– Allah akbar, Gud är stor, ropar några av de yngre männen som plockar upp tunga stenar på marken.
De slungar i väg dem mot polisstyrkorna längre bort, i riktning mot Grekland.
I retur kommer ytterligare tårgasprojektiler tillbaka. Med fara för sina lemmar plockar en ung man upp granaten och kastar tillbaka den.
Migranterna runtom kring jublar och visslar. De har tagit sig in genom nedrivna stålstängsel i vad som nu kallas Ingenmanslandet, mellan Turkiet och Grekland. Några håller järnrör i nävarna.
En liten bilväg på något hundratal meter har blivit en arena för frustration och våldsamheter.
Folkhopen springer tillbaka in mot skogen
Till slut ligger tårgasen så tät att folkhopen springer tillbaka in mot skogen där enkla tält och hyddor är det enda skyddet som tusentals migranter har som skydd.
Pappor och mammor fattar sina barn i famnen och klättrar upp på den jordiga slätten för att komma bort från tårgasen som river i halsen och grumlar synen.
Tätare smällar från vad som verkar vara skott med gummikulor gör folk än mer nervösa.
– De kan hålla på. Men förr eller senare kommer vi genom. Det är jag säker på, säger Houmanne som flugit till Istanbul från Marocko. Han vill inte för något förlora det som han ser som en chans att ta sig till EU.
I likhet med många andra är det inte i första hand krig utan andra motiv som driver på Houmanne.
– Jag har högskoleutbildning men hittar inget jobb i Marocko. Dessutom har vi kungens styre där. Ni är fria…, säger Houmanne. Några av hans reskamrater torkar sina strumpor över en öppen eld.
Vill inte till Italien: ”Där har de ju coronavirus”
En liten kilometer kommer en landsman från Marocko vandrade över den leriga åkern i riktning mot gränsstationen. Samir, 22, vill absolut till Europa:
– Helst till Sverige eller till Tyskland, säger han. Däremot inte till Italien där han har en bror:
– Där har de ju Coronavirus, säger han.
För bara ett par dagar sedan fanns här vid gränsstationen ett par hundra migranter. Nu räknas de i tusental. De turkiska myndigheterna hävdar att de under söndagen var 3 000-5 000 vilket möjligen kan stämma om man tar med i beräkningen alla som är utspridda på åkrarna eller vilar ut under träd i närområdet.
Utmed hela EU-gränsen ska de vara 80 800 personer, twittrade regeringens språkrör Fahrettin Altun i söndags. Hur någon kan komma fram till en så exakt siffra är en gåta, även om turkiska poliser – i uniform eller civilklädda – syns överallt utmed migrationsvägarna.
FN talade i helgen om en siffra närmare 13 000.
En sak har Fahrettin Altun definitivt rätt i: ”Detta antal kan öka de kommande dagarna”. Bussar, skåpbilar eller små flakbilar skjutsar migranter från Istanbul i en allt intensivare takt för att sedan lämna dem några kilometer från gränsstationen, just där den turkiska polisen sätter stopp: för fordon, men inte för de som går vidare till fots.
Fatimas mamma värmer hennes fötter
Flickan Fatima är en av dem. Hennes mamma försöker värma flickans fötter över en öppen eld, i soluppgången under söndagen. Bilrutor och åkrar är vita av frost.
Till skillnad från vad som ofta ses i de migrationsleder som går genom Europa så finns det anmärkningsvärt många hela familjer med kvinnor och barn som nu styr sig mot EU-gränsen.
I likhet med en familj från Alepporegionen i Syrien sitter de och småpratar någon kilometer från den stängda gränsövergången, den äldste sonen över telefon med släktingar som redan är inne i Tyskland.
I en annan familj från samma krigsdrabbade region är det barnen som sprudlande glada leker med block av betong under tiden som mamma och pappa vilar på marken på ett plastskynke.
Många av migranterna strålar av förhoppning och optimism, åtminstone innan de når fram till gränsövergången.
– Jag ska in i EU. Jag vill nå mina drömmars mål: att bli artist, säger 15-åroga Hasfi från Iran.
Erdogans drag ses inte enbart av ondo
Hennes medresenär, Mantab Tavakoli hävdar att det är hennes religiösa övertygelse som driver henne:
– Jag är kristen. I Iran gillar inte mullorna såna som mig, säger hon.
För lokalbefolkningen är inte Turkiets president Erdogans drag att uppmuntra migranterna att röra sig mot gränsen enbart av ondo.
– I dag har jag redan haft tre-fyra körningar, säger bondkvinnan Oya. Hon är en av de som har förvandlat sin häst och lilla kärra till en taxi mellan punkten där polisen sätter stopp för fordon och lägret. Ända in till sent in i den isande kvällen lastar sig familjer, upp till ett tiotal personer, på liknande kärror för att köra över åkrarna vid sidan av de avstängda bilvägarna.
– Men det skär lite i hjärtat att tjäna pengar på att ta dem dit och sedan se att de inte kommer längre, säger hennes man, Mustafa och ger ett rapp på hästen.
Den stora frågan är just hur länge Grekland och Bulgarien ska kunna hålla gränserna helt stängda och till vilket pris?
TV-kanalen TRT:s utsände sade sig i går sett videor från migranter som tagit sig över den grekiska gränsen. Där ska en hel familj ha sparkats och blivit slagen med batonger av grekiska gränsvakter. Hur det än är med det fallet så ställer det frågan om hur mycket våld som kan användas – på båda sidor – mellan migranter och gränsvakter innan situationen blir ohållbar.
Det kalla klimatet, de iskalla strömmarna i de tre floder som sammanstrålar i gränsregionen kring den turkiska staden Edirne utgör en möjlig livsfara för desperata migranter.
Samtidigt såg situationen under söndag kväll ut att vara helt låst. Den turkiska regeringen står fast vid ståndpunkten att Turkiet med det pågående kriget i Syrien har annat att göra än att hålla kvar migranter. I EU finns det inte längre någon regering som säger sig redo att ta emot fler migranter.
Lokalbefolkningen protesterade
När den grekiska regeringen ville skapa ytterligare ett läger på ön Lesbos så möttes initiativet av skarpa protester – inte minst från delar av lokalbefolkningen.
Därmed är armbrytningen mellan EU och Turkiet lika låst som den mellan Turkiet och Rysslands presidenter om ett möjligt och skört eldupphör i Syrien. I Syrienkrisen har Turkiet fått ett, i deras ögon, alldeles för ljummet stöd av EU och av övriga Natomedlemmar.
– Allt är ett problem. Ett stort problem, säger den 22-årige Artic som försöker hålla liv vid en eld i tältlägret, ett hundratal meter från den stängda porten med Stop-skylt på.
Långt efter mörkrets inbrott ekade ljudet av tårgas- och chockgranater från Pazarkulelägret.
