Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Wetterstrand hade skäl att vara paranoid

Maria Wetterstrand överlämnar utredningen om styrmedel för att främja användning av biobränsle för flyget till Isabella Lövin. Foto: PONTUS LUNDAHL/TT / TT NYHETSBYRÅN
Maria Wetterstrand på valdagen 2010. Foto: OLLE SPORRONG

Aktiva politiker blir stundtals för hårt granskade, före detta politiker blir för svagt granskande. 

Torbjörn Nilsson skriver om Maria Wetterstrands dilemma.

Så nära får ingen gå.

Jag ville ha det som rubrik. 

Vintern 2010 tillbringade jag tillsammans med Maria Wetterstrand. Hon var populär då. En oantastligt noggrann politiker som fnyste åt flams och trams. Ett språkrör som överglänste en statsministerkandidat.

Och så var hon rädd.

Eller, rädd var nog inte ett ord jag tänkte på då, men medveten – extremt medveten – om att det sannolikt bara fanns en väg från så där höga popularitetsnivåer – ner – och att varenda journalist i landet letade efter det där avslöjandet som skulle förändra allt. 

Hon kände sig jagad. 

Jag följde henne i fem veckor, var med på interna möten, pratade med släkt och gamla vänner. Ville Niinistö – dåvarande maken – tog emot mig i riksdagen i Helsingfors. Vi åkte fram och tillbaka över Östersjön, jag och Maria, och vi talade om nästan allt. Jag satt i familjens bil när Maria körde och ett av barnen plötsligt kaskadkräktes. Jag fick verkligen följa med. 

Fredrik Reinfeldt och Maria Wetterstrand i SVT:s slutdebatt 2010. Foto: ROBBAN ANDERSSON

Men så vid ett tillfälle, det var på färjan när vi hade rundat Lemlands sydspets och Ålands havs svarta vatten låg öppet framför oss, frågade jag:  

– Vad tycker du om havet?

– Det vill jag inte svara på, det känns för personligt, svarade Wetterstrand.

Hon hade utbildat sig till marinbiolog, slagit igenom i ett par utspel om algblomningen i Östersjön, vartefter vunnit helt nya väljargrupper till sitt gröna parti, som vuxit till en maktfaktor. Hon hade fått människor att bry sig om klimatpolitik. Hon var en av landets stora politiker.

Men att säga vad hon själv kände inför havet.

Det gick inte.

Det fanns en stark önskan att komma åt mig med någonting

I efterhand finns förklaringar.

– Jag blev lätt paranoid.

Så säger Maria Wetterstrand nio år senare i en intervju i Dagens Nyheter. Hon sätter ord på upplevelsen av att vara toppolitiker i ett modernt mediesamhälle. Hur kvitton och vabdagar och vilken bil hon körde blev mer betydelsefullt än politiken hon företrädde. Hon berättar om grannen som rotade i deras sopor. Hur hon förbjöd maken att ta den finskregistrerade bilen till Sverige eftersom de då kunde anklagas för att vilja smita undan från trängselskatten.

– Det fanns en stark önskan att komma åt mig med någonting.

Vartefter trängde det in i kroppen. På slutet klarade hon inte ens av att se ”Aktuellt”. Hon kallar det nyhetsfobi.

– Det är som när någon som ser en spindel. Man fattar att den inte är giftig, men ändå får man superhöga stressnivåer. 

Det är ett vittnesmål som förklarar varför Maria Wetterstrand sannolikt aldrig kommer tillbaka till politiken, men mer än så. Det är en skildring som många med förtroendeuppdrag känner igen sig i. Att priset för att engagera sig har blivit högre, journalisternas granskningar mer inträngande, de sociala mediernas närvaro mer påträngande.

Vi får de politiker vi förtjänar.

Det kan vara värt att ta det Maria Wetterstrand säger på allvar.

Men det kommer nu ingen att göra.

Maria Wetterstrand blev rörd under sin sista debatt i riksdagen. Foto: ROBBAN ANDERSSON

Andra hälften av intervjun i Dagens Nyheter – den okontroversiella delen – handlade om Wetterstrands uppdrag som statlig utredare. Hur kan drivmedel för flyg göras mer miljövänligt? har en bred politisk majoritet velat veta. Genom att tvinga leverantörerna att blanda i biobränsle, svarar Maria Wetterstrand.

Som förväntat.

Men så avslöjade den SD-närstående tidningen Samhällsnytt att Wetterstrand parallellt med utredningen suttit i styrelsen och haft ekonomiska intressen i Cortus Energy, ett bolag som på sikt kan komma att producera just biobränsle för flyg.

Varpå det okontroversiella blev kontroversiellt.

Det är ironiskt förstås.

Artikeln där Maria Wetterstrand talar ut om sin rädsla för mediedrev, sin upplevelse av att granskarna brydde sig mer om hennes personliga liv än hennes politik, den blev orsak till att hon till slut drogs in i en härva med misstankar om personlig vinning.

Men också den saken förtjänar att tas på allvar.

Maria Wetterstrand tog till skillnad från många andra inte anställning som lobbyist månaden efter att hon lämnade politiken.

Den relativt låga graden av korruption i Sverige brukar förklaras av Uppsala-filosofen Christopher Jacob Boströms dominerande roll på 1800-talet. När den svenska staten växte fram danades ämbetsmännen i den boströmska idén om personligt ansvar. Tilliten till myndigheter blev hög.

Det där är emellertid historia.

Sverige ligger bra till men har sjunkit på Transparency Internationals årliga ranking över upplevd korruption. Det är enkelt att lista skandaler i närtid: Statens fastighetsverk, Transportstyrelsen, Riksrevisionen, Karolinska institutet. Inte minst finns en ökad risk i spåren av privatiseringar; den underbevakade upphandlingsindustrin omsätter miljarder.

Och så är det svängdörrarna mellan politik och näringsliv.

Thomas Östros på Socialdemokraternas kongress 2011. Foto: STEFAN FORSELL

Idag är det mer regel än undantag att politiker efter avslutad karriär säljer sina ansikten och sina kontakter i kanslihusen till privata aktörer. Thomas Östros hamnade på Bankföreningen. Göran Hägglund hos Aleris. För att ta ett par exempel.

Riksdagen införde under förra mandatperioden en lag om ett års karantän för ministrar och statssekreterare, men den regeln gäller inte i landsting och kommuner, där riskerna för korruption enligt flera forskare oftast är som störst.

Aningslösheten är fortfarande det som präglar Sverige. 

Särskilt svårt – det är det paradoxala – blir det att urskilja vad en aktiv eller före detta politiker företräder när ett kommersiellt intresse ligger helt i linje med ett ideellt. Ingen tvivlar till exempel på den socialdemokratiska politikern Niklas Nordströms engagemang för att värna inrikesflyget, men är det lämpligt att sitta ordförande i branschorganisationen Svenskt Flyg samtidigt som man är folkvalt kommunalråd?

Vem är det Nordström företräder: Luleås medborgare eller BRA Flyg?

Maria Wetterstrand tog till skillnad från många andra inte anställning som lobbyist månaden efter att hon lämnade politiken. Men 2012 satte hon sig i styrelsen för Cortus, som hade patent på en teknik för att ta fram gas ur biomassa, en gas som skulle kunna ersätta kol i energiintensiv industri. Hon sa att det var ”ett hjärteprojekt”.

Uppsluppet i Almedalen 2012. Yvonne Ruwaida, Åsa Romson och Maria Wetterstrand. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Alla vet att Maria Wetterstrand drömmer om ny framgångsrik miljöteknik av ideella skäl, hennes engagemang för saken och hennes kunskap kunde stärkt henne som utredare. Ändå uppstår frågetecken.

Så småningom intresserade sig Cortus Energy också för möjligheten att tillverka flygbränsle av biomassa. Arbetet har knappast kommit långt. Det spelar ingen roll. Inte heller är det avgörande att hon då anmälde sitt aktieinnehav till departementet eller att hon inte har blivit rik på kuppen, kanske aldrig kommer att bli det.

Misstanken om personlig vinning räcker.

”Det är ingen merit att ha varit miljöpartistisk politiker i Sverige”

Fallet Wetterstrand bär ett slags dubbel sensmoral.

Aktiva politiker blir stundtals för hårt granskade, före detta politiker blir definitivt för svagt granskande. Uppluckringen mellan politik och näringsliv ställer nya krav på journalistiken. Och den där frågan om hur före detta förtroendevalda bör försörja sig – vad idealet egentligen är, vilka möjligheter som faktiskt ges – den borde kanske diskuteras mer.

Av alla inblandade.

Jag minns vad Maria Wetterstrand sa för nio år sedan.

Det var på färjan, vi passerade Houtskär, satt i serveringen och käkade kött och pommes, franskisar som de kallar det i Finland.

Hon sa:

– Det är ingen merit att ha varit miljöpartistisk politiker i Sverige. Jag var orolig för det när jag kandiderade till riksdagen första gången. Är man socialdemokrat så ses det som en merit att ha suttit i riksdagen för då betraktas man mer eller mindre som neutral. Men ska jag söka ett jobb som kommunekolog någonstans så är jag övertygad om att min bakgrund skulle anses vara ett problem. Så skulle det inte vara om jag var socialdemokrat.



Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.