmaste. En raket slog ner vid en närstående familjs hus. De två barnen, en åttaårig pojke och en 13-årig flicka fick splitterskador i huvudet och på ryggen. Barnens mamma fick splitterskador i benet. På något sätt lyckades de ta sig till Jevgenijs lägenhet. Barnens morfar som bodde i huset bredvid, blev svårt sårad. 

– Jag förstår inte hur hon lyckades ta sig fram under beskjutning, själv skadad och med två skadade barn.

– Vi visste inte med vad eller hur vi skulle hjälpa dem. Vi försökte ta hand om såren och hittade några bandage. Jag sprang till de ukrainska soldaterna, de fanns fortfarande kvar, jag bad om hjälp, ”ring röda korset eller eller något” skrek jag. Men de svarade bara att ”vi har ingen kontakt med någon nu, vi kan inget göra för att hjälpa dig”. 

– Så vi lämnas med två skadade barn och deras sårade mamma helt själva. 

Jag sprang till soldaterna, jag bad om hjälp

– Vi lyckades på något sätt stoppa blodet så första hjälpen fick de och i två dagar var de hos oss. 

Sen kom de tjetjenska soldaterna – det var den 20 mars. De hotade dem och körde ut dem från sitt hem.

 De fem blev stående på gatan. 

– Vi lyckades få med oss några väskor, och vi gick till källaren i grannhuset där vi gömde oss. Jag är så tacksam att de släppte in oss där, det fanns en plats över från några som hade lämnat och flytt. 

Efter en timme i källaren träffades huset av en raket och det började brinna. En ung man som också sökt skydd i källaren tillsammans med sin fru och sin ett och ett halvt år gamla dotter gick ut för att se efter. 

– Då skjuts han av en prickskytt. Hans pappa ser detta och springer ut för att hjälpa honom och då skjuter de honom också. Kropparna blev liggande där utanför källaringången i över en vecka, ingen vågade flytta på dem. Sen kom en lastbil och tog med sig kropparna. Bilen var full av döda, de staplade dem på varandra. 

Kvar inne i källaren var kvinnan med den lilla dottern. 

– Hon bara skrek : ”Varför gick de ut? Varför?”

I två veckor levde Jevgenij och hans familj där i källaren, i kylan och mörkret. 

– Första morgonen när jag vaknade så hade jag bara en tanke. Hur ska jag få mat till barnen? 

Han letade runt i källaren och hittade ett övergivet paket smör som han tog med sig. Sen gick han ut på gatan och från en sönderbombad balkong hade det fallit ner valnötter som han kunde samla ihop och knäcka med en tegelsten.

– Så vi gav barnen en liten sked smör och valnötter, och det var otroligt glada över att få åtminstone det.   

– Sen efter två dagar så bestämde jag mig för att gå ut på stan för att hitta någon slags mat till dem. 

Och det han såg när han kom ut från källaren chockade honom.

– Vårt hus hade brunnit upp helt, jag gick in i vår lägenhet och det var det bara nakna väggar och aska kvar. I källaren hade vi lagt undan förråd med mat så jag hoppades att kanske de skulle ha klarat sig. Men källaren hade också brunnit och våra glasburkar hade smält. Ingenting fanns kvar. 

Jevgenij gick längs vägen mot centrum, där hade det funnits ett bageri där de brukade köpa bröd. Men bageriet var sönderslaget.

– På golvet såg jag några karameller så jag gick in där och tog de där karamellerna, och när jag vände mig om så hade jag pipan från en Kalasjnikov riktad mot mig. 

De säger åt mig att klä av mig och visa händerna

Det var de tjetjenska soldater. 

– ”Vad gör du här?” ropade de. Jag svarade att jag letar efter mat till barnen. Att jag har sårade barn i källaren och jag måste hitta något att äta till dem. 

– De säger åt mig att klä av mig och visa händerna. Och de söker igenom mig och letar efter några tecken på att jag är soldat eller nåt. Men de hittar inget så jag får klä på mig. ”Men vi vill inte se dig här igen” sa de.

Jevgenij fortsatte sin jakt runt staden, han tog sig till en annan liten lägenhet som han ärvt efter sin mamma. Där hittade han en halvfull fem liters dunk med vatten som han tog med sig. Men på vägen tillbaka blev han återigen stoppad av en annan grupp tjetjener. 

– Vi har order att skjuta på allt som rör sig utan att ställa frågor, sa de.

När Jevgenij förklarade att han redan kontrollerats släpptes han till slut och kunde ta sig tillbaka till källaren. 

– Så dagen slutade med att jag fick med mig hem två karameller och vatten.

Men de andra som också gömde sig i källaren delade med sig av det lilla de hade. På morgonen dagen efter kom de med en tallrik soppa, och lite gröt.

Den åttaårige splitterskadade pojken skrev dagbok under tiden i källaren. 

På första sidan står det ”KRIG”. 

I dagboken har han ritat fjärilar och stridsvagnar, soldater med vapen. 

Dagen efter att barnens morfar dött, och efter att de gömt sig en vecka i källaren, vandrade hela familjen genom staden till morfars hus. Situationen hade blivit lite lugnare, beskjutningen var inte lika intensiv längre. Barnen var med och bar ut morfars döda kropp till trädgårdslandet.

– Han brukade säga att han ville bli begravd i trädgården, och nu blev det så.

Vid den här tiden hade livet blivit lite lättare, ryska soldater hade också börjat dela ut lite humanitär hjälp. Jevgenij tvingas svälja sin stolthet och gå och be ryssarna om hjälp.

Han brukade säga att han ville bli begravd i trädgården

Jevgenij drar i kragen på den blåa jeansjackan har på sig, hans röst spricker: 

– Det här var hans jacka, jag tog den för jag hade inga egna kläder. 

Han fortsätter att berätta.

– Förresten, säger han. Jag glömde ju berätta att jag en gång nästan själv träffades av en granat. Det var rena undret att jag överlevde.

Det var i mitten på mars och han hade gått till sin svärmors hus när plötsligt granater började flyga in. 

– Jag hör det där vinande ljudet över huvudet och sen en explosion.

Jag låg under tegelstenar, takbalkar, allt det där föll på mig

 Verandan han stod på slogs i småbitar, taket och väggarna rasade samman. 

– Jag låg under tegelstenar, takbalkar, jag trodde det var slutet. Jag sa adjö till mitt liv. Men sen efter ett tag kände jag att mina händer skakade och benen också. Jag såg en strimma av ljus och jag tänker att ”drömmer jag eller är det verkligt?”

Jevgenij lyckades gräva sig ut ur massorna. Han blev tillfälligt döv, i början hörde han ingenting. Men hörseln har börjat komma tillbaka, och han klarade sig i övrigt nästan utan en skråma. 

Flera gånger försökte familjen ta sig ut ur Mariupol. Hans fru och svärmor stod i flera dagar vid vägen och väntade på evakueringsbussar som inte kom.

Den 38-åriga mamman som tagit skydd tillsammans med Jevgenij bestämde sig till sist för att hon och barnen skulle stanna kvar i Mariupol. Hon var rädd för resan och kände att det var säkrast att vara kvar. Och med den humanitära hjälpen som nu delades ut gick det att överleva i staden.

Jevgenij, hans hustru och svärmor lyckades komma med på en buss ut från staden.

När de efter flera dagars resa anlände till Zaporizjzja kom de samtidigt som FN evakuerade civila flyktingar från stålverket Azovstal. De hamnade mitt i uppståndelsen med ett 100-tal journalister. 

Det var första gången på två månader som de kunde duscha

Den natten fick Jevgenij och hans fru och svärmor bo på hotell i Zaporizjzja. Det var första gången på två månader som de kunde duscha. 

Vi möts igen på hotellet dagen efter och går igenom hans bilder som han lyckades smuggla ut på ett gömt minneskort genom de ryska kontrollerna.

Han säger att han och familjen vill att världen ska se dem.

Samtidigt har Ryssland inlett en stormning av det sista ukrainska fästet i Mariupol, inne i stålverket Azovstal.

Runt om i staden har ryska trupperna börjat städa upp för att förbereda för paraden på den ryska segerdagen som traditionellt firas den 9 maj. 

– Jag hoppas att Europa och världen till slut ser vad Ryssland är för några och vad de är kapabla till. Och att världen i tid slår dem på fingrarna, för det måste göras, säger Jevgenij.