Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Stefan Löfven är färdig nu – den här veckan sa vi adjö

Stefan Löfven är färdig nu – den här veckan sa vi adjö, menar Torbjörn Nilsson och analyserar statsministerns uppgång – och fall.
Stefan Löfven.Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Stefan Löfven.Foto: AXEL ÖBERG

Stefan Löfven har inte fått mycket gratis, sällan eller aldrig några lovord.

Torbjörn Nilsson analyserar statsministerns uppgång – och fall.

Jag tänkte länge på Stefan Löfven som en Tage Erlander. Det var en orimlig tanke, alltså blev den attraktiv. 

Löfven är ju en ordkarg typ, Erlander var verbal. Löfven har hamnat i politiken som en konsekvens av fackligt engagemang på en industriarbetsplats, Erlander sökte sig till makten i studentåren och blev livstidspolitiker utan egentligt yrke. Löfven tycks trygg i sig själv – ”en vanlig människa” – Erlander reds av självtvivel och ångest, han framstår varken i egna eller andras ord som ordinär. 

Det finns inte mycket som förenar dem. 

Stefan är ju praktiker, Tage teoretiker. Också av egna medarbetare beskrivs den nuvarande statsministern som obekväm inför politiska debatter, politisk taktik, politiskt kattrakande. Tage Erlander andades, åt och sov sådant. Politiken var hans livsluft. Det finns en scen i Olle Svennings bok om den gamle statsministern, han sitter i kanslihuset efter tjugo år och är jävligt sugen på revansch efter den senaste motgången.

– Vi måste ta tillvara högerledaren Holmberg, han är en väldig tillgång för oss, säger Erlander. 

Ironisk. Spelgalen. Hungrig. 

– Vi måste ta tillvara…

Så säger den som trivs i politiken. Så säger aldrig Stefan Löfven. 

Men så finns det en sak som förenar dem: Underskattningen. 

Tage Erlander (S) svar på frågor från de tre o:na, Gustaf Olivecrona, Åke Ortmark och Lars Orup i en tv-debatt i SVT 1967.Foto: JONNY GRAAN

Stefan Löfven var inte tippad att bli ordförande i landets största parti. Det var inte heller Tage Erlander. Liknande omständigheter förde dem dit. De kunde ena. Omvärlden betraktade under många år Tage Erlander som en nolla. För virrig, för dålig talare, för illa klädd. Han saknade Per Albins manlighet, han kunde inte förföra folket. Man såg honom som en övergångslösning. Ett bevis på socialdemokratins försvagning. Han kastades in i valrörelse, det var 1948, och då skulle han slitas i stycken, löd prognosen. 

Men den långe fumlige överlevde valet. Och så ett år till. Och ett till. Han överlevde som statsminister i 23 år. 

Stefan Löfvens behov av personlig ära tycks vara lika begränsad som Tage Erlanders.

Det har fått mig att tänka på Stefan Löfven. 

Jag har tänkt att han håller längre än vad folk tror. 

Stefan Löfven har inte fått mycket gratis, sällan eller aldrig några lovord. Han har varit papperskorg, den verkliga uppgiften för en partiledare. Det uppdraget har han burit med högt huvud, som en nål för 1 maj.

I brist på annat, har omvärlden tänkt, har vi Stefan Löfven.

Just så sa de om Erlander. Han räckte egentligen inte till. Länge – uppåt tio år – var den ledande undertexten i skildrandet av statsminister Erlander frågan om förmågan att tygla de egna statsråden. Man utgick från att han inte dög till den mest grundläggande uppgiften. 

Tänk om det är likadant med Stefan Löfven?

Stefan Löfvens behov av personlig ära tycks vara lika begränsad som Tage Erlanders. Och det är en stor sak i politiken. De flesta ser om sitt hus så mycket att det blir själva huvuduppgiften. Den som klarar av att ignorera längtan efter beröm kan däremot hinna uträtta en hel del. 

Jag tänkte att det var i det ljuset man borde betrakta Stefan Löfven. Också när han flackar med blicken framför en obarmhärtigt stark lampa i en tv-studio. 

Jag tänker inte så längre. 

Jag ska förklara varför. 

Bruce Springsteen.Foto: GREG ALLEN / AP TT NYHETSBYRÅN

Den där intervjun, den alla pratar om, den i söndags i ”Agenda”, den har fått journalister att tala om avgång. Nu kommer – eller borde – Stefan Löfven sluta. 

Jag tror de har fel. 

Att de använder fel argument. 

Skulle Stefan Löfven reagera så på misslyckade intervjuer hade han gått för länge sedan. 

Jag tog en långpromenad för några veckor sedan med en socialdemokrat som varit med i många år. Inte en vänsteravvikare, inte heller någon frifräsartyp, tvärtom: en person som vuxit upp och livnärt sig på samma mylla som dagens regeringskrets – Mona Sahlins framtidstro och Göran Perssons budgetsanering och att Bruce Springsteen ändå kunde komma tillbaka efter ”Lucky town”. En person som brukar hålla sig till talepunkterna. En optimist. 

Jag tror det här är veckan som vi sa adjö till Stefan Löfven.

Hen var tydlig: 

– Det är så illa att jag inte kan sätta ord på det. 

Vi fick vandra runt hela Kungsholmen innan människan i fråga hunnit prata av sig. Utläggningarna handlade inte om Stefan Löfven, men om partiet. Om depressionen efter januariavtalet. Jag tror inte heller den i sig kommer att utlösa något partiledarbyte. Men i missmodets möte med Stefan Löfven själv däremot, där kommer det hända någonting. 

Tänk er in i hans situation. 

I åtta år har Stefan Löfven talat om sin dröm om ett samarbete ”i mitten”. Inledningsvis tolkades det mest som en strategisk manöver, ett sätt att splittra alliansen, inte minst som den enda väg socialdemokratin kunde vandra. Därtill nödda och tvungna. Men tänk för en stund att detta verkligen är vad Stefan Löfven velat. Att ett samarbete med centerpartister och liberaler var hans innerliga dröm och vad han önskade av fri vilja. 

Då är han i mål nu. 

Han har lyckats. 

Ser man saken i ett sådant ljus – ett vänligt ljus – inser man också sprängkraften när denna i Stefan Löfvens huvud stora framgång möts av en rörelse som blir deprimerad av själva framgången. 

Ger det lust att fortsätta? Ger det stöd att fortsätta?

Det går förstås ringa runt och undersöka saken, men jag tror det är fel läge att fråga. Svenska Dagbladets reporter Annie Reuterskiöld gjorde det i veckan. Nej då, sa folk till henne, allt är som vanligt i partiet. 

Jag tror inte på det. 

Jag tror det här är veckan som vi sa adjö till Stefan Löfven. 

Karl-Petter Thorwaldsson, avgående LO-ordförande.Foto: Olle Sporrong / Expressen

Han som tillträdde i tandem med kompisen Kålle Thorvaldsson, som nu tackat nej till att fortsätta vara LO-ordförande. Han som fått höra av dem han litar på: gör vad du vill, men avgå inte i opposition som Göran Persson gjorde. 

Han är färdig nu. 

Det är vad jag tänker. 

Men för Tage Erlander fanns lindring.

Tage Erlander slöt också en uppgörelse med centerpartister, det var 1951, fem år in i partiledarskapet. Varför gav den koalitionen ny energi? 

I de erlanderska dagböckerna är perioden för regeringsbildningen 1951 mörkgrå. Så är det alltid. När det händer något stort i Sverige är livet förjävligt för Erlander. Aina, hustrun, är inlagd på Karolinska. Han noterar hennes feberstatus varje dag. Hedlund, centerledaren, sitter han med i timmar utan att Hedlund med ett ord nämner något sakpolitiskt, Erlander tycker det verkar mycket farligt, men sluter en överenskommelse utan att egentligen ha gjort upp. Hildur Nygren, ecklesiastikministern, antyder för någon, som antyder för Torsten Nilsson, som antyder för Erlander att finge bara Hildur löfte om att bli överdirektör i skolstyrelsen skulle de kvinnor som i pressen högljutt argumenterar för att hon ska få vara kvar i regeringen nog tystna.

Det är svårt att se vad Tage Erlander fick för lust av det. 

Mitt som han sitter och antecknar ringer det. Det är Hildur Nygren som säger sig vara alldeles förvånad över kvinnoopinionen och att den nog inte lägger sig om hon inte får bli landshövding, helst i Stockholm, möjligen med Västerås som alternativ. 

Vilket jävla jobb. 

Men för Tage Erlander fanns lindring. Blev det för hemskt satte han sig och läste om den bostadssociala utredningen, befolkningsutredningen, socialvårdskommitténs arbete eller arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Alla utformade under krigsåren. Där fanns Erlanders projekt. Och ville nu inte Hedlund bli konkret i förhandlingarna skulle Erlander ju kunna genomföra det där. 

Jag frågade en gång Stefan Löfven om vad som var hans projekt, om vad han hade för svar till en socialdemokratisk väljare som tycker att för stor andel av kapitalet i samhället fastnar hos ägare och höga chefer. 

– Jag skulle satsa på att utveckla en global facklig strategi. Starka, obundna, fria fackföreningar med internationella ramavtal är lösningen, sa mannen som kandiderade till och blev statsminister. 

Han blev aldrig politiker, tänker jag nu. 

Löfven får underkänt – krossas av Åkesson

66 procent tycker att statsministern hanterar frågor om gängvåld dålig. Det är svidande siffror för Löfven – samtidigt som Jimmie Åkesson får klart bättre betyg i samma mätning.

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.