Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Ulf Kristerssons bästa valarbetare är Åkesson

LOCKAR S-VÄLJARE. Moderaternas möjlighet att vinna de gamla socialdemokratiska väljare som blivit Sverigedemokrater ökar. Foto: FRITZ SCHIBLI / EXPRESSEN/KVP
Ulf Kristersson.Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Socialdemokratin dräneras på väljare och i riksdagen byggs en historiskt unik majoritet för klassisk ekonomisk högerpolitik, som inte ens moderater tidigare trodde man kunde få stöd för.

Naturen har den fördelen att den är tydlig. En gran med stora mängder kottar i toppen håller på att dö. Den försöker desperat reproducera sig. Trädet kan se grönt, friskt och livskraftigt ut i alla övriga aspekter, men kottarna avslöjar sanningen.

Så visuell är sällan politiken.

Tvärtom tenderar stunderna när inget syns – när rösterna tystnar – att vara de verkligt avgörande.

En riksdagsledamot hoppade av.

Fem sidoorganisationer protesterade.

– Jag uppfattar det som att partiledningen tar ett steg bort från det vi kommit överens om, sa arbetarekommunens ordförande i Karlskrona.

– Jag gillar inte retoriken, sa kollegan i Växjö, den är skuldbeläggande och utpekande och inte rimlig i ett socialdemokratiskt parti.

– Vi tänker inte vara tysta, skrev en riksdagsledamot från Gävle på sin blogg. 

Men tyst blev det.

 

LÄS MER: Efter hårda interna kritiken – Sara Karlsson lämnar riksdagen 

 

Man förväntade sig storbråk, uppslitande angrepp i offentligheten, debatt om krisen – för ett slags kris följde ändå efter Stefan Löfvens besked om en framtida migrationspolitik – eller åtminstone någon som intellektuellt förklarade och försvarade förändringen. Man förväntade sig att argument och positionerna skulle fördjupas och göras tydliga. 

Man förväntade sig storbråk, uppslitande angrepp i offentligheten och debatt om krisen efter Stefan Löfven och Heléne Fritzons besked om Socialdemokraternas framtida migrationspolitik.Foto: MARKO SÄÄVÄLÄ/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det kan vara ett journalistiskt nederlag också, att det fortfarande inte har publicerats en omfattande kartläggning och beskrivning av hur socialdemokratin splittrades i väljarnas viktigaste fråga fyra månader före ett val. Journalister ringer, men kan inte göra så mycket av anonyma svar. Folk som svär. Som nickar instämmande när de läser Aftonbladets ledarsida. Men som biter sig i läppen. Som inte vill orsaka jobbiga löpsedlar. Som för fram kritiska ståndpunkter i sms-konversationer i stället, i mejl, i slutna grupper på sociala medier. Folk som där tar i med de starkaste ord de kan finna, för att de är så innerligt förbannade. Som anklagar varandra för att driva partiet mot nederlag, undergång till och med. Som blir ovänner för livet, fast det inte syns.

För att de faktiskt inte vet vad de ska ta sig till.

De rörelser som nu sker i det tysta utgör existentiella hot mot partiet.

 

Att få socialdemokrater att tala om oenigheten är inte så svårt, något stort är i rörelse, de nämner ordet partisplittring i dess riktiga innebörd, alltså att det föreligger en risk att partiet blir två partier, men exakt vad konflikten rör eller hur den ska förstås, där blir det svårare.

Är det beskedet i sak? Att tillfälliga uppehållstillstånd kan hävdas bryta mot kompromissen från kongressen? Retoriken? Själva kappvändandet?

Oklart.

På det sättet skiljer sig deras bråk om migrationen från Moderaternas, som handlade om synen på sverigedemokrater.

I övrigt är allt likadant.

Det stora mitten-vänster-partiet plågas som det stora mitten-höger-partiet gjorde för ett år sedan av konflikten mellan konservatism och liberalism, mellan nationalstatsvurm och kulturradikala, kanske kosmopolitiska ambitioner. De två partier som i fyrtio år burit regeringsansvaret söndras inifrån av de sverigedemokratiska framgångarna.

Moderaternas fördel är tiden.

Anna Kinberg Batra tvingade fram en ny position från vilken man nu långsamt ska hämta hem förlorat förtroende.Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

Anna Kinberg Batra nämnde det onämnbara i god tid före valdagen, tvingade fram en ny position, från vilken man nu långsamt ska hämta hem förlorat förtroende. Om strategin verkligen är att först neutralisera migrationsfrågan för att sedan kunna prata om och bygga konflikt kring välfärden så borde den socialdemokratiska partiledningen också ha kommit med det här beskedet för ett år sedan. Ledningen har kanske inte velat, eller vågat, varit splittrad, den har definitivt suttit fast i en koalition med miljöpartister.

Därav den taskiga tajmingen.

Och nu när man väl tar steget tycks man ha glömt bort förankringen. Man läser sitt parti fel och klarar inte av att tala till det.

Där är man nu, i valrörelse, med valarbetare som tystnar. Och en väljarkår som drar åt höger.

 

I den före detta socialdemokratiska riksdagsledamoten Veronica Palms nya bok ”Systerskap” finns ett par meningar som indikerar storheten i det som håller på att hända i svensk politik.

Hon påminner om att regeringen Löfven led ett nederlag redan några veckor efter att den tillträtt. Man misslyckades att avskaffa det fria vårdvalet i primärvården, eftersom de sverigedemokratiska ledamöterna gjorde gemensam sak med de borgerliga.

”Resultatet var en tydlig fingervisning om hur svårt det skulle bli att driva progressiv politik under de närmaste åren”, skriver Palm.

Forskarna frågar sig hur bra den socialdemokratiska valstrategin kan tänkas fungera. Inte särskilt bra, lyder svaret

De närmaste åren kan visa sig bli en lång epok.

Åtminstone om man får tro tre forskare vid Institutet för framtidsstudier. Deras studie, publicerad på den progressiva sajten Dagens Arena i veckan, visar på en omvälvande förskjutning åt höger bland väljarna.

Veronica Palms nya bok ”Systerskap”.

Forskarna frågar sig hur bra den socialdemokratiska valstrategin kan tänkas fungera. Inte särskilt bra, lyder svaret. De stöder sig på färska data från Novus. Få sverigedemokrater kan tänka sig att rösta socialdemokratiskt. Potentialen är alltså låg, samtidigt som risken att förlora röster till migrationsliberala partier är hög. 

Fast, det är inte det riktigt intressanta.

Analysen om de tre stora partiernas väljare visar något annat också.

Att sverigedemokrater har blivit den moderata partiledningens bästa valarbetare.

De väljare som en gång röstat socialdemokratiskt, men som lämnat och valt Åkesson, de har anammat högerns syn i ekonomiska frågor. Åsikterna kan ha legat latent, det är svårt att mäta sådana här processer, men de vänstervärderingar som de före detta socialdemokratiska väljarna har haft om jobb, välfärd, fördelning – de finns inte hos dem längre. Faktorer som inkomst, rättigheter i form av socialt skyddsnät, identitet eller syn på klass tycks ha gjorts obsoleta.

Nu har de högervärderingar.

 

Det innebär för det första att moderaters potential att vinna de gamla socialdemokratiska väljare som har blivit sverigedemokrater ökar. Motståndet mot att rösta på vad man förr uppfattat som ett överklassparti med en hjärtlös socialpolitik bör ha minskat. Sådant drömmer moderater om, att de ska stå som slutliga segrare efter den här väldiga väljarmigrationen.

Motståndet mot att rösta på vad man förr uppfattat som ett överklassparti med en hjärtlös socialpolitik bör ha minskat

På motsvarande sätt minskar Socialdemokraternas potential. Partiledningen vill inte vara irrelevant i väljarnas viktigaste fråga, man kan inte sitta tyst och titta på när Åkesson tar över LO-kollektivet. Det är begripligt. Men det går kanske inte att vinna val genom att först neutralisera migrationsfrågan och sedan tala om rättvisa och välfärd. Det finns inte så många väljare som går i gång på den socialdemokratiska versionen av rättvisa, åtminstone inte bland sverigedemokratiska sympatisörer. Därför, säger kritikerna, måste man först mobilisera kring klasskonflikter och välfärdssamhälle. Angripa den klassiska högern. Bygga upp underifrån.

Moderaters potential att vinna de gamla socialdemokratiska väljare som har blivit sverigedemokrater ökar, skriver Torbjörn Nilsson.Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Det är så dags nu.

Det tar år att göra.

Och den riksdag som väljs i september kommer, om man får tro studien från Institutet för framtidsstudier och aktuella opinionsmätningar, att ha en stabil majoritet som är positiv till lägre skatter och klassisk högerpolitik. Sisådär en 60 procent av ledamöterna. Stora delar av Carl Bildts och Bo Lundgrens ekonomiska politik kommer alltså tillbaka, fast med ett starkare stöd än vad ens Fredrik Reinfeldt hade 2006.

Det är vad som sker i det tysta.

”Sverige håller på att få ett nytt partisystem vare sig partierna vill det eller ej”, skrev statsvetaren Marie Demker nyligen.

Det håller nog som det mest klarsynta i debatten om Stefan Löfvens valstrategi.

 

LÄS MER: Alla Torbjörn Nilssons reportage i Expressen