Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Tror att män tappar självsäkerheten"

Han har skrivit 45 böcker och är en av Sveriges mest lästa författare.

Men när Jan Guillou, 70, ska skildra den fysiska kärleken skriver han om flera gånger - och kan bli generad.

– Så fort man skriver om sex utsätter man sig för risken att bli förlöjligad, säger han.

FAKTA

NAMN: Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou.

ÅLDER: 70.

YRKE: Journalist, författare, delägare av Piratförlaget.

BOR: Lägenhet på Östermalm i Stockholm, gården Flybo i norra Roslagen.

FAMILJ: Hustrun Ann-Marie Skarp, 62, vd för Piratförlaget. Barnen Dan, 44, och Ann-Linn, 42 (från äktenskapet med Marina Stagh). Barnbarnen Leo, snart 11, och Misja, 5.

FÖDD OCH UPPVUXEN: Föddes i Södertälje, växte upp i Saltsjöbaden, Norrköping och Näsby Park utanför Stockholm.

MAMMA VAR: Marianne Hansén, (egen företagare, avled i fjol, 89 år gammal).

PAPPA ÄR: Charles Guillou, fransk pensionär.

UTBILDNING: Internatskolan Solbacka i Sörmland. Studentexamen från latinlinjens modernspråkliga gren, Viggbyholmsskolan, 1964. Halv jur kand.

KARRIÄR: Reporter på FiB/Aktuellt. Avslöjade IB-affären 1973. Stora Journalistpriset 1984 för artiklar som bidrog till att Keith Cederholm friades. Programledare för "Magazinet" (1981-84), "Rekordmagazinet" och "Grabbarna på Fagerhult". Ordförande Publicistklubben (2000-2004). Hamiltonböckerna har sålts i sex miljoner exemplar, Arnböckerna i 2,6 miljoner exemplar. De tre första delarna i romansviten om 1900-talet har sålts i 740 000 exemplar. Drygt 11 miljoner sålda böcker i Sverige. Dokumentärserierna "Arns rike" och"Häxornas tid".

AKTUELL: Med "Att inte vilja se", den fjärde romanen om 1900-talets historia (Piratförlaget).

INKOMST: 9 754 041 kronor (plus överskott av kapital på 3 235 504 kronor).

GODA EGENSKAPER: "Uthållighet och arbetsdisciplin".

SÄMRE EGENSKAPER: "Lättja och dålig arbetsdisciplin".

Hissar: "Den svenska sommaren".

Dissar: "SVT:s politikerutfrågningar, där partiledarna tenterats i nationalekonomi".

PS Så var mötet

I och med att jag varit i makarna Guillou-Skarps lägenhet ett stenkast från Djurgårdsbron i Stockholm några gånger har jag givetvis med mig inomhusskor. Och jag vet att det "lilla elevarbete", som Guillou presenterat en av tavlorna i vardagsrummet som, är en äkta Zornmålning, samt att här hänger två tavlor av Peter Dahl.

Första gången jag intervjuade Jan Guillou - för sju år sedan - måste jag medge att jag var nervös, trots att jag läst alla hans böcker och alla artiklar jag kunnat hitta om honom. Nu vet jag att han är vänligheten själv, i synnerhet mot yngre kolleger som sitter i samma sits som han själv gjort en gång i tiden. "Jag betraktar varje fråga som om jag inte har hört den förut", säger Guillou och berättar om när han i sin ungdom skulle intervjua Hasse Alfredson. Alfredson suckade över frågorna och Guillou lovade sig själv att den dag han hamnade i Alfredsons position skulle han inte få reportrar att behöva känna sig så olustiga.

Min drömmiddag

* Jan Guillou.

* Jesus. "Det vore det oöverträffade scoopet att få intervjua honom om huruvida han är Guds son".

* Joyce Carol Oates: Litteraturprofessor och författare (född 1938). "Hon är den tekniskt mest drivna författare jag känner till. Hon kan allt. Jag kan inte tänka mig någon annan författare som skulle kunna lära mig någonting eftersom jag är en så gammal hund".

* Erwin Rommel: Tysk generalfältmarskalk (1891-1944). "Hur var det med konspirationerna mot Hitler? Hur resonerade ni i den tyska armén?"

Det skulle vi tala om: "I och med att Jesus sitter med oss går det inte att ljuga".

DET ÄTER OCH DRICKER VI: "Så här års? Kräftor naturligtvis, till det dricker vi Chateau Bonnet".

Fakta/Så tyckte recensenterna om nya boken

* Dagens Nyheters Jesper Högström menade att läsaren fick möta en trovärdig, mångdimensionell huvudperson. "Men författarens prosa räcker inte till för att beskriva andra världskrigets fasor", tyckte Högström.

* Svenska Dagbladets Torbjörn Forslid tillstod att Guillou har en poäng med att dagens litteraturkritik är alltför upptagen av psykologiska resonemang på bekostnad av de centrala politiska skeendena.

* Aftonbladets recension stod Expressens litteraturkritiker Nils Schwartz för i och med att Guillou är kolumnist i Aftonbladet. Där var rubriken "Ett schackparti som inte går ihop".

* Expressens Hanna Johansson skrev att hon ser fram emot kommande böcker i serien, men tillade att "bakom de felaktiga Förintelseuttalandena finns en mellanbok som aldrig lyfter".

* Östgöta Correspondentens rubrik var "Fint porträtt av en patriark" och Gefle Dagblads "Gripande och raffinerat om en strävsam person".

Vad säger du om recensionerna du fått för "Att inte vilja se"?

– Alla recensioner är bra utom Aftonbladets och självklart inte Expressens. Men Expressen är ju lite speciell när det gäller mig sedan de senaste 40 år tillbaka. Låt säga att jag har läst 5 000-10 000 recensioner av mig själv genom åren och de 3 000 första är de värsta. I allmänhet får man säga att det är roligare med bra recensioner än med dåliga.

Tycker du att recensionerna är rättvisa?

– Nej, men det är de nästan aldrig. Alla som skriver om något som jag har skrivit skriver om mig och har ett förhållande till mig som antingen är positivt eller negativt och det kommer sedan att dominera deras text.

Lär du dig något eller tar till dig något av recensionerna?

– Nej, jag vet ju mer om litteratur och om att skriva än vad de som recenserar mig vet. Särskilt nu. Det här har varit mitt yrke i 50 år. Det blir därför lite egendomligt att bli upplyst av folk som vet mindre än jag om hur litteratur ska vara och vad det är för regler som gäller. Alltså, de som har läst litteraturvetenskap i ett år är ena jäklar på att kunna regler och tror att inte jag kan det.

– Tänk dig följande: En gammal cowboy kommer dammig in till den lilla staden och han har ridit 40 mil genom Sonaraöknen och omges då av en krets mycket välklädda hästflickor som talar om för honom hur man gör när man rider. De tycker att han sitter för framåtlutad i sadeln och att han inte håller ner hälarna tillräckligt mycket och har andra små synpunkter som de har lärt sig på ridskolan. Så känns det.

I Frankrike brukar du få jättefina recensioner?

– Jo, men där är mitt namn bara en författares, det är inte en person som unga som får uppdrag från Expressen att tycka till om... De som får sådana uppdrag fattar ju vad det här jobbet går ut på. De ska ta itu med mig. Det gäller inte i något annat land än på senare år i Danmark, där jag uppfattas som en fiende i och med att jag är alldeles för tolerant och svensk och för mjuk i utlänningsfrågan och därmed politiskt korrekt. Så i Danmark har jag sedan ett par år tillbaks ett sådant här politiskt förhållande till recensenter, men inte i något annat land.

Men du läser i alla fall recensionerna?

– Ja.

Vi slår oss ner mittemot varandra i var sin grön skinnsoffa i makarna Guillou-Skarps vardagsrum i lägenheten ett stenkast från Djurgårdsbron i Stockholm. På och under soffbordet ligger travar av böcker ur höstens utgivning och fyrarummaren har fler bokhyllor än man kan överblicka. I och med att jag varit här och intervjuat Guillou tidigare vet jag att det "lilla elevarbete" som Guillou brukar presentera en av tavlorna i vardagsrummet som är en äkta Zornmålning. Dessutom hänger det här två tavlor av Peter Dahl. Det största av Dahls alster fick Guillou syn på hos en gallerist 1986. "Du kommer aldrig att ha råd med den här målningen", sa galleristen. Två år senare behövde dock galleristen pengar och Guillou kunde köpa tavlan. "Det var en skön känsla", berättade författaren vid ett av våra tidigare möten.

Hur rankar du själv det här som är din 45:e bok, "Att inte vilja se"?

– Som en av de tre bästa romanerna jag skrivit, skulle jag tro.

Och då är det "Ondskan" och "Arnsviten" som är de andra, eller?

– Nej, "Ondskan" och den första boken i den här serien ("Brobyggarna", reds anm). Arnböckerna är ju lite speciella eftersom de är skrivna som en sorts historisk pastisch, det blir en så specialiserad genre. Det här är mer allmänlitteratur av 1800-talstyp med då allmänlitteraturens väldigt vida berättarfält. Så det är en mera krävande genre.

Det är fascinerande att du som påstår att du hade en dålig lärare i naturvetenskap på gymnasiet och inte gillade dessa ämnen ändå väljer att skildra de tre ingenjörsbröderna Lauritzens tekniska bedrifter så pass ingående?

– Det där är bluff. Det är ganska ytliga kunskaper som jag maskerar så att du tror att du läser mycket mer om det här än vad du faktiskt gör. Jag behöver bara sno ett par detaljer här och var för att ge ett falskt intryck av att jag vet någonting om brobygge.

Men det är en hel del passusar om fysikens lagar. Var det denna research du ägnade sex lästimmar om dagen åt på Kungliga biblioteket?

– Jag läste handlingar från Skånska Cement, som Skanska hette då, om brobyggets historia. Där har jag snott en del termer och uttryck och begrepp. Med den typen av samverkande detaljer förhåller det sig så att det behövs så lite för att verka mycket. När jag har skrivit 1,5 sida i någon sådan där teknisk beskrivning så säger min fru åt mig att det är för mycket, det blir för nördigt, man tröttnar. Och när du läser den återstående sidan så verkar det rätt mycket, men förhoppningsvis lagom så att du inte ska tröttna. Men du tror att jag vet någonting om det här och det vet jag egentligen inte.

Fast jag misstänker att du har faktakollat det väldigt noga?

– Ja, det är ju väldigt förargligt om det står fel någonstans.

Mer än om det är medvetet du smyger in dessa fel, förstås. Du har sagt att du roar dig med att lägga in en sak som inte stämmer i varje bok, som att byta ut kompositörer?

– Det gjorde jag förr, men nu har jag lagt av med det för jag hittar inget kul ämne för de där felen. Gör man det med musik så träffar man på folk med humor som säger "jag har slagit här i Köchelförteckningen, men det där K-numret finns faktiskt inte på Mozart, är det ett misstag eller?". "Nej, nej, det är ett vilt påhitt", svarar jag. Inte heller den där klarinettkvintetten finns och de tycker sådant är roligt, musikmänniskorna.

– Den raka motsatsen - ett ämne som man aldrig får skoja om - är kalibrar. Nördarna blir vansinniga om det står fel på något skjutvapen. Jag skojade med det också en gång. De som märker det är humorlösa människor.

 

Varifrån kommer den humorn från din sida?

– Ibland är det som att folk inte fattar att det är romaner. Jag fick ett brev efter den första romanen, "Brobyggarna", från någon en person som bott länge i Dar Es Salaam som berättade att man gått igenom det företags arkiv som jag låtit en av romangestalterna komma i kontakt med. De hittade inte ett spår av någon Oscar Lauritzen. "Hur kan det komma sig, ljuger du?" undrade läsaren. Och svaret på det är ju ja, det är en romangestalt.

Apropå den uppmärksamhet som boken "Att inte vilja se" har väckt innan den kommit ut: Vad tänker du om när man på DN.se skriver att det är historieförfalskning och att man visst kände till nazismens förbrytelser?

– Ja, alltså, det är en hysterisk reaktion. De krävde också att boken skulle dras in. Och fortfarande har de inte läst den. Det var samma sak när den första boken kom ut, "Brobyggarna". Där slutar handlingen 1919 och det hoppar fram sådana här förståsigpåare som anklagar mig för något ännu värre än historieförfalskning, nämligen historierevolutionism, vilket betyder att man alltså ursäktar nazismen. Detta i en handling som slutar 1919. Hitler har inte ens kommit ut på banan än!

Du sa i en intervju att det kunde vara ett sätt för andra att skapa sig en plattform när de tar språng mot dig?

– Ja, självutnämnda historiker vårdar tydligen ömt sin specialitet och det känns som ett intrång om någon som inte är historiker skriver om deras specialitet. Det är en sorts revirbevakning.

Om det pratade fotograf Cornelia Nordström och jag med Herman Lindqvist häromveckan.

– Ja, Herman Lindqvist har verkligen fått känna på det. Motorsågsdocenterna blir tokiga och ser någon sorts problem i att en författare till skillnad från dem själva kan föra ut sådana här berättelse till en bred publik. Peter Englund borde inte ha några stora problem med det nu längre, men då (när Lindqvists svit om Sveriges historia först publicerades på 1990-talet, reds anm) hade han väl det och har sedan dess lärt sig att skriva lite bättre så att han når en publik. Men för akademiker är det ju väldigt svårt att göra det för att de under utbildningens gång, särskilt i början, lär sig att förstöra sitt språk.

Men Lindqvist sa att det blev lugnare när experterna insåg att deras böcker sålde bättre av ett allmänt ökat historieintresse.

– Ja, så är det. Alltså, medeltidshistoriker har haft en väldigt stor nytta av mig och hittade tydligen inte så mycket fel som hos Herman så de var snällare mot mig än vad de var mot Herman.

Jag läste att det var under en svamppromenad med din hustru Ann-Marie Skarp vid gården i Flybo 2005 som idén till familjesagan om 1900-talets historia tog form?

– Det kan man säga, för då avfärdade jag idén. Min hustru bokförläggaren frågade mig vad jag trodde att det berodde på att ingen samtida författare använde sig av det klassiska berättargreppet att köra en familjesaga i tre generationer. För i äldre litteratur är ju det ganska vanligt. Det första man kommer att tänka på är Buddenbrooks av Thomas Mann och då behöver man inte tänka så länge för att komma fram till att Thomas Mann hade det rätt enkelt. Han skriver om första halvan av 1800-talet, i huvudsak. Han har ett litet skitkrig mot Danmark att hålla reda på, det är liksom allt som sker i den stora historiska rörelsen och han avverkar det rätt snabbt. Sedan kan han ägna sig åt den här familjens olika förvecklingar; vilka som gifter sig, hur man blir rik, hur man blir fattig, hur man förlorar pengar, vilka äktenskap som går bra, vilka äktenskap som går dåligt och så vidare.

– Men skulle man ha den utgångspunkten i dagens läge blir det inte ett litet skitkrig mot Danmark att hålla reda på, då blir det 1900-talet. Två världskrig, demokratins genombrott, kvinnlig rösträtt, ryska revolutionen, atombomben, Kalla kriget... Det blir så mycket att det blir omöjligt att hantera, sa jag till Ann-Marie. Jag hade vid den tidpunkten två år kvar på det som börjar med Arn och sedan övergår till terrorismen i modern tid, där jag hade två böcker kvar att skriva. Och eftersom det är samtidens viktigaste ämne så är det naturligt för mig att försöka skriva om det, men när jag har varierat det fem-sex gånger så tar ångan slut. Det går liksom inte att hantera ytterligare en variation utan att upprepa sig. Så där skulle jag pensionera mig som författare, trodde jag. Men under de där två sista åren tog jag fram det där författarproblemet och sysslade med det på ungefär samma sätt som, tror jag, matematiskt intresserade personer kan ta fram klassiska problem.

– Jag identifierade ganska snabbt de två största problemen. Det ena är Tyskland och vårt förhållande till Tyskland. Tyskland spelar huvudrollen under 1900-talet, det går inte att komma i från det, hur illa man än kan tänkas tycka om saken. Om man då är uppfödd tyskhatare som jag så får man ett problem att förhålla sig till huvudrollen. Även om man vore tysk har man också ett problem. Som tysk skulle jag kunna allt det där i realia som det egentligen inte går att läsa in. Hur smakade surrogatkaffet? Hur doftar brunkål i en stor stad? Hur låter spårvagnarna i Berlin när de gnisslar? Vilken sorts öl var populärast på 1920-talet på krogarna i Berlin? Allt, allt, allt det där tyska som man inte kan. Politiken går att läsa in, politisk historia är enkelt, åtminstone översiktsmässigt, men man kommer att få väldiga problem med att förhålla sig till Tyskland.

– Det andra problemet är första världskriget som är ett grymt, till synes meningslöst krig där miljoner människor dör genom att springa in i varandras kulspruteeld på ett ganska litet område i Europa. Detta har skildrats upp och ner och fram och tillbaks och det har filmats. Vi kan allt om det där. Varje vettig människa kan framkalla synen av skyttegravarna i Flandern. Så det kan man inte berätta, det är 100 sidor litteratur åt helsicke och det är tjänstefel. Man kan heller inte hoppa över första världskriget, det är en förutsättning för allt annat. Andra världskriget är en fortsättning på det första.

– Under de där två åren så hittade jag lösningen på de två huvudproblemen. Med första världskriget genom att förlägga det till Afrika. Då blir det ny historia. De stridande i Afrika får med tre månaders försening höra namn på konstiga platser de inte känner till - Somme eller Marne - och sådant får håren i nacken att resa sig på den moderna läsaren. Då kan man förmedla det genom att skriva ett ord. Det är en tekniskt sett briljant lösning.

– Det tyska problemet var lite svårare att komma till rätta med. Jag hade en väldigt bra utgångspunkt. Morfar och hans bröder tog diplomingenjörsexamen i Dresden 1901 av alla år. Det är världens förnämsta tekniska examen. Man kommer ha en given framgångsframtid med den i bagaget. Rektor håller då ett tal till de nyutexaminerade ingenjörerna där han talar om 1900-talet som teknikens stora landvinningsårhundrade, men också som fredens stora århundrade, för tekniken kommer nu att omöjliggöra kriget. Så under Tysklands ledning kommer mänskligheten att vandra in i fredens stora århundrade, 1900-talet. Detta är ju en kanonstart. Det går inte att hitta på en bättre start på 1900-talet än denna positiva, ganska realistiska och ändå totalt felaktiga illusion om framtiden. Om vi då mixtrar lite med förebilderna och säger att morfar och bröderna for inte hem till Skandinavien och gifte sig med norska kvinnor, de gifte sig med tyska kvinnor. Vad händer då? Jo, sannolikt en hel del. Överklassens kvinnor i Tyskland var som i Sverige då, det var de som drev demokratins fråga och frågan om kvinnlig rösträtt, av det skälet att arbetarklassens kvinnor hade inte tid med sådant. Om vi får in ett par våldsamt radikala kvinnor i kretsen så kommer de kommer inte bara att hålla de flesta männen i familjen nazismen stången. De kommer också att lämna Tyskland 1933 vid Hitlers maktövertagande och då kommer jag undan med blotta förskräckelsen, för jag har två tyskor som blir utlänningar och jag kan dölja mig bakom deras intellektuella kunskaper och deras politiska hållning, för den känner jag ju till. Jag vet vad de anser om Rosa Luxemburg och kan alltså klara undan mina bristande kunskaper om det tyska på det sättet.

– Det låter mycket enklare än vad det är, men det är alltså två års grubbel. När jag hittat de här två nycklarna så kastar jag mig i något slags dåraktig eufori ut över avgrunden och sätter i gång. Det är fortfarande ett omöjligt projekt.

 

Jag läste att du skulle ha sagt att det finns bara en författare i Sverige som skulle klara av att göra en så omfattande research: "Det är ett helvetes jobb förstås, men jag skulle kunna"?

– Ja, det är nog riktigt. Jag har genom min långa journalistiska bakgrund en fördel där jämfört med en del andra författare. Jag kan sätta mig med ett 5 000 sidor dokument utan att bli rädd och hitta i dem och sortera i ett material, bland annat för att jag sysslat så mycket med juridiskt material. Och fyra månader på Kungliga biblioteket nu senast gav mig en väldigt bra bild av hur svensk press skildrade tillvaron under andra världskriget.

Du skrev i "På jakt efter historien" att din morfar Oscar Botolfsen, som står förebild för romansvitens Lauritz Lauritzen, var en "oerhört kraftfull man, kanske rentav ohygglig". Utveckla!

– De här norrmännen var en sorts vikingar, inte bara i sin konservatism, utan också i sin darwinistiska syn på tillvaron om den starkares rätt och den starkares överlevnad. När min morfar insåg att hans söner var odugliga och bara ville vara brats eller playboys så samlade han en jul ihop barnbarnen och lade upp en tvåkrona och sa "slåss", den som vinner får två kronor. Efter att jag hade vunnit och de andra kusinerna burits ut blödande och gråtande - du kan tänka dig vilken julaftonsskandal - så bestämde morfar att i fortsättningen ska Jan äta frukost med honom i burspråket klockan 07.00 varje dag innan han åker till kontoret och jag går till skolan. Sedan skulle han undervisa mig om livets sanningar och jag kommer tyvärr inte ihåg något, utom att man inte får hugga huvudet av ägget från den smala sidan.

– Det är ju ett rätt grymt sätt att behandla barn på, men ur morfars synvinkel fullständigt rationellt.

Har din mamma haft liknande erfarenheter under sin uppväxt?

– Nej, flickor behandlades på ett helt annat sätt. Flickor skulle studera, vara bildade, tala flera språk. Men det var inte meningen att de skulle arbeta. Det är precis som kvinnosakskvinnorna som fick den här utbildningen och sedan hutades åt dem att de inte skulle arbeta, det var manssamhällets största misstag någonsin.

Nej, din Ingeborg i romansviten gick inte på det där?

– Nej, inte tiotusentals andra kvinnor heller i England, Tyskland, Norge, Sverige och Danmark.

Men du beskriver också vad Lauritz har att förhålla sig till. Han vill vara jämställd, men han är samtidigt patriark. I "Att inte vilja se" bestämmer han över Britta, han vill styra upp?

– Ja, han kan inte låta bli det.

Hur mycket av dig finns det i Lauritz?

– Det är oerhört svårt att säga. Om jag hade trasslat in mig i Lauritz belägenhet där så hade jag nog försökt att fixa det ungefär som han gjorde (skrattar, reds anm).

Men jag tänker också i relation till döttrarna, Lauritz vill ju stötta döttrarnas frigörelse, men det är lite svårt att göra det i praktiken när han först konfronteras med det de har att säga?

– Där blir ju döttrarna något förvånade, för hans liberalism är präglad av vissa personliga erfarenheter som döttrarna inte kan ana.

När jag intervjuade Jan Guillou tillsammans med Sofia Helin som spelade ena huvudrollen (Cecilia) i filmatiseringen av Arn berättade han att hela projektet började på ett hotellrum i Kazakstan 1995. "Jag hade jagat stenbock, saigaantilop och björn och skulle resa vidare. Nu blev jag sittande framför CNN i 48 timmar. Varje gång en muslim visades i bild brändes det dockor eller bildäck, de gisslade sig själva eller kastade sten", förklarade Guillou. Han gjorde en kolumn för "bad guys" och en för "good guys". "Samtliga 57 bildinslag med muslimer hamnade under "bad guys". Detta var början till vår tids heliga krig. Precis som på 1100-talet framställdes fienden som djur", sade författaren. Och bästa sättet att berätta om sin samtid är att se vad vi har att lära av historien, menade Guillou, som valde att utgå från den historiska personen fru Sigrid, som var en politisk visionär som donerade stora summor till kyrkan. Hon bodde i Västra Götaland. Där hittade Jan Guillou på borgen Arnäs, som var influerad av Mellanöstern och Frankrike och döpte sin romanfigur till Arn, efter borgen. "Intrigen var ganska självklar. En man växer upp i en antimuslimsk anda. Han blir tempelriddare och möter fienden som har övertag inom matematik, astronomi, läkekonst och artitektur. När han återvänder till Sverige har han ändrat uppfattning", sammanfattade Guillou romanidén 2008.

Du har sagt att Hamiltonserien var en kyrka, Arn-serien en katedral och det nya projektet om 1900-talets historia en hel stadsdel och att det var enkelt att läsa in den svenska medeltiden om du jämför med det här. Hur mycket har du pluggat?

– Mindre än man skulle kunna tro. Om du tänker dig böcker där bortifrån och hit (visar på fyra hyllmeter intill den gröna skinnsoffan i vardagsrummet, reds anm), det räcker för att läsa in 1200-talet. Då kan man 1200-talet i allt väsentligt, hur de talade, hur de tänkte, hur deras religion såg ut, hur deras metallurgi fungerade, vem som blev kung och vem som slog ihjäl vem.

– 1900-talet är så astronomiskt mycket större att det är böcker staplade till månen, skulle jag tro. Så det går inte. Då gäller det snarast att undvika research så mycket som möjligt och att hitta representativa berättelser som rektors tal där. Det är en begränsad ansträngning att skildra detta.

– När jag kommer på att jag ska förflytta första världskriget till Afrika så slipper jag också en massa research. Jag har jagat där i tio år i Tanzania. Jag har varit i öst, väst, nord eller syd inom landet. Jag kan alla de klimatologiska förändringarna, jag vet allting om insekterna, var det finns tsetseflugor och inte, var man riskerar tarmparasiter och malaria, var man ska äta malariapiller och inte. Och så har jag dessutom hört en massa legender vid lägereldarna. Tanzania fick jag ju gratis på det viset.

– Jag höll på i två år och började smygläsa medan jag avslutade det andra projektet. Den här gången var jag mer restriktiv med att hitta sätt att kringgå researchen. Kriget mellan brittiska och tyska styrkor i Östafrika behöver man inte läsa mer än 200-300 sidor, engelsk text, för att få grepp om.

– Med bygget av Bergensbanen skulle det aldrig falla mig in i att googla, gör man det kommer det bara upp en massa turistbroschyrer. Jag åker till Oslo, tar tåget till Finse, för jag vet att det ska finnas ett rallarmuseum där, går fram till kassan där jag vet att det finns ett vitrinskåp där de norska böcker som handlar om Bergensbanen finns och ber att få köpa de där böckerna. Då får jag till fots ett researchmaterial som är det bästa tänkbara.

– Afrika hade jag gratis, Bergensbanen var sju-åtta böcker som fanns att köpa på ett ställe och då åkte jag dit och gjorde det. Tänk om jag skulle sätta i gång och skildra skyttegravskriget, jäklar vad jag skulle behöva läsa på. Och tänk vad mycket krigsnördar som skulle sitta och nagelfara texten och säga att det var en onsdag det där slaget stod och det var 16.30 på eftermiddagen och inte 15.45.

Apropå Afrika så måste jag fråga: Du har tidigare sagt att "den fysiska kärleken hör till livets ljusa sidor, men när den ska gestaltas i ord blir den lätt korrumperad till pornografi". Hur gjorde du med kärleksscenerna från Afrika?

– Jag exotiserade dem och då blir det inte så pornografiskt eftersom det blir så exotiskt att man blir mer nyfiken på främmande element som vi inte känner igen från pornografin.

Men du har talat om att du ofta skriver om texten en gång i vanliga fall och tre gånger när det är sexskildringar?

– Ja, det kan stämma. Det beror på att sex liksom jakt är så korrumperat av pornografisk text. Det är omöjligt att skriva jakttexter också, för all jakttext är formaliserad på så sätt. Alla jägare lyckas alltid med allt de företar sig. De skjuter som gudar och avslutar med en kraftfull penetration. Och så standardiserat att alla jaktberättelser blir samma och problemet med sex tycker jag är det samma. Möjligen är det också svårare för en man, särskilt om mannen är över 50 år, medan en kvinna som Joyce Carol Oates vandrar ut och in i sexscener fullständigt obesvärat.

Hon river av det på en halvsida och sedan går hon vidare, ska du ha berömt Oates för?

– Ja, som om det inte var något problem.

Men du verkar lösa det genom att ha aktiva kvinnor i dina skildringar av den fysiska kärleken?

– Mm. Jo, det är ju bra. Då kommer vi i från den där manliga föreställningen om den härskande sexualatleten.

Hur planerar man vad som ska hända i sexscener som de från Afrika eller i båten? Var hämtar man inspiration?

– När de nyförälskade kämpar som dårar mot alla sociala konventioner för att få varandra och är fast beslutna att vinna den till synes omöjliga striden så kommer detta att leda till sex, den saken är klar. De kommer att manifestera sitt uppror på det sättet. Alltså, här måste jag ge mig ner i sänghalmen på något sätt. Men om jag då låter den här politiskt medvetna, intelligenta kvinnosakskvinnan ta kommandot över scenen så finns det något ursäktande eller vad jag ska säga över det hela som gör att det förhoppningsvis blir intressant utan att det manliga perspektivet på det förloppet stör läsaren eller författaren eller möjligtvis båda.

Kan du bli generad när du skriver eller läser?

– Mm. Det är klart att jag kan bli generad ibland. Inte över Ingeborgs och Lauritz förehavanden i den första boken ("Brobyggarna", reds anm), det tyckte jag att jag lyckades rätt bra med. Och inte heller över Oscars erotiska äventyr i Afrika, det behöver jag inte skämmas över. Men jag vet andra försök som jag inte lyckats med så bra.

Vilka då?

– I moderna tid introducerade jag i "Tjuvarnas marknad" Pierre Tanguy för att jag fått så många brev från barn som identifierat sig med honom. Jag tänkte på de här barnen och kände okej, jag ska visa er en sak, det är aldrig för sent, livet kan ta de mest överraskande vändningar. Man kan komma igen. Pierre gjorde det på det dummaste sätt, han rymde till ett ännu värre ställe än Solbacka, till Främlingsregionen. Efter tio år var han stor och stark och blev officer och som gentleman kommer han till Sverige för en arvskiftesfråga och träffar den 40-åriga polisen och nu ska kärlek uppstå. Här kommer jag inte undan erotiken, det går inte. Jag måste få till det mellan dessa två. Jag kan inte säga att jag lyckades lika bra där. Jag blir lite handsvettig när jag tänker på det.

 

Hur gjorde du i "Dandy", när du skildrade Sverres homosexuella erfarenheter som jag uppfattat det som inte är dina egna?

– Jag har inga homosexuella erfarenheter utom de man får som elvaårig pojke när man pillar på varandra i gympan. Efter en del grubbel utgick jag från att jag gör Sverre och Archie som om de vore hetero. Och jag tror inte att någon har protesterat mot det.

– Så fort man skriver om sex utsätter man sig för risken att bli förlöjligad. Ju mer känd man är som person, desto större angelägenhet finns det för recensenter och andra att visa sig på styva linan och sätta mig på plats. Då blottar man sig onekligen för den typen av attacker om man skriver om sex, för det är den mest tacksamma som finns att förlöjliga.

Du har romanfigurer som lever i trekant. Vad har du, som var ung på 1960-talet, för erfarenheter att ösa ur?

– Fri sex, som det hette, kommer jag ihåg. Vi kommer dit om några böcker.

Du skildrar att det inte är oproblematiskt heller. Sverre kände svartsjuka när Archie var med andra?

– Ja, jag har diskuterat problemet med homosexuella vänner och de har sanktionerat att skriva som att det inte är annorlunda än i heterosexuella relationer. Sedan är det något annat med sexuell teknik, förstås, men det behöver jag ju inte ge mig in i.

Men apropå att du var ung under den period då det var fri sex, hur förhöll du dig till det och till svartsjuka?

– Ingenting är så löjligt som män i min ålder som berättar om sexuella eller idrottsliga bragder. Det är den här typen av intervjutalan som min fru avskyr, så jag avstår det.

– Svartsjuka skulle bekämpas och det var inte alltid så enkelt, för att göra en lång historia kort.

– Att det blev en trekant i boken var mer av intellektuell princip. De här avantgardisterna ville vända ryggen till det borgerliga samhällets konventioner och i praktiken göra det förbjudna.

Du Pridetalade 2006 och skänker pengar till regnbågssammanhang. Vilka är dina erfarenheter av regnbågsfamiljer?

– När min dotter sa "pappa, det är en sak jag verkligen måste tala med dig om" och hon kände uppenbar vånda inför det som skulle bekännas blev jag ytterst orolig. Hon sa att hon var mer kär än hon någonsin varit i sitt liv och att hennes kärlek var besvarad. Då blev jag rasande. Vad jag såg framför mig var en man i min egen ålder, gift med två barn, som säger att han gärna kan förse henne med en lägenhet, men just nu passar det väldigt illa med skilsmässa, barnen måste ta studenten först, bla bla bla. En sådan man, som håller på att intala ens dotter trams, skulle man ju slå ihjäl om man kom åt. Ingenting av det han säger är sant.

– Så säger min dotter förskräckt, "nej, nej, nej, det är en kvinna". Åh, då blev jag kolossalt lättad. Så går det fem sekunder, så säger jag "va?". Men det är ingen tvekan om att min första reaktion var stor lättnad och min andra bara var förvåning, för detta visste jag ju inget om.

Varför blev du förvånad?

– Hon gick över, så att säga. Hon hade bara haft killar tidigare. Så visst blev jag överraskad.

Jag tänker att det är ganska lätt att vara tolerant mot sin omgivning, men att man som förälder möjligtvis kan känna oro för hur barnen ska bli bemötta i ett samhälle som ännu inte omfamnat homosexuella helt?

– Det kan man nog tänka sig, men för det första är det lättare för kvinnor och för det andra är min dotter journalist. Det vill säga hon befinner sig i den bästa tänkbara miljön för en "avvikelse" av något som helst slag.

Varifrån kommer engagemanget i dessa frågor?

– Att jag skrivit om kärlek mellan samkönade par var från början inte meningen. När jag höll på med första boken insåg jag att det var en bror för många i berättelsen. Det här går inte. Jag måste kasta ut en av dem, det blir Sverre då förstås, pang ur berättelsen. Helst ska han till England så att jag kan få en engelsk aspekt. Vad kan få en ung man att hals över huvud svika allt och alla och bege sig till England? Jag kan inte göra en Oscar igen, som stack till Afrika efter att ha blivit sviken av en kvinna. Vad är typiskt för England? Kanske bögar? Då var det problemet löst. Jag skulle alltså skildra engelskt, manligt homosexuellt liv vid förra sekelskiftets början. Hur i all fridens namn skulle jag göra det? Men det var inte omöjligt på något sätt att researcha det. Särskilt överklassen började öva sig i homosexualitet på internatskolorna, kom till Cambridge och blev mer avancerad, kanske avslutade sina liv på de brittiska herrklubbarna och giftte sig möjligtvis för att kamouflera. Den här akademiska traditionen för att kamouflera gjorde att det finns väldigt mycket text på vacker engelska i ämnet, mycket mer än man skulle kunna tro. Efter ett mycket kort studium skulle jag säga att det jag inte vet om engelsk homosexualitet är inte värt att veta.

När jag intervjuade din hustru Ann-Marie i vintras sa hon att det hon uppskattade mest hos dig är att du är någon att hålla i handen när åskan går. Vad uppskattar du mest hos henne?

– Förståelse för och kunskap om litteratur är väldigt sexigt.

Jan Guillou och Ann-Marie Skarp har känt varandra sedan 1970-talet i och med att hon jobbade på Norstedts som gav ut Jans böcker. De blev ett par runt 1990 och äger sedan 1999 Piratförlaget tillsammans med Liza Marklund och Carl Hamilton, författare och ekonom. 2010 gifte sig Skarp och Guillou. Då jag intervjuade Guillou 2007 svarade han så här på frågan om varför han aldrig gift sig: "För att jag inte tror på Gud och vill ha så få arrangemang som möjligt med staten. Jag tycker att relationer är en privat sak mellan två parter. Jag kallar ofta Ann-Marie min fru. Det är så jag upplever henne. Jag har svårt för ordet sambo". När jag denna gång undrar vad som fick Guillou att ändra inställning till äktenskapsfrågan och för fyra år sedan vigas med Ann-Marie förklarar han att det är privat.


Hur ser din dygnsrytm ut?

– Nu ska jag gå upp sex eller halvsju för att jag ska i väg till tv-program och föredrag och då blir det mycket sådant där. Jag har en asketisk del av året januari-juni, där jag skriver och tränar varje dag utom någon gång ibland på helgerna och håller mig borta från allt som det överhuvudtaget går att hålla mig borta från.

Hur tränar du då?

– Jag har ett eget gym med löpmaskiner och sådant där. Jag kan inte gärna gå till ett offentligt rum, det blir bara störande. På ett offentligt rum skulle jag inte bli lämnad i fred.

Men det är bara halvårsvis du tränar?

– Ja, sedan kommer en semesterperiod. Och nu i september börjar hösten. Då ska jag prata om mig själv varje dag. Det är kul första veckan. Sedan går det trögare oktober- november. I december är jag väldigt trött på mig själv och åker till Indiska Oceanen och badar och vistas på en plats där ingen vet vem jag är. Sedan kommer jag hem i januari och då börjar arbetet om. Då har jag gått upp fem-sex kilo under hösten, så då gäller det under det kommande halvåret att gå ner dessa kilon.

– Ett sunt halvår följt av lite ledighet, följt av ett osunt halvår.

Du har sagt att du har arbetsdisciplin, men att du kämpar mot lättjan. Utifrån är det lite svårt att förstå när man haft full sjå att läsa i kapp det du skrivit sedan vi träffats senast?

– Jo, det är ett drag som jag har som jag tror är ett familjedrag, att plötsligt bara vegetera och inte göra någonting. Den där tendensen får jag absolut inte komma in i under en arbetsperiod. Jag måste arbeta varje dag, annars blir det ingenting.

– Enda gången jag har kommit av mig i ett skrivande var när Expressen drog i gång sin KGB-kampanj. Det slog undan benen på mig.

Guillou refererar här till Expressenreportern Micke Ölanders och frilansreportern Mikael Hylins avslöjande år 2009 om att Jan Guillou under fem år i slutet av 1960-talet och början på 1970-talet hade hemliga möten med bland andra den sovjetiske KGB-officeren Jevgenij Gergel. På Expressens begäran hävde Riksarkivet hemligstämpeln på ett stort antal dokument om Gergel, varav ett 20-tal sidor handlade om Guillou. Guillou har erkänt att han utfört uppdrag mot betalning åt KGB-officeren (han ska till exempel ha skrivit ett slags politisk artikel om Socialdemokraternas förhållande till Vietnam), men har sagt att det var för att journalistiskt kunna avslöja hur KGB opererade i Sverige. På direkt fråga från Expressen sa Guillou att det inte är olagligt att träffa utländska säkerhetstjänster, men att det var ett misstag att inte informera Säpo.

I den första versionen av Guillous 475 sidor långa självbiografi "Ordets makt och vanmakt: Mitt skrivande liv" (Piratförlaget) som kom ut före Expressenartiklarna nämnde författaren ingenting om sina forna kontakter med KGB. "Jag valde att inte ta med det i och med att jag aldrig lyckades göra något avslöjande av KGB", förklarade Guillou senare detta för Expressen. Efter det att nyheten toppat nyhetsprogrammen i TV4, Sveriges Television och Sveriges Radio valde han dock att komplettera sina memoarer med ett kapitel om syftet med samröret med KGB. Och journalisterna Micke Ölander och Mikael Hylin belönades med Grävande journalisters pris Guldspaden med motiveringen "För ett spektakulärt avslöjande som ändrade historieskrivningen kring en ikon inom journalistik och samhällsdebatt".

Varför slog rapporteringen undan benen på dig?

– Det var så ohyggligt mardrömslikt. Med mig själv som enda källa gör Expressen 50 sidor med fantastiska anklagelser. Dessutom mycket sådan där intygsjournalistik som att Mona Sahlin ställer upp och har synpunkter på mig som KGB-agent, något som hon aldrig hört talas om och inte känner till, och uppmanar mig att "lägga korten på bordet". Jag blir vansinnig bara jag tänker på det. Ska hon säga!

– Det fanns en sådan skadeglädje och illvilja den där perioden. När Expressens reportrar då sakligt sett har fått fram ett dokument som en Säpo-person har tipsat dem om, där det visar sig att Arne Lemberg angav mig för Säpo... Då får de grävande journalisters pris för att de i grunden förändrat synen på en samhällsikon, som om hela mitt liv och mitt yrke liksom var sönderslaget och misslyckat för ett misslyckat KGB-reportage vid 22 års ålder.

– Den anklagelsen var så omfattande och det blev en sådan skadeglädje i journalistvärlden att jag tappade koncentrationen.

Du har sagt att du blir mindre självsäker med åren. Vad menar du med det?

– Allmänt sett tror jag att män tappar självsäkerheten av att uppleva gradvis fysisk försvagning. Det borde inte ha med saken att göra, egentligen. Mitt intellektuella jag ska ju inte påverkas av försämrad kondition och lite sådant där, men jag tror att man drabbas av det i sin manliga fåfänga. Man har inte längre den kraft som åtminstone jag har känt mig bortskämd med. Det påverkar säkert också inställningen till det man utför i sin intellektuella värld.

Du grät när du skrev om hur femårige Arn tvingades lämna sitt hem. När grät du senast vid skrivmaskinen?

– Jag har ett sentimentalt drag. Det måste ha varit när Ingeborg ska in på operation och vinkar lite så här.

Hur ofta gråter du annars?

– Inte särskilt ofta och i så fall av sentimentalitet. När mina barn var små bröt jag alltid samman på julafton under Kalla Anka-sekvensen när de små mössen skulle hjälpa Askungen. Det klarade jag inte.

Hur tolkar du det?

– Som ett uttryck för ett starkt känsloliv, vanligtvis ett känsloliv i hårt betsel och behärskning, men det bryter igenom ibland.

Det har inte att göra med att du som liten fick lära dig att det var riskabelt att visa känslor och att man måste ha garden uppe?

– Åjo. Jag var egentligen ungdomskriminell under en period och kom därefter till en sadistisk skola som heter Solbacka, som bygger på fascistiska ideal. Jag såg när jag läste Dagsposten - den nazistiska tidningen - under andra världskrigets period, till min skadeglädje att i den tidningen annonserade Solbacka efter elever. Det ante mig.

Du skriver i "På jakt efter historien" att din barndom såg ut som i "Fanny och Alexander". Vilka likheter finns där?

– Jag känner igen juldekorationen från filmen. Jag har talat med Anna Asp (filmens scenograf, reds anm) om saken, hur hon kunde hitta det där, ett särskilt sätt som girlanger och julgrisar såg ut på. Så var det naturligtvis också jättestor familj, jättestor gran, jättemycket julklappar, glada små barn som tjänstetindrade med ögonen och tjänstefolk uppradat på julafton. De var inte lediga ens då. Så visst, så såg det ut.

Du var sju år när du insåg att inte alla hade tjänstefolk hemma?

– Ja när man börjar skolan får man komma hem till klasskamrater. Då uppstår nya sociala regler. Man kan redan bocka, presentera sig, äta med rätt bestick. Nu kommer nya regler. Vissa klasskamrater får man inte träffa, andra går bra.

– Mitt första år hamnade jag i Norrköping. Det tog slut efter ett år och sedan kom jag tillbaka till Saltsjöbaden där livet var mera naturligt. Men jag gick i Norrköping fick jag förbud på att umgås med klasskamrater som bodde på andra sidan ån. Utom en pojke, vars far var disponent på ett bruk och hade en tjänstebostad där. Det gick an. Annars fick jag inte gå över ån. En obegriplig regel för en sjuåring som ändå är rätt trimmad i regler. Det berodde helt enkelt på att där bodde arbetarklassen.

– Jag presenterade mig för säkerhets skull för kvinnan som tog emot i dörren, det kan man göra för tjänstefolk också, sedan förstod jag att det var mamman själv som stod där vid en zinkbänk i denna en- eller tvårumslägenhet och lagade mat.

– Efter en stund föreslog jag att jag och Lillemor skulle dra oss tillbaka för att läsa läxor. I samma sekund insåg jag att det finns ingenstans att dra sig tillbaks. Det var där jag benade strömming också. Allt jag gör blir fel, fastän det är rätt.

Hur lärde du dig umgås med andra samhällsklasser sedan?

– Saltsjöbaden som jag återvände till sedan var ett ganska egalitärt samhälle. Alla var övre eller nedre medelklass, på något sätt. Även om de andra inte hade tjänstefolk var vi rätt lika. Den enda som inte var fin var en vars far var polis. Men vad mammorna sa till oss om det struntade vi nog i. Det var viktigare att den pojken var näst bäst i klassen i hockey.

Du har beskrivit att du hade två norska hembiträden som lade fram dina kläder, bäddade din säng, gjorde choklad. Hur påverkas man av det?

– Man påverkas inte, för om man är uppvuxen så är det en självklarhet. Det är fullständigt naturligt. Det konstiga är inte det egna livet utan att komma hem till Jonas Hallberg ("Spanarna"-profilen, reds anm) som inte hade tjänstefolk.

Det var Hallberg som drog sig till minnes att du slog ut en klasskamrats tänder när du kom ny till klassen?

– Ja, jag frågade vem som var starkast i klassen och fick veta vilken pojke det var. Då slog jag ut en tand på honom och så blev det inget mer slagsmål på två år där. Saken var avklarad med denna rationella beslutsamhet.

"Vid nio års ålder var våldet redan instrumentellt i min föreställningsvärld", har du skrivit. Hur formades de erfarenheterna?

– Genom mycket smärta och lära sig att behärska smärta. Jag fick dagligt stryk av en sadistisk far.

Vad kunde det vara som han motiverade stryket med?

– Det fanns ett grundstryk, alltid. Sedan blev det tillägg om jag dessutom hade gjort något. Olika antal rapp och tre olika sorters instrument.

Råkade din yngre halvsyster, som var din styvfars biologiska barn, också ut för detta?

– Nej, naturligtvis inte.

Hur fungerar det att förlåta den förälder som ser misshandeln, men låter bli att ingripa?

– Ja, det kan man fundera över... (Tystnad). Men den här mannen misshandlade ju min mor också.

Hur påverkades din bild av henne av att hon inte kunde skydda dig?

– Min bild var att det var synd om henne. Hon och jag var som hunden, en schäfer som hette Kosack. Vi var i samma läge att vi fick stryk och kunde då hålla ihop ganska kärleksfullt. Alla var fruktansvärt rädda, för den här hunden blev också galen, men jag kunde sova i hundens korg, utan svårigheter.

Vad var det som gjorde att din mor och du inte kunde hålla ihop senare?

– Det är sociala konventioner som präglade min mor mycket mer än mig. "Det får inte komma ut", är en nyckelfras i sådana här borgerliga miljöer, där familjens skam till varje pris måste sopas under mattan.

Så det var när du ville berätta om dina erfarenheter som det blev mer problematiskt?

– Ja, första gången var när jag i ett "Sommar"-program mer eller mindre i förbigående berättade hur chauffören Karlsson åkte in till Stockholm och hämtade upp Per Albin Hansson och Hansson följde med in till morfars herrum. Efteråt klappade sig morfar på plånboken och sa till sina båda döttrar att "nu har pappa gjort en väldigt bra affär, nu får Karlsson köra hem statsrådet". När jag berättade den anekdoten i radio utbröt ett större liv än jag hade räknat med. Jag tänkte att det här var 1920-talshistoria. Olof Palme som vid den tiden på 1920-talet talade franska med sina kammarpigor hoppade nu fram och sa att detta inte kunde vara sant. Tage Erlander, mycket smartare, sa att det hängde ihop så att många i överklassen i hemlighet sympatiserade med socialdemokraterna och gav partibidrag.

– Jag sa till mamma att du har ju själv berättat det här för mig. "Vad har det med saken att göra. Sådant här får verkligen inte komma ut. Sådant här springer man inte och sladdrar om. Du får ju din egen morfar att framstå som närmast kriminell", tyckte mamma.

– Boken "Ondskan" passerade i Sverige ganska diskret. Det är den mest utskällda bok jag skrivit vad gäller recensioner. Upplagan på 3 000 ex försvann, Norstedts skämdes och ville inte trycka mer. Först vid Hamiltonsuccén ville Norstedts ge ut "Ondskan" igen och sedan dess har den aldrig varit ur handeln. Desto mer hände dock när "Ondskan" blev film. Då vaknade folk till och skulle dementera, bland annat hon som säger att det här var inte sant. "Jan kan inte skilja på sanning och fantasi", menade mamma. Om det är någonting jag kan så är det det. Det är mitt jobb.

Hur kändes det när mamma sa att du inte kunde skilja på sanning och fantasi?

– Å ena sidan är det ett väldigt svek. Å andra sidan förstår jag henne i och med hennes åsikt att ingenting fick komma ut. Familjen måste hålla samman, vi får inte skandaliseras och så där.

 

Som utomstående kan man reagera på att man fäster stor vikt vid vad påstådda mobbare säger?

– "Nej, nej, nej, det är inte min minnesbild", säger de här personerna. Mobbarna dementerar. Det måste vara en mardrömssituation för någon som gått på Solbacka att dennes tonårsdotter kommer in med tårar i ögonen och säger "pappa, du gick ju på Solbacka. Var det så här?". Antingen var då pappan en av dem som mobbades och hatar tiden på Solbacka eller så var han en av dem som mobbade och det har gått 25 år och han har ingen skuld till det. I inget av de fallen talar han om för sin 14-åriga dotter vad som är sant. Vittnena som tidningarna sökte upp hade inte så stort intresse att säga att "precis så här var det". De som gjorde det citerades inte.

– När jag skrev boken var jag oerhört noga med att inte göra några utpekanden. Det var inte av oro för att det skulle bli någon diskussion efteråt, utan av det enkla skälet att vi var tonåringar då. Det var 1959-60. I dag är vi alla vuxna med en ocean av tid mellan händelserna och nutiden, vårt nuvarande liv. Det är preskriberat, vi är helt andra människor nu, förhoppningsvis - inte alla visade det sig - och ska inte stå till svars för något man gjorde som 16-17-åring på en internatskola år 1960. Det finns inget igenkänningsdrag. Ingen är utpekad, inga namn påminner om något, karaktärerna är omkastade. Ändå hoppar det fram dumskallar och säger att de känner igen händelserna och att det måste vara de som avses.

Din mammas liv förändrades efter uppbrottet från din styvfar. Hon blev affärsbiträde på Nils Adamsson och så småningom fastighetsmäklare.

– Mm. Hon gjorde en väldigt bra karriär med en utbildning som var till för att vara hemmafru.

Men efter Expressens rapportering 2003 (där hon sa att du inte visste skillnad på sanning och lögn) hade din mamma och du alltså ingen kontakt?

– Nej, det var droppen.

Vad tänkte du när hon gick bort i fjol?

– Hennes liv var tragiskt. Hon hade en heroisk period som jag ska gottgöra henne för fast det är för sent i någon roman, när hon för en timlön på 4,50 kronor och två barn varav den ena är en storätande, simmande tonåring, lyckas kämpa sig fram till en god ekonomi i alla fall. Sedan får hon ihop så pass mycket pengar på detta att hon köper en fiskerianläggning på Bahamas och så lyckas hon spela bort allt på roulett på en enda natt. Om jag skriver detta i en framtida roman så blir det så melodramatiskt att det inte verkar sant.

Kan man försonas med någon som är död?

– Jo visst, nu kan hon inte tala ut i Expressen längre, så nu är det enklare.

Hur tänker du på din mamma nu?

– Hon har en oskuldsfull period i livet, en storartad period i livet och en tragisk period i livet.

Har du någon kontakt med din halvsyster?

– Nej, nej.

Vad har du gjort annorlunda i relation till dina barn om du jämför med hur du växte upp?

– Jag har aldrig höjt en hand mot mina barn, det kan du kanske ganska lätt föreställa dig. Det är jättelätt att bryta sådana mönster. Sedan är jag förstås den enda personen i min svensk-norska släkt som inte är höger. När mina barn skulle uppfostras på 1970-talet så hade de då en politiskt radikal vänsterpappa och det är naturligtvis något helt annat än den borgerliga miljö som jag kommer ifrån och som jag revolterat mot.

När lärde du dig hushållsarbete?

– Mamma hade inte tjänstefolk efter separationen från min styvfar, så då hjälpte jag till. Sedan tog jag givetvis hand om barn, diskade och hämtade och lämnade på dagis precis som alla andra FNL-are och folk som vi umgicks med när jag fick barn.

– Vi fick också förtur till barnen på dagis för att min fru tjänade mer pengar än jag. Eftersom hon var familjeförsörjare så kunde inte en man förväntas ta hand om barn.

Det var några år som din dåvarande fru var familjeförsörjare?

– Mm. Jag fick svårigheter att få jobb efter Geijeraffären. Jag hade egentligen bara Gaudeamus (Stockholms universitets studenttidning, reds anm) kvar att skriva för, men så bytte de till en radikal kvinna som redaktör och då var det förstås slut med den försörjningen också.

Det var sista året på gymnasiet som du bestämde dig för att bli författare?

– Man skriver bäst i klassen, men jämförelsematerialet är lite magert och det inser man inte då när man har en så liten utblick över världen som man har som 18-åring. Då skulle jag bli en fin författare, en sådan som inte hade läsare.

Men din första roman, "R", lät ju ganska kommersiell ändå, med att Olof Palme skulle mördas?

– Ja, hur vet du det?

Det har jag läst om i din egen "På jakt efter historien".

– Ja, jag förstår, du har fått det av mig. Det är riktigt. Det är tur att inte den boken kom ut. Det var en väldig tur att "Runkan" (Åke Runnquist, förlagsman på Bonniers, reds anm) räddade mig på utgivningen av sådana böcker, fast det var på håret. Jag skulle ju då vara en svår författare som fick priser, men inte läsare. Därför skulle jag också vara jurist i och med att jag givetvis inte skulle få några inkomster. En fin författare har inga inkomster. Om jag blev advokat eller universitetslärare skulle jag ha en försörjning.

Och så skulle du som jurist kunna ge igen på internatet Solbacka?

– Just det.

Hur bra var din "R"?

– Som imitation av den tidens litterära mode så tror jag nog att det var rätt bra. Men dock bara en imitation, litteratur som jag i dag skulle betrakta som värdelös, en sorts stilövning. Det fick inte vara begripligt innehåll om det skulle vara fint.

Den principen har du brutit mot sedan och framhållit att det tvärtom ska vara begripligt?

– Ja. Det som skulle stå i "Palestinsk front" skulle vara begripligt och sant. Skrivandet och texten får en helt annan innebörd under den politiska kampen på 1960-talet. Det var alltså raka motsatsen till det finkulturella, franska. Man ska vända sig till massorna - och det har jag gjort sedan dess.

Först var det tänkt att du bara skulle göra ett jobb för FiB/Aktuellt, men du hamnade i ekonomisk knipa när du inte förstod att du fått ett förskott och förväntades leverera mycket mer?

– Ja, jag blev kvar lite längre och det var ju tur för en vacker dag frågade redaktionschefen Edgar Antonsson, som sedermera kom till Expressen, om hotshotreportrarna på FiB/Aktuellt hade erfarenhet av sådana där jädra övergrepp på internatskolor. Det ska ju inte en FiB/Aktuellt-reporter ha, men jo, det fanns en och det var jag.

Du kan inte ha passat jättebra in i vänsterintellektuella sammanhang med din borgerliga bakgrund?

– Det är riktigt att folk förklädde sig och gjorde sig till mera arbetarklass än vad de var. Det gjorde aldrig jag. Det fann jag fullständigt meningslöst. Jag håller hårt på Lenins teser i det sammanhanget, nämligen att det är en väldig skillnad på klasstillhörighet som man inte kan välja och klasståndpunkt. Man kan inte välja sina föräldrar. Men man har ett eget ansvar för sitt politiska liv och det ska man skilja från sin klass, om man kan.

– Nej, jag klädde aldrig ut mig och försökte aldrig proletarisera mitt språk eller något sådant. Och det gick utmärkt. Inte minst i intervjusammanhang, för jag tror att när jag träffade gruvarbetare och man skulle göra heroiserande reportage om hamn- och gruvstrejkar och inte gjorde mig till i mötet med arbetarklassen så är det klart att de hörde var jag kom i från när jag öppnade munnen. Men jag tror att de respekterade mig mer än de kolleger som försökte spela arbetarklass utan att vara det.

Var gjorde förresten din dåvarande hustru och du av era barn när ni 1975 gjorde er reportagebok "Irak - det nya Arabien" i Irak?

– På dagis, arabiskt dagis. De kom hem och sjöng små kampsånger till Bath-partiets ära.

Idén till Hamiltonserien ska du ha fått när du skuggades av säkerhetspolisen i Oslo. Bestämde du dig på en gång för att göra en hel serie om underrättelseofficeren?

– Nej, nej. Spionromanen är ju en genre. Med en traditionell hjälte i stället för det som hade börjat bli populärt vid den här tiden, du vet antihjälten som har ont i magen, vars nyskildas fru är förjävlig, vars tonårsdotter inte förstår honom, som äter fel, röker för mycket och snubblar så fort han ska gripa en tjuv, den antihjälten trodde jag inte på. Jag tänkte att det där är bara en fluga. Låt oss gå tillbaka till D´Artagnan, den positiva, aktiva hjälten.

– Jag hade tur på det sättet att om jag fått ändan ur vagnen 1974 när jag egentligen hade konstruktionen till en sådan här spionhistoria klar då hade det bara blivit tre böcker och inte något särskilt, för 1974, 1975 och 1976 var världen var stabil. Berlinmuren stod där den stod, Sovjetunionen verkar vara för evigt. Det rör sig inte i Sverige. Vi har en lotteririksdag 1977, det är i stort sett allt. Kungen dör och det är rån på Norrmalmstorg. Det hade varit så magert.

– 1986, när den första boken om Hamilton kom ut, så mördades statsministern och ryska ubåtar pilade in och ut i Stockholms skärgård. Sovjetunionen började skaka i sina grundvalar och vi var på väg in i en helt ny historisk epok, som gjord för Hamilton. Den här senfärdigheten, slappandet, gjorde att jag först tolv år efter det att jag hade idén klar fick hjälp av säkerhetspolisen i Oslo att sätta fart.

En Expressen-genomgång av de svenska författarnas förvärvsinkomster (2012) visar att Leif GW Persson tog ut 5,6 miljoner kronor i lön, Jens Lapidus 2,6 miljoner kronor, Camilla Läckberg 1,3 miljoner kronor och Åsa Larsson 860 000 kronor.


Hamiltonserien gjorde också att du återfick den ekonomiska status som du var uppvuxen med. Enligt senaste taxeringen tog du ut 9 754 041 kronor i lön och 3 235 504 kronor i överskott av kapital?

– Ja. Nu har de hållit på att sänka skatten de senaste åren till förbannelse. Det börjar bli allt svårare att betala en anständig skatt. Det finns ju författare som tar ut 16 miljoner i aktieutdelning och en miljon i lön och gör man så reducerar man sin skatt avsevärt. Jag gör tvärtom. Jag tar ut en högre lön och en mindre summa i utdelning för att få en mix som jag tycker är anständig och passar. Den vill jag gärna ha på 75 procent skatt, men jag tror inte att jag håller det längre på grund av de här skattesänkningarna. Sedan ägnar jag mig en del åt donationer för att kompensera det som inte längre går i skatt.

Palestina får pengar, va?

– Ja, naturligtvis. Men jag vill inte nämna andra sammanhang som jag ger pengar till. Det här är ett så besvärligt ämne att tala om. Jag kan meddela att en del tiggarbrev är hjärtskärande.

Vad kan du unna dig med din inkomst i dag som du absolut inte hade råd med som småbarnsförälder på jakt efter frilansuppdrag?

– Jag kan resa och jaga i Afrika varje år. Det är en lyx som hade varit otänkbar då och är otänkbar för varje normalt inkomstläge. Och jag har en vinkällare som jag inte hade kunnat drömma om vid den tiden.

Vad är det dyraste vin du har druckit?

– 30 000 för en flaska, skulle jag säga. Jag blev bjuden. En gång blev jag bjuden på en vinmiddag som slog allt annat jag upplevt. Det var här i Sverige och jag vill inte vara så indiskret att jag säger hos vem det var, men det var garanterat inte hos någon nyrik direktör.

Tittar du efter extrapriser när du handlar?

– Nej, jag tittar inte efter priser alls, vilket är en frihet i livet som man alltför snabbt vänjer sig vid och inte förstår att uppskatta tillräckligt mycket. Men andra överväganden än priset kan naturligtvis spela in.

Du har ägnat dig åt en omfördelning av pengarna också, har jag förstått. Hur har du delat med dig till dina barn?

– De kommer ju ändå att ärva enligt svenska lagar. Om jag sprallar på i tio år till och kämpar mig igenom den här romanserien så får de pengar i 60-årsåldern och det är så dags. Men samtidigt är det ett besvärligt ämne. De har fått bostäder, bra bostadsrätter, på Söder då, förstås. Men man kan inte hålla på mera. Jag har ett par morbröder som liksom försörjdes med veckopeng livet ut och det är inte att rekommendera.

Hur ser relationen till din pappa Charles Guillou ut?

– Han och mina halvbröder bor i Finland och vi träffas någon gång om året. Vi dricker och berättar minnen och roliga historier när vi ses. Det var en evinnerlig tur att han fortfarande lever när kampanjen om att han skulle vara samarbetsman med tyskarna drog i gång. Om han hade dött för något år sedan, vilket inte vore orimligt med tanke på att han är 92 år, då hade mina bröder rotat i gamla papper från franska motståndsrörelsen och säkert slängt allt. Då hade inget funnits kvar. Nu fanns papperen där. Annars hade förtalshistorien segrat över mig.

– Vi missade ju väldigt mycket av bådas vår ungdom, höll jag på att säga, men vi har ju underligt nog vissa likheter i gester, i uttryckssätt, som inte kan vara betingat. Jag kan inte ha imiterat det som barn och samtidigt tror man inte att sådant är genetiskt, så det är lustigt.

– När jag träffar mina bröder så känns det också att vi är bröder. Även om Michel är något så osannolikt som en hälftenhälftenblandning av fransman och finsk buse. Vi talar svenska när vi ses, mina syskon är tvåspråkiga.

När vi talar om moral brukar du referera till Romarbrevet 15:2 ("Vi som är starka är skyldiga att bära de svagas svagheter och inte tjäna oss själva"). Utveckla!

– Det står i Koranen också. Det påminner mig om en vän som har en väldigt stor talang och är världsberömd. Han säger att har man fått en sådan talang, då är man skyldighet att göra något vettigt av den.

Vem tänker du på då?

– Benny Andersson.

Ja, du textsatte hans schlagermusik i SVT:s "Babel". Hur länge har ni varit vänner?

– En fem-sex år. Det är på ålderns höst, långt efter det 1970-tal som betydde så olika ting för oss.

– Jag vet ingen i min bekantskapskrets som så obesvärat bär sin berömmelse som Benny Andersson. Jag försöker göra det lika bra själv, men jag tvivlar på att jag når upp till hans nivå i det avseendet.

Men apropå moral så verkar du inte anse att fortkörningsböter och p-böter har med den sortens moral att göra som du åsyftar?

– Jag tror att det måste vara tio år sedan eller mer som jag åkte fast för fortkörning. P-böter får man ju överallt. Det är förbjudet att parkera bilar i Stockholm. Det här är en business som bedrivs av Stockholms stad och det bidrar jag gärna till. Jag står naturligtvis inte på någon handikapplats eller står i vägen för någon, det är inte meningen. Men så fort man parkerar bilen så får man böter. Man kan springa och betala också, men det är lika bra att ta böter, det är ungefär samma, men det är enklare med sådana här inbetalningslappar än att stoppa pengar i maskinerna.

Hur ofta får du p-böter?

– Varje gång jag är i Stockholm får jag en p-lapp, minst. Men det är mitt lilla extra bidrag till kommunalskatten, så det är ingen fara med det.

Men många p-bolag är ju privata nuförtiden?

– Ja, det retar mig. Privatiserade parkeringsböter gillar jag inte. Jag parkerar ogärna fel på Historiska museets gård eller något sådant där det är business, men gärna i allén här utanför där det är Stockholms stad som tar pengarna.

I år har man talat om att domen mot er var fel efter IB-affären och att ni borde få resning. Hur känner du då? Det handlar ändå om tio månader av ditt liv som du satt i fängelse, då Ann-Linn och Dan var små?

– Det var en jätteintressant period att vara politisk fånge i Sverige, det är en dröm för en vänsterperson. Det är ju fantastiskt, vilken upplevelse. Här hade journalister i åratal försökt komma in på Kumla och Österåker och så kommer man in där och blir vald till ordförande bland fångarna.

Stämmer det att du fick ordna läkarintyg för att få träffa barnen?

– Ja. Som straff för att jag inte golade hittade åklageriet på alla tänkbara straff. Inte träffa barn, inte läsa tidningar, inte höra på radio... Total isolering, förbud på att se andra mänskliga ansikten än vakternas, bla bla bla. Det mesta av det där gick att ordna ändå i och med att jag var förtroendevald bland Sveriges fångar och det öppnade mina kommunikationer. Jag läste dagligen fyra svenska tidningar och Time Magazine, lyssnade på radio och hade en extra korrespondens som gick förbi censuren. Det gjordes inte mer än fem razzior i min cell på Långholmen. Det är så komiskt att man garvar ihjäl sig när man tänker på det. Det knackade på dörren, vilket det annars inte gör när man är i fängelse, och så kom Säpo in och skulle göra husrannsakan i cellen för de hade förstått att jag på något sätt kunde läsa tidningar. De hittade aldrig något. Då kom de på att det måste ha med toaletten att göra och det hade det inte, jag hade en annan förbindelse.

– Det fanns en särskild, ytterst obehaglig toalett som var i ett rum, 4 gånger 5 meter, utan fönster. Mitt i rummet var en toalettstol och så en fängelsedörr som man går in i tillsammans med två vakter. "Menar ni att jag ska göra nummer två där?", frågade jag. Ja, det var tanken. "Men det är väl ytterst obehagligt, inte bara för mig, utan för er också?", sa jag. Vakterna sa att det var som det var med det. "Grabbar, det här ska vi inte finna oss i. Som ni vet har jag handfat i min cell just för att jag inte ska behöva gå ut och tvätta händerna i och med att jag ska vara ute ur cellen så lite som möjligt. Det betyder att jag, om ni ursäktar uttrycket, kan skita på golvet, sedan tvättar jag händerna i mitt handfat. Och det är inte jag som ska bära ut det där, för jag får inte gå utanför min cell. Det är ni som ska bära ut det där. Det är alternativet. Jag skulle föreslå att vi struntar i det här och att vi går på den vanliga muggen". Vakterna tänkte två minuter och förklarade sedan att förslaget var taget.

– Fängelsetiden var en värld av upplevelser. Mycket var jättekul, spännande, intressant, lärorikt. Jag skulle inte vilja vara utan den tiden i mitt liv.

Vad händer med tilltron till samhället om man vuxit upp med en sådan styvpappa som du gjort, varit med om det du varit med om på internatet och suttit inspärrad för något som man i dag tycker att du borde få resning för?

– Jag har mer förtroende än man kanske skulle kunna tro för samhällets institutioner. IB-affären ledde faktiskt till en förändring av grundlagen så att inga journalister mer skulle kunna sättas i fängelse som spioner för den här typen av avslöjanden. Jag blev inte en samhällets outcast så som var meningen eller man trodde. I Palmes kretsar trodde man att den journalist som blir dömd som spion blir evigt fördömd. Så funkade det inte alls, jag blev berömd. En känd, eftertraktad journalist med ett högt kommersiellt värde, det var den effekten som följde på IB-affären. Av det mycket enkla skälet att ingen vettig människa trodde att vi var spioner.

Hur vill du bli ihågkommen?

– För viss delaktighet i den journalistiska historien och för att vara den mest lästa vuxenförfattaren i Sverige, någonsin.

Dina böcker har sålts i 11 miljoner exemplar i Sverige?

– Ja. Somliga deckarförfattare blandar bort korten med påstådda utländska siffror, därför ska man räkna den svenska upplagan. Den är det enda som går att kontrollera.

– Efter min död tror jag att det blir en diskussion om det är så garanterat dåligt för att det är läst. Då kommer mina böcker att bli omvärderade, när jag inte längre kan attackeras, som i dag. Men det är inget stort bekymmer för mig, det är inget jag ligger vaken och grubblar över om nätterna, för man kan ju ändå inte ha någon särskild uppfattning om vad som kommer att hända när jag är död.

När jag intervjuade din hustru sa hon att hon blivit medveten om att livet när som helst kan ta slut och att man måste göra de resor man vill göra nu. Var det skillnad att fylla 70 i stället för 69?

– Jag tror att det går någon psykologisk gräns vid 70 och att nu börjar man se livets slut. Det mest angelägna för mig är väl om jag kan se om jag kan göra det här omöjliga projektet klart. Vid 2001 går målsnöret och det är ju en del böcker kvar dit, fem, sex, sju stycken. Jag planerar bara högst två böcker framåt i tiden, så jag vet inte exakt.

Du har skrivit kolumner om hur vi tar hand om våra äldre i dag. Har du någon plan för din ålderdom?

– Jag kommer aldrig att hamna på någon Carema-institution. Jag lägger undan pengar så att jag i varje ögonblick ska ha så mycket kvar att om min försörjning upphör om fem minuter, vilket den kan göra, så ska jag klara mig så länge jag kan hållas vid liv utan att hamna på fattighuset eller Carema.

Vill du bo hemma då?

– Det får man se hur den där hjärnblödningen tar sig ut. Man kan ju lära sig att fungera hyggligt, även om jag inte tror att man kan skriva längre om man har fått hjärnblödning.

Kollar du fortfarande hur levern ser ut när du går på årliga läkarkontroller?

– Ja, levern är förvånansvärt fin, men de säger att det är ett stryktåligt organ. Ärftliga faktorer har också större betydelse än det där som ni i kvällstidningarna varnar för.

Den stora skräcken för många är att drabbas av demenssjukdom. Du brukar ha koll på allt, men du skrev en kolumn om hur din signeringspenna kom på villovägar och hur du senare hittade den i din portfölj.

– Frågan är då om man hinner skjuta sig själv innan man är för dum eller för förvirrad för att klara av den saken.

Så du skulle skjuta dig?

– Ja, annars är man bara en plåga och en belastning för sina anhöriga. Och själv har man väl inte så kul heller.

Apropå åldrande ska jag ställa en fråga som många kvinnor får: Skulle du på sikt kunna tänka dig några kirurgiska ingrepp?

– Byta höftled och sådant där, självklart. Kanske byta ögonlinser, för jag börjar se sämre och känner inte igen människor på avstånd på gatorna på samma sätt som förr. Det kanske man skulle kunna tänka sig.

Du skrev i "På jakt efter historien" att det skulle vara tilltalande med en "allra högsta domstol" efter döden. Vad tror du att den domstolen skulle säga om dig?

– Jag har diskuterat det med förrförra ärkebiskopen (K.G. Hammar, reds anm). Scenariet är följande, man dör och står i kö för att dömas inför en domstol där allt är bevisat, ingenting kan förnekas. Puh! Förhoppningsvis får man stå bakom Per Ahlmark (svensk författare och Folkpartiledare, reds anm) så att man får lite kul att höra på. Då får jag säga "okej Gud, jag erkänner, jag hade fel. Jag måste erkänna att jag inte i min vildaste fantasi kunde föreställa mig det här. Jag var aldrig någon troende. Det enda jag har att säga till mitt försvar är att den där så kallade kristna moralen som ändå gäller i de flesta vettiga religioner, den har jag försökt tillämpa. Jag följde de flesta av tio Guds bud".

Vilka bud har du inte följt?

– "Du ska hedra din fader och moder".

– Jag skulle förklara för Gud att jag inte har berikat mig på andras bekostnad, jag har inte stulit, lurat andra eller bedragit. Jag har försökt att leva ett liv i generositet med andra och delat med mig. "Okej, K.G. Hammar, tror du att jag har någon chans?", frågade jag. "Ja, en god chans", sa han. Det är en fantastisk mänsklig dröm att allt till slut skulle jämna ut sig och rättvisa skipas.

Apropå riksdagsvalet så röstar inte du?

– Nej, jag vill inte att politikerna ska ha applåder från pressläktaren. En röst skillnad skulle det göra om jag röstade, men jag är ju en i högsta grad politisk skribent, både i min kolumnistverksamhet och i mina romaner. Inga läsare ska tro att jag representerar något parti. Det jag skriver har inte varit i säck innan det kom i påse. Jag skriver bara det som jag ärligt anser, för jag tjänar inte någon politisk kraft. Är det så att jag vid något enstaka tillfälle håller med Moderaterna så är det inte för att jag är mutad utan för att jag har den här uppfattningen. Det ska mina läsare alltid veta.

– Jag försökte under en period vara med i ett politiskt parti och skriva, i SKP, Sveriges kommunistiska parti, på 1970-talet. Det innebär att man får så många kamrater hängande över axeln på en som talar om vad som är lämpligt att skrivas och vad som inte får sägas att till slut finns bara ett val: Antingen blir man propagandatrumpet eller också förrädare. I det valet föredrar jag att bli förrädare. Jag företräder ingen annan, inget annat politiskt parti.

 

Samtidigt som du har sagt att du i de flesta frågor står till vänster?

– Jag står till vänster om Vänsterpartiet i de flesta frågor, ja. Vänsterpartiet är som sossarna var på 1960-talet. Vänsterpartiet är i dag socialdemokratiskt och Socialdemokraterna är någon sorts folkpartister för den som har lite längre erfarenhet.

Du läser jättemycket tryckta tidningar. Håller du på med Netflix och sådant också?

– Nej, det är jag inte ens säkert på att jag vet vad det är.

Vi träffade deckarförfattaren Jens Lapidus nyligen och han tyckte att HBO-tv-serierna är den nya tiden stora berättelser.

– Jo, om jag hade mera tid för tv-serier så skulle jag kanske göra det. Men det är så med bra tv-serier att fastnar man i dem så går en väldig massa tid. Jag har så mycket som jag måste läsa på.

Förr följde du polisserier?

– Ja, när jag slutar skriva vid tolv-ettiden på natten så kan jag inte omedelbart gå och lägga mig, för då surrar det som jag suttit med de senaste timmarna. Då blir det en CSI eller något sådant. Men det är som nedåttjack.

Numera har du e-post, men du höll emot ett tag?

– Ja, jag har aldrig varit emot e-post, det är väldigt praktiskt. Problemet jag har med den där datorn är att jag inte kan skriva på tangentbordet. Jag har mer än 50 års professionellt skrivande på skrivmaskin i fingrarna och flyttar man då på några tangenter så blir det kortslutning och pekfingervalsen. Slår jag ett a så blir det tre aaa, det är där svårigheten ligger. Jag använder e-post och kan till och med använda Google för småresearch. Det kan vara användbart för att hitta små detaljer, inte för stora kunskaper, men små, viktiga detaljer. I första boken ("Brobyggarna", reds anm) skulle jag skriva en scen från operan i Dresden 1898 då Ingeborg och Lauritz skulle flirta bakom hennes föräldrars rygg. Hur ser det ut på operan? Det brukar vara röda detaljer, guld, elfenbensdekorationer och fyra rader eller om det var tre. Tio minuter senare visste jag exakt hur det såg ut på Semperoper i Dresden 1898, vilken föreställning de spelade och vad som skiljer denna opera från andra operahus. De har nämligen en purpurfärgad ridå i stället för en röd. Och de hade Europas största kristallkrona i taket och det var fyra rader.

Skulle du inte komma undan med att inte ha den detaljskärpan?

– Jo, men om någon jäkel får för sig att kolla vilka föreställningar det var den dagen så kommer den ju få dåndimpen, att allt stämmer.

Vi har överskridit den utlovade intervjutiden med råge, men är det något du själv vill tala om som vi inte har tagit upp?

– Nja, alltså. Expressen skriver att det var en präktig medieskandal (med Jan Guillous uttalande i måndags i "Gomorron Sverige", där han uttalade sig om vad folk visste och inte visste om nazisternas framfart under andra världskriget, något som fyra författare och forskare på DN.se menade var "historieförfalskning", reds anm). Det är något som Hanna Johansson inte kan ha en aning om. Vari skulle skandalen ligga? I att jag har en annan uppfattning om verklighetsläget i Sverige än några forskare och en självutnämnd historiker? Var är medieskandalen? De får det att låta som att jag skulle ha förnekat Förintelsen eller så och det hade varit en medieskandal.

Du skriver i "Att inte vilja se" att det berodde på vem man umgicks med och vad man läste hur mycket man visste om nazisternas förbrytelser?

– I familjen Lauritzen har vi en förnekare som självcensurerar sig själv och kallas av struts av övriga familjen. Han har inte en jäkla aning om någon Förintelse. Vi har en SS-officer som är med och genomför Förintelsen, så han vet nog en hel del, men det berättar han inte för sina föräldrar eller någon annan i Sverige. Vi har en dotter som är med i den norska motståndsrörelsen. Hon vet allting om förföljelsen av norrmän i Norge, men säkert inte så mycket om vad som försiggår i Polen eller Tyskland. Och så har vi en dotter som jobbar i underrättelsetjänsten och hon vet förstås en hel del. Men folk i allmänhet? Icke!

Expressens litteraturkritiker Nils Schwartz, som för Aftonbladet recenserade "Att inte vilja se" i och med att du är kolumnist där, höll med om att det var trovärdigt att "en så god och präktig man som Lauritz" kunde vara blind för det nazistiska barbari som blev alltmer uppenbart för den som hade ögon att se. "Det kan jag intyga utifrån egna familjeerfarenheter", skrev Schwartz i sin recension.

– Men det var innan han visste att nu är det en medieskandal. Expressens recensent hann vända det där och hänga på detta med "medieskandalen".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!