Torbjörn Nilsson

Var är Carl Bildt?

Moderaterna verkar stå utan grå eminens som kan kliva in och styra upp röran. Vad ska räddas, partiet eller partiledaren?
Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT

Moderaternas 40-åriga historia av exceptionell framgång håller på att gå förlorad. Ingen i partiet verkar bry sig.

Jag var på auktion i somras. Det var hemma i Östergötland. Vi åkte vägen över Dal dit och halva släkten Monell dök upp, så det var ganska livat. De hade fyllt spiltorna med bråte och på ladugårdsplan svettades förrättaren i blanksolen alltmedan kompletta serviser från Gustavsberg bytte ägare. Vi ropade tidigt hem några skomakarlampor men sedan drog de fram lådor fyllda med hovtänger och tjugo sådana har jag begränsat behov av.
Jag tappade liksom intresset.
På granngården däremot, ett staket bort, låg en hög bilade stockar. Och nu råkade det förhålla sig så att jag var på jakt efter huggen sten till en husgrund, varför jag hade svårt att slita ögonen från det där plockepinnet. Där någon river saker, har jag fått lära mig hemifrån, där finns det utrymme för en bra affär.
Jag hoppade alltså över staketet.
Det var ett par i sina bästa år som tog emot. De bad mig sitta ner vid kaffebordet. Sedan sa gubben:
– Du måste ge dig på henne hårdare.
Jag förstod först inte vad han menade, men höll god min eftersom jag bra gärna ville ha mina stenar.
– Du måste kräva att hon avgår, fortsatte han.
Det visade sig att han var moderat, aktiv sådan, och han visste vad jag pysslade med om dagarna för att få råd att på fritiden gå hem till folk och försöka köpa upp deras gamla husgrunder.  Nu ville han passa på att framför sin ståndpunkt, nämligen den att det inte bara var Christian Gustavsson – "en jädrigt bra länsförbundsordförande förresten" – som önskade avsätta Anna Kinberg Batra.
– Här nere finns det inte en enda människa som har något som helst förtroende för henne, sa han.
Hustrun nickade med.
Jag satt ner med dem i en halvtimme.
Husgrunden ville de absolut ha kvar.
Men när jag lommade i väg därifrån ropade gubben bak ryggen på mig.
– Du måste ge dig på henne hårdare!

Efter mindre än ett år, i januari 2012, stod Håkan Juholt i sin hemstad Oskarshamn för att meddela sin avgång som partiledare för Socialdemokraterna.
Foto: JENS LESTRADE/SCANPIX

Juholt fick bestämma hur det skulle gå till, men avgå, det skulle han.

Nu är ju inte det mitt jobb att kräva folks avgångar hit eller dit. Det är en annan avdelning i fackförbundet som pysslar med det. Min uppgift i tillvaron är att nedteckna små berättelser om politik – något gammalt och något nytt, något jag ärvt och något jag lånat – och förtrösta i övertygelsen att den potentiella publiken i någon mån kan finna sig upplyst av detta som jag har att förmedla.
Någon gång har det kanske bäring på större saker men oftast är det en anekdot som en bråkdel av befolkningen ler lite åt.
Historien om Anna Kinberg Batra, hur hon blev ordförande utan debatt, utan egentlig eftervalsanalys, hur hon blev passivt ögonvittne när den sverigedemokratiska partiledningen spräckte inte bara den så kallade alliansen utan också den koalition som utgjort grunden för hennes eget parti de senaste fyrtio åren, hur två grupperingar i svensk borgerlighet började ägna dagar och nätter åt att vräka invektiv över varandra på sociala medier alltmedan en ojämförligt svag socialdemokrati i små steg återvann kraft, hur Anna Kinberg Batra i januari i år till slut valde sida men inte tillräckligt tydligt för att tillfredsställa de redan sura, hur den ideologiska förvirringen sedan nedlät hela oppositionen till att böja sig för krav på kraftfullt agerande varpå mer kraft ägnades åt att försöka bli av med enskilda statsråd än att förändra förutsättningarna för människorna i landet, ja, den där historien har jag skrivit så många gånger nu.
Varför utsätta er för den igen?
Just den här veckan?
Jag läste en bok i stället.


Eller så framför de motsvarande uppmaning till upprorsmakarna: Blunda och tänk på partiet!

I riktiga partier – fungerande partier – finns det en grupp personer som i kraft av ålder eller erfarenhet eller position är de reella firmatecknarna. De som äger partiet. Och i den här sortens situationer för de kollektivets talan mot individen och försöker på rakast men vänligast sätt säga till aktuell person att nu är det nog klokast om du packar väskan. Tänk på att partiet har vi bara till låns.
Eller så framför de motsvarande uppmaning till upprorsmakarna: Blunda och tänk på partiet!


LÄS MER: Det här har hänt i Moderatkrisen


Säga vad man vill om socialdemokratin och Håkan Juholt men ganska snart klev de reella firmatecknarna fram och fick smålänningen att inse vad som stod på spel. I en tid av svag partilojalitet och starkt ideologiskt uppvaknande är inga aktörer trygga. Det socialdemokratiska partiet kunde faktiskt komma att utraderas. Juholt fick bestämma hur det skulle gå till, men avgå, det skulle han.
Det vill jag säga här, alldeles parentetiskt, att jag uppskattade hans sätt att tvinga de stockholmskt baserade politiska journalisterna att på kort tid forsla sig till hans Oskarshamn för den avslutande presskonferensen. Inte minst fann jag det älskvärt eftersom jag själv fick ett skäl att åka hem. Vi tog vägen över Södra Vi den gången och det var soluppgång minns jag och man kunde lämna det eländiga slättlandet bakom sig och mil efter mil se backarna bli brantare, hur soljuset klövs i små regnbågar av tallarna och stenarna, alla rösena som tornade upp sig likt monument över det faktum att Juholt knappast var den förste – eller siste – människa som sisyfoskt försökt förändra förutsättningarna för den tillvaro man kastas in i.
Till exempel rollen som partiledare.
Det var därför jag läste en bok i veckan.
Jag ville försöka utröna vilka individer i det moderata partiet som skulle kunna tänkas axla den uppgift som Ingvar Carlsson och Tage G Peterson och kanske någon till tog på sig bland socialdemokrater då.

Var finns Moderaternas grå eminens som kliver in och räddar partiet? Var är Carl Bildt?
Foto: PONTUS HÖÖK/EXPRESSEN

Vilka är Moderaternas reella firmatecknare? Vem kan få ett slut på det här?

Jag tänkte direkt på Carl Bildt. Men i journalisten Björn Hägers nya biografi fick jag få eller rättare sagt inga bekräftelser. Att döma av den boken är Bildt helt ointresserad av politik. Det vore lustigt om det vore sant.
Jag tänker mig i alla fall att en sådan som Bildt kan ha skäl att bry sig om det som händer nu. Det är hans arv – ett fyrtioårigt slit i mycken motvind – som håller på att utraderas. Idén om ett liberalt parti på konservativ grund, en kraftfull organisation till höger i politiken, Bildt personifierar marknadsliberalismens seger i svensk politik, han är den som byggt det moderata partiet från obskyr intresseförening till samlande kraft för borgerligheten.
Nu halverar sig denna borgerlighet i samma takt som vänstersekterna gjorde på sjuttiotalet.
Och vem tror idag på liberalismens och globaliseringens under för världens alla folk?
Den här veckans händelseutveckling illustrerar läget för det liberalkonservativa alternativet i svensk politik. Ett nytt internt upprorsförsök mot en partiledare som successivt ska brytas ner och tvingas bort utan att något alternativ presenteras. Och en partiledare som i vredesmod klamrar sig fast utan mycket nytt att säga.
De riktiga frågorna har man undvikit alltsedan valdagen 2014:
Vad ska man stå för i det nya politiska landskapet? Vilka reformer och maktstrategier är det rimligt att knyta förhoppningar till? Vilka kan man enas om? Vad vill det här partiet egentligen?


Kanske har det här partiet ingen grå eminens som kan kliva in och få folk att lugna ner sig.

Kanske finns det andra än Carl Bildt som kan säga ifrån.
En Lars Tobisson, en Ulf Adelsohn, en Hans-Birger Ekström? Folk kastar upp bud som på en bättre bondaktion när man ringer runt. Men alla förslag har en sak gemensamt: Det är människor som har verkat som uppassare åt Carl Bildt.
Och var är han när det moderata bygger rasar samman?
På ett plan till London.
Kanske är röran så total – från gräsrötterna i Östergötland upp till före detta statsmän i flygplan. Kanske har det här partiet ingen grå eminens som kan kliva in och få folk att lugna ner sig.
Jimmie Åkesson och Annie Lööf har i alla fall förstått att utnyttja situationen.
De har också lärt sig att när folk river ner saker finns det utrymme att göra en bra affär.


LÄS MER: Tre tänkbara scenarion för Anna Kinberg Batra