"Under Quick-åren var jag ju eländigt sjuk"

Sture Bergwall, tidigare Thomas Quick, släpper en ny bok om livet i frihet.
Foto: Cornelia Nordström
Sture Bergwall intervjuas av Expressens Karin Sörbring.
Foto: Cornelia Nordström

I terapin på Säters sjukhus erkände han kannibalism, styckningar och ett 30-tal mord.

Nu släpper Sture Bergwall en bok om livet i frihet, om syskonens situation då Bergwall förut hävdade att pappan förgripit sig på honom sexuellt och att föräldrarna mördat ett barn framför ögonen på honom, om resningsprocessen där han friades från de åtta mord som han dömts för och om det tidigare drogberoendet.

– Det finns saker som jag skäms mer eller mindre för. Till de saker jag skäms mer för hör det här bankrånet och hur illa jag gjorde de personerna, säger mannen som under många år var känd som "seriemördaren Thomas Quick".

Sture Bergwall ringer på klockan utanför Forums förlag på Sveavägen i Stockholm för att bli insläppt. Han tar av sig kepsen, tar i hand och följer Expressens team in i det ljusa samtalsrummet med sammetsfåtöljer på nedre botten.

– Snygg baksida på boken, va? säger Bergwall på dalmål och visar oss, som bara läst en pappersutskrift, ett inbundet exemplar av "Bara jag vet vem jag är".

Varför behövs din röst?

– Det har kommit ett antal böcker om mitt fall och det kommer säkert att komma fler. Men det är bara jag som sitter på min erfarenhet. Med "Bara jag vet vem jag är" behöver skeendet inte längre tolkas och översättas av andra. För min och för min familjs skull ville jag ge min version.

Vilket eget ansvar tycker du att du har för att du erkände styckningar, kannibalism och mord?

– En del består av mitt eget ansvar och en del består av andras ansvar för att det blev som det blev. Mitt eget ansvar är att jag ville ha terapi, jag var missbrukare och jag ville fortsätta mitt missbruk och få de droger som terapeuterna gav mig. Därför tog jag på mig de här grejerna. Det är klart att jag har ett ansvar i det här, men ansvarsfrågan måste breddas.

Du beskriver i boken hur du som 14-åring började sniffa. Hur utvecklade du ditt beroende?

– Från det att jag var 14 till 26 sniffade jag som sagt. Min grundproblematik är inte enkel, men kan kanske delas i ett par delar: missbruket och homosexualiteten som inte fick finnas. På 1960-talet betraktades homosexualitet som en sjukdom och jag beskriver hur jag har bemötts från tidiga tonåren.

Sammanlagt dömdes och frikändes han för åtta mord.
Foto: Jan Düsing

Men så är det inte i dag. Däremot är det inte tillåtet att som vuxen idka sexuellt umgänge med barn under 15 år. Hur skulle du beskriva din sexualitet i dag?

– Det framgår av boken, jag berättar om det i boken, varför och hur det kom sig med de här övergreppen 1969, det vill säga för snart 50 år sedan.

Jag har läst, men för dem som inte har läst, hur skulle du förklara det?

– Det som hände 1969? Det är också komplext, från högstadietiden och förälskelser i klasskamrater till min stora förälskelse i mannen som jag kallar för Tom och hans död, hur det kastade omkull mig och kastade mig i djupaste förtvivlan. Från att ha rest mig från ett tidigare missbruk så kastades jag tillbaka till ett missbruk.

Ska jag tolka det som att det för dig är beroendesjukdomen som för dig är förklaringen till övergreppen?

– Ja, jag berättar ju om det i boken. Toms död är den yttersta förklaringen.

När man läser om de händelser som ägde rum för 47 år sedan så handlar det bland annat om en nioårig pojke som var intagen på Falu lasaretts barnklinik där du arbetade och som du tog strypgrepp på och om en trettonåring pojke som du "greppade om halsen i syfte att tilltvinga dig könsumgänge", varefter du tryckte ner pojken i ett dike. För bland annat dessa gärningar dömdes du 1970 till sluten psykiatrisk vård. Vad tänker du om de händelserna i dag?

– Det är väldigt isolerade händelser i mitt liv som ägde rum ett antal månader 1969. Det är ju händelser som också används för att karaktärsmörda mig. Tidigt i resningsprocessen sade advokat Thomas Olsson åt mig att jag fick vara beredd på att det finns personer som kommer att vilja karaktärsmörda mig och det stämmer ju väl.

Sture Bergwall: Min bok viktig

En läkare skrev i ett utlåtande om din tvångsmässiga lust att "sexuellt vara samman med feminina pojkar i tidig pubertet" och i ett läkarutlåtande från 1991 heter det att du "alltid har haft och har alltjämt en stark dragning till unga pojkar i åldern 12-14 år". Tänder du på 12-14-åringar i dag?

– Det där måste läsas i det sammanhang det står, det står i ett sammanhang som också ska förklara den här seriemördaren. Det är viktigt att ha den grunden. När du ställer de här frågorna förstår jag än mer hur viktig min bok är.

Så tänder du på 12-14-åriga pojkar?

– Nej, det gör jag inte. Det vanskliga i min situation är att den här typen av frågor ställs, men det får jag ju ta naturligtvis.

Thomas Quick (Bergwall) vid en vallning på en utpekad mordplats.
Foto: Polisen / POLISEN

Det framgår i reportage i lokalpressen och i Sveriges Radio att du numera har en god relation till dina sex syskon. Hur har du gjort för att åstadkomma det?

– Det var ganska enkelt egentligen. När jag tog tillbaka mina erkännanden så återvände vi till vår goda relation, den vi hade innan seriemördarerkännandena började. Vi återknöt till en bra barndom, en bra uppväxt som vi hade tillsammans. Jag tror att det är det som är grunden till att vi har kunnat gå vidare tillsammans. Hade vi haft en svår och trasslig uppväxt tillsammans tror jag inte att vi hade kommit dithän.

När man läser boken får man intrycket att du från början inte inser vilken boll som sätts i rullning, utan att du tror att det du säger ska stanna i terapirummet?

– Absolut, så var det.

Hur började bollen glida?

– Som så ofta i sådana sammanhang, höll jag på satt säga, men det här är ju inget vanligt sammanhang, gled det nästan omärkligt över till det här osannolika. Steg för steg, nästan ord för ord. Den här lilla, lilla bollen växte dramatiskt fort. (Sture Bergwall tystnar, reds anm).

Vad gav det dig och vad kostade det dig att bollen växte?

– Det gav mig narkotika och det gav mig tillhörighet. Narkotika och tillhörighet innebar i sig att jag kastades in i en psykotisk och väldigt svår värld där jag mådde fruktansvärt, fruktansvärt dåligt.

Men du beskriver också att du ville vara terapeuterna och läkarna till lags, att du ville "ge" dem som tillbringade så mycket tid med dig saker eller erkännanden. Beskriv på vilket sätt du behövde eller mådde bra av personalens uppmärksamhet?

– Jag levde ju i en väldigt sluten värld på Säter... Ja, det kräver så stora svar, egentligen... Men när terapeuten fick någonting av mig, om jag sade något som väckte hennes intresse, så kunde jag om jag i ett senare skede inte förmådde mig till det göra henne eller någon annan besviken. Senare blev det så även med polisen. Jag orkade inte se en besvikelse hos dem. Dessutom var jag livrädd för att förlora den här fria tillgången av bensodiazepiner (beroendeframkallande, lugnande läkemedel, kända varianter är Sobril och Rohypnol, reds anm).

Foto: Cornelia Nordström

Du skriver i boken även om andra förmåner som du fick när du i terapin berättade om traumatiska barndomsminnen eller brott, exempelvis att du kunde få favoritmaten serverad. Men framför allt känns det som att du beskriver att du fick vänskap, förtroenden, fysisk närhet och uppskattning av personalen. Du fick till exempel gå till stranden med en av terapeuterna och hennes barn?

– Ja, absolut, så var det. Efter bankrånet 1990 så förlorade jag min egen familj, dels av min egen skam inför kriminaliteten och att jag hade fallit tillbaka i missbruket, men också för att de var så besvikna. När jag kom till Säter var jag en väldigt, väldigt ensam människa, en människa som hade förlorat hoppet om ett bra liv. I botten vurmade jag själv för psykoanalys och psykoterapi, så blev jag erbjuden det och fick det vid behov och fick dessutom den här friare tillgången till bensodiazepiner.

Ett friare liv överhuvudtaget, verkar det som, i form av promenader på egen hand runt sjön?

– Ja, det är en bisarr värld du hamnar i, så är det ju. Där jag själv också förlorar fotfästet, helt enkelt.

Jag har själv inte suttit i fängelse eller varit tvångsvårdad så jag kan inte riktigt relatera till hur det är, men jag inbillar mig att det kan vara ganska monotont och tråkigt i en sådan tillvaro och att det här också erbjöd dig något slags stimulans och uppmärksamhet?

– Framför allt den här uppmärksamheten inom väggarna, den var jag i något avseende tacksam för. Det gav mitt liv ett slags mening att vara de här människorna till lags, visst.

Du beskriver också att du vid några tillfällen tänkte på konsekvenserna av att du erkände de här morden och då inte bara konsekvenserna för dig utan också för att brotten då kanske inte klarades upp?

– Det var väldigt svåra stunder och jag gjorde flera försök att bryta det här, att sluta med terapin, att sluta med polisförhören. Men då sattes det genast in jättelika övertalningskampanjer. Jag berättar till exempel i boken om när min bror är på väg och ska skriva ett öppet brev i just Expressen, men då hindrades han från att träffa mig.

Jag ska fråga om det för att kunna släppa den frågan sedan, men du nämnde tidigare att du förlorade kontakten med din familj efter bankrånet 1990. Det var den 14 december det året som du tillsammans med en 16-årig medhjälpare trängde dig in hos en barnfamilj och tvingade bankmannen att ta sig till kontoret och ta ut 245 000 kronor samtidigt som du höll hans hustru och elvaårige son som gisslan. Du dömdes därefter för rån, stöld och grov stöld. Vad tänker du om det i dag?

– Det finns saker som jag skäms mer eller mindre för. Till de saker jag skäms mer för hör det här bankrånet och hur illa jag gjorde de personerna. Det skulle jag vilja ha ogjort.

En annan incident som du inte har blivit frikänd från var då du 1974 var försöksutskriven och högg en 32-årig man med tolv hugg i buken och levern. Vad säger du om det i dag?

Sture Bergwalls nya bok.
Foto: Cornelia Nordström

– Skärningen i Uppsala, ja. Hur ska man se på händelser? Jag kan inte vara annat än djupt ångerfylld, självklart. Och samtidigt också förstå att de här händelserna användes som intäkt för att döma mig skyldig för åtta mord.

När du för två år sedan blev frisläppt stod det i ett läkarutlåtande att din grundstörning kvarstår, men att du under lång tid visat att du kan fungera normalt utan att återfalla i brott och att ditt mående har varit stabilt?

– Vid den stora huvudförhandlingen i förvaltningsrätten, som dessutom skedde inför öppna dörrar vilket var viktigt i och med att mitt resonemang i dag inte har någonting att dölja, deltog fem sakkunniga psykiatriker som alla hade olika uppfattningar. Det visar också på vanskligheten, psykiatriker ska inte ha med människors fri- och rättigheter att göra, för de kan inte göra bedömningar. Det var bedömningar från "han ska släppas omedelbart" till "han måste vara fortsatt inlåst" och ett spektrum däremellan. Psykiatriker har också diagnosticerat mig som en multipel personlighet med åtta mord i anamnesen och väldigt mycket annat. Idag lever jag utan diagnos.

Så anser du att du har någon personlighetsstörning?

– Nej, inte i dag, i dag är jag frisk och kry.

Anser du att du har haft det?

– Under Thomas Quick-åren var jag ju eländigt sjuk, väldigt mycket som en följd av läkemedelsmissbruket.


LÄS MER: Sture Bergwall om livet i frihet


I utlåtandet om att du skulle ha en personlighetsstörning men att det inte förelåg någon risk för återfall så sade man att det fungerar så länge du tar hand om dig. Har du något särskilt sätt för att ta hand om dig? Oavsett om man har en personlighetsstörning eller ej så handlar det väl för den som lever med en beroendesjukdom om att försöka må bra för att inte återfalla i ett beroende? 

– Framför allt det sista, du tog orden ur min mun. Det allra viktigaste är att vara nykter och det är jag, sedan väldigt många år. Jag har varit nykter sedan 2001.

Hur gör du för att lyckas med det?

– Jag tror att den viktigaste insikten är att jag inte kan droga, oavsett om det är alkohol, bensodiazepiner eller amfetamin. Sedan gäller det att vila i den insikten.

Vad gjorde att du vågade möta dina känslor utan filter, för det var det du fick göra utan bensodiazepiner i kroppen?

– Det handlade tidigare om att fly från mig själv, att inte vara mig själv. Den långa utsättningen av bensodiazepiner, när jag blev giftfri, att då när jag blev nykter förstå vidden av det som hade skett under Thomas Quick-åren... Det var ju milt sagt förskräckande. Sedan levde jag i sju tysta år, som jag kallar dem, nykter, men utan hopp egentligen. Samtidigt hade jag ändå ingen längtan tillbaka till drogerna. Sedan ägde mötena med Hannes (Råstam, Guldspade- och Stora journalistpris-belönad upphovsman till dokumentären "Thomas Quick - att skapa en seriemördare" och boken "Fallet Thomas Quick", tillsammans med Jenny Küttim, reds anm) rum. Då blev allt annorlunda.

Men om man i så många år som du tar tunga droger löper man ju risk för att få hjärnskador. Har du fått några sådana?

– Det vet jag inte. Det kan vara svårt att skilja åldrandet från annat. Jag har till exempel svårt att komma ihåg ansikten och det tror jag är en följd av drogandet, men det vet jag inte säkert.

Vad kan samhället göra för att hjälpa till så att man kan fortsätta leva nyktert och undvika att återfalla i brottslighet?

– Hjälpa till med sådana här saker som lägenhet, en pension och vad det kan vara frågan om. En matlagningskurs, kanske.

Vad tänker du om alla de år som du tillbringade inne på Säter?

– Det är ett förfärligt sorgligt kapitel, samtidigt som min styrka i dag är att jag inte är hemfallen åt bitterhet. Det kanske är min främsta styrka, att inte älta de här åren. Att skriva boken och göra något slags riktigt avslut, att ta vara på de här dagarna som är just nu... Sedan finns det naturligtvis många harmsna tankar, det här ansvarstagandet som ju har varit väldigt klent och ansvarsutpekandet efteråt som har varit väldigt klent.

Hade du några drömmar om att bli förälder?

– Ja, det hade jag.

Vad tänker du om att det inte blev så?

– Nu tangerar du det här med bitterhet igen. Jag konstaterar att det är som det är och att jag gläds åt mina syskons barn och barnbarn.

Beskriv ditt liv i dag.

– Jag lever ett gott liv i dag, i frihet, med promenader, med skrivande och umgänge med familj och vänner. Utan märkvärdigheter, men i dag lever jag ett fullödigt liv.

Fakta

Namn: Sture Ragnar Bergwall (hette 1993-2002 Thomas Quick).

Ålder: 66.

Familj: Sex syskon, syskonbarn. Hundar.

Bakgrund: Dömdes 1970 till sluten psykiatrisk vård sedan han bland annat anklagats för att ha tagit strypgrepp på en nioårig pojke som vårdades på Falu lasarett där Bergwall arbetade och ha försökt strypa en trettonårig pojke "i syfte att tilltvinga sig könsumgänge". Knivhögg då han var försöksutskriven 1974 en man med tolv hugg i buken och levern. Rånade 1990 en bank genom att ta en bankmans hustru och elvaårige son som gisslan (dömdes för grovt rån). Erkände under tiden på Säters sjukhus styckningar, kannibalism och ett 30-tal mord och dömdes för åtta av dessa. Sedan 2013 är Bergwall frikänd från samtliga mord.

Aktuell: Med boken "Bara jag vet vem jag är" (Bokförlaget Forum), som kommer 15 september.

Utdrag ur boken

Strax efteråt träffade jag Eva Siversson i musikrummet.

– Det händer så mycket i terapin just nu, sa jag. Jag börjar få kontakt med barndomen.

– Men vad intressant! När jag börjar skolan till hösten måste vi fortsätta hålla kontakt. Vi kan skriva brev. Det är ett bra sätt att sätta ord på tankar och känslor.

Eva satt rak i ryggen med armarna knutna runt bröstet.

– Jag har också blivit utsatt för övergrepp, sa jag. Sexuella övergrepp.

//

Kjell var tillbaka efter sin sommarsemester. Jag låg på sängen i mitt rum, augustisolen hade värmt upp husfasaden rejält och jag svettades.

– Har du ångest? frågade Kjell.

– Ja, svarade jag. Jag har tänkt mycket på mamma och pappa. Och på vad jag sa till Therese på stranden.

Jag såg på Kjell.

– Pappa är ett svin! sa jag. Hans jävla övergrepp!

Det var första gången jag svor i våra samtal. När jag gjorde det var det som om jag menade det, som om det fanns en sanning bakom orden.

– Kommer de sexuella övergreppen upp ofta?

– Det är så hemskt när jag tänker på pappas snopp, sa jag.

– Det är klart att det är hemskt. Sist vi träffades sa du också att du börjar få bilder av din nakna mamma?

– Ja, hon deltog i övergreppen. Jävla svin båda två!

Jag blundade när jag sa det. Jag försökte radera tanken på fotot av mamma som jag hade i Bibeln men det gick inte.

– Hennes ögon var stadiga, sa jag med darr på rösten.

– Hon var psykopat, svarade Kjell och tog min hand. Det är så skönt att du vågar visa aggressivitet. Det är klart att du bär på en stor ilska och den måste uttryckas.

När jag kände Kjells hand om min började jag gråta. Jag saknade kärlek och insåg hur fattigt mitt liv var. Jag tänkte på Tom och all den tillit jag känt i hans närhet.

– Mamma försökte döda mig!

Jag satte mig upp i sängen som om jag själv var överraskad över det jag sa.

Kjell höll kvar sin hand om min och jag tyckte hans ögon uttryckte gränslös ömhet.

//

Tänk att få se honom le så där mot mig igen, som när jag sa att pappa förgripit sig på mig.

– Jag kanske har mördat Johan Asplund.

Jag sa det tvekande, allvarligt. Rösten var låg. Det var nästan som om jag redan besökt min mörka grotta och hämtat fram en gömd hemlighet.

– Har allt detta kommit upp under min semester? Vad tufft du måste ha haft det!

//

– Jag skulle behöva mer hjälp mot min ångest, sa jag. Jag har ju dig, förstås, men jag behöver mer Stesolid eller Valium.

– Ja, det kan behövas, jag ordnar det.

Kjells mörka ögon glänste till, pannan rynkades. Han torkade händerna mot de ljusbruna jeansen, lade handen på min igen.

– Johan Asplund i Sundsvall, menar du det?

//

Han drog i den stickade pullovern.

– Häromdagen läste jag om ett annat mystiskt försvinnande i Sundsvall, sa han. Olle Högbom försvann den 7 september 1983, samma år som din mamma dog.

– Kanske, jag minns inte.

Jag reste mig upp.

En talgoxe satte sig på fönsterblecket och kikade på oss. Jag gjorde en

gest mot den, Kjell log och sa:

– Den iakttar ett historiskt ögonblick.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.