Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Vi befinner oss i ett politiskt uppror

SD-ledaren om att gå ihop för att få bort Löfven som statsminister.
Sverigedemokraternas Mattias Karlsson.Foto: PER GROTH / TT NYHETSBYRÅN

SD-ideologen Mattias Karlsson vill med den nya tankesmedjan Oikos bygga grunden på ett hus där taket redan är lagt.

Torbjörn Nilsson undrar om den uppblossande nationalkonservatismen kommer att bli beständig.

Det är tidigt 1980-tal. Håkan Arvidsson har bjudit på middag. Han ska försöka släta över de motsättningar som boken ”Makten, socialismen och demokratin” skapat i vänkretsen. I boken har Arvidsson tagit avstånd. Från maoismen, FNL, Clarté, Zenit. Från alltihop. Han har kritiserat staten, blivit liberal.

På middagen anstränger sig alla. De letar samtalsämnen som inte ska leda in i klyftan som nu skiljer dem åt. De skålar. De ler åt gemensamma minnen. Men så råkar någon säga något om kvinnans frigörelse och Arvidsson förmår inte bita ihop läpparna: 

– Kvinnorörelsen har bara bytt en patriark mot en annan. Förr fick kvinnan pengar ur äkta makens plånbok, nu får hon lön av den patriarkala skattestaten. Och det för i stort sett samma jobb: vård, skola och omsorg.

Det tar hus i helvete. De skriker och fräser. En gammal vän faller i gråt. Vännen inser att vänskapen är över. 

Med Arvidssons nya övertygelse går det inte försonas. 

Anekdoten är på sitt sätt en svensk arketyp: Vänsterradikalen som i slutet av det brusande 1970-talet inte bara slutar tro på socialismen utan går så långt som att ge motståndaren rätt. Blir renegat. Det kryllar av sådana vittnesmål, eftersom generationerna runt 1968 präglat offentligen i så hög grad. Inte minst de som bytte sida. En Göran Rosenberg, en Robert Aschberg, en Klas Eklund. Moderna Tider, TV3 och kanslihushöger. I tomrummet mellan de som lämnade och de som blev kvar tog den senaste epoken av liberalism i svensk politisk historia form. 

Robert Aschberg som ung reporter på Expressen.

Renegaterna spelade roll.

Och folk fick för sig att sker strömhopp av politiska omvändelser här i landet så sker de från vänster till höger. 

Men tänk om framtidens renegater gör en annan resa? 

Liberalismens segertåg runt 1989 var en stillsam tillställning i jämförelse

Högerns 1968. 

Det var uttrycket moderaten Olof Ehrenkrona myntade för tre år sedan. Samtiden, hävdade han, var för det stora högerpartiet vad 1968 varit för socialdemokratin: en era där man behövde ta intern strid om det fundamentala i politiken, hålla flanken ren. 

Jämförelsen har faktiskt större poänger. 

Studentvänstern på 1960-talet var visserligen akademisk medan nationalkonservatismen av i dag är närmast proletär. Där nya vänstern efter 1968 celldelade sig med hög hastighet och aldrig nådde parlamentariskt inflytande har nya högern efter 2015 i huvudsak lyckats samla sig till ett enda parti, nu bland de största i landet.

Vissa saker skiljer. 

Men den realpolitiska grunden förenar. Då var det en värld som krympte genom tv-mediets bilder från Vietnam, nu en värld som krymper genom mobiltelefonernas förmåga att googla fram upplysningar om vilken smugglare som kan hjälpa en flytta och vart. Tekniska förändringar och internationella krig förändrar i båda fallen konfliktlinjerna på hemmaplan.

Och så förenar graden av väckelse, vilket nog är det viktigaste. 

Den febriga stämningen. Känslan av att allt står på spel. Sverigedemokraterna sveper fram som en stormvind genom svensk politik och lämnar ingenting oförändrat. Problemen formuleras om, partier far i väg i riktningar man inte kunnat föreställa sig. 

Liberalismens segertåg runt 1989 var en stillsam tillställning i jämförelse, en korrigering genomförd av ett etablissemang, det var aldrig ett uppror.

Det här är ett uppror.

Precis som 1968.

En stenkastade demonstrant på Paris gator 1968.Foto: GUY KOPELOWICZ / AP

Ännu växer rörelsen. De berättelser om politiska sidbyten som förekommer handlar om människor som blir nationalister eller konservativa. Men tar man en konservativ insikt på allvar så vet man att det som hastigt blåses upp också har liten förmåga att bli beständigt. 

Mattias Karlssons tankesmedja Oikos, den som han lanserade i veckan, är just till för att förhindra en sådan utveckling. Han vill bygga grunden på ett hus där taket redan är lagt. 

Han förstår väl att hans rörelse också riskerar bakslag. Vad händer när folk börjar ångra sig om 15 år?

Vilken väg kommer nationalkonservatismens renegater att ta? 

Kunde bara nationen resa sig mot den globala kapitalismen skulle allt bli bra för det svenska småfolket.

Konkurrenten Timbro har förstås en idé.  

Tankesmedjan marknadsför nu en bok av den slovakiska ekonomen Dalibor Rohac. Denne har länge verkat i den EU-kritiska europeiska sfären. Han har suttit på tankesmedjor och pläderat för Brexit, men ändrat sig, blivit globalist och skrivit en bok. 

Den är profetisk, hoppas Timbro. När dragningskraften i nationalkonservatismen avtar kommer folk komma tillbaka till fadershemmet.

Vi får väl se. 

Avhoppet märks knappt i Rohacs text.

Snarast finns argument för att det tar en helt annan väg. I ny bok skildrar historikern Johan Stenfeldt det på ytan osannolika händelseförlopp som ledde till att nazistledaren Sven Olof Lindholm blev kommunist. Det kan vara sedelärande. 

Lindholm, från 1930 andreman under Birger Furugård i Svenska Nationalsocialistiska Partiet, bröt sig 1933 ut och bildade Nationalsocialistiska Arbetarepartiet. Hans nazism fäste sig vid sociala förhållanden. Den var en kritik av socialdemokratin, av hur klasskampen slet isär det gamla samhället. Lindholm idealiserade bönder och arbetare. Han vände sig från det tyska. Kunde bara nationen resa sig mot den globala kapitalismen skulle allt bli bra för det svenska småfolket. 

Mattias Karlsson kan förstås aldrig omfamna en historisk karaktär som Lindholm – en nationalsocialist – det funkar inte. Men något i Karlssons idéer – hans hemvävdhet, hans starka identifikation som arbetarklass, hans oxdans – gör det svårt att inte pröva kopplingen, ändå. De är faktiskt lite lika.

SD:s Louise Erixon och Jimmie Åkesson på Skansens nationaldagsfirande 2012.Foto: ROBERT EKLUND / STELLA PICTURES

En avgörande insikt om renegater är den om fogytor. Att något blir oförändrat i avhopparens övertygelse, trots att denne helt byter politiskt sammanhang, och att den nya politiska miljön går att foga fast i detta oförändrade. Teorin framförs till exempel i idéhistoriken David Brolins rätt färska studie ”Omprövningar”. 

För 1968-generationen var en fogyta elitismen. De antifolkliga eller till och med antidemokratiska dragen gick att överföra hela vägen från KFML till SAF. För 2015-generationen är nog fogytan synen på staten.

En sådan som Mattias Karlsson, han gillar ju staten. Hans parti må vara präglat av gamla ungmoderater, men själv är han – och påpekar det ibland – inte sådan. I hans drömmar finns en stark stat, en nationalstat som går att hålla i handen när det blåser, som vågar tro på sitt eget arv hellre än att underkasta sig globala trender. 

Just det var Sven-Erik Lindholms fogyta. 

Varje folks rätt till en egen nationalstat. 

Och därför var det, visar Johan Stenfeldt i sin bok, inte konstigt att mannen som på 1930-talet lett ett av nazistpartierna på 1960-talet började gå i vänsterns demonstrationståg och rösta kommunistiskt. Vietnam gjorde jobbet. Alla folk skulle ha rätt att stå upp mot imperialismen, sa Lindholm. Oavsett om den som då kom med förtecken av stjärnbaner eller som nu kommer i stjärnor i ring på en flagga från Bryssel. Nationalstaten är något bestående för nationalister.

Så kan man tänka sig SD-renegaten. 

Ge det 15 år eller så. 

Då har nog Mattias Karlsson blivit FNL-aktivist. 

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare. Läs fler artiklar av honom i länkarna nedan.