Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Sossarna utklassas av Mattias Karlsson

Mattias Karlsson slutar som gruppledare för SD i riksdagen för att ägna sig åt idéarbete. Foto: SVEN LINDWALL

Socialdemokraternas valanalys är klar och stödet rasade bland arbetarväljare på landsbygden och i mindre kommuner.

Torbjörn Nilsson ser dokumentären om Sverigedemokraternas Mattias Karlsson där dräneringen av arbetarrörelsens stöd blir tydlig.

De sitter på verandan, Mattias Karlsson och hans far. Termos, vaxduk, två koppar kaffe upphällda.

– Nu blir det inte ens ett extra möte i riksdagen, säger Mattias.

Det är högsommar och skandalen kring Transportstyrelsen har drivit oppositionen att hota med misstroendeförklaringar, varpå Stefan Löfven – mitt i semestern – sparkat två statsråd och ombildat sin regering.  

– På det viset gjorde han det bra, säger pappa.

Bakom honom, på en hurts från Ikea, står en öppnad box vitt. På bordet en vas med plastblommor.

– Jag tycker han borde avgått, säger Mattias.

– Jae, jo, näe, de är väl tveksamt.

– Men ta den specifika situationen: Det är uppenbart att regeringen har gjort bort sig kopiöst och försatt Sverige i allvarlig fara.

– Jae…

– Och det är hela regeringen ansvarig för!

– Jo, men han har ju inget vetat.

– Vad är det för statsminister som har byggt upp en organisation där han inget får veta?

– Han kan ju inte veta något som han inte vet.

– Men man är ju ansvarig för att han inte vet!

– Jajaja.

Det blir tyst.

Far och son i dokumentären ”Mattias Karlsson – året fram till valet”. Foto: Kalle Segerbäck

Man får aldrig reda på hur pappa Karlsson röstar. Han och sonen bligar med varann över det småländska landskapet, men filmaren Kalle Segerbäck som fångat scenen i sin fantastiska dokumentär, sveper kameran så att man ser. Det är inte en veranda med snickarglädje och innanfönster de sitter i, men en ruffig och överdimensionerad sak, en uteplats snarare, där funktion gått före form. De kör Opel och Skoda i den här familjen. Morfar började i skogen och fick sedan jobb i industrin. Mamma har slitit ut sig i vården. Mattias säger ”fassan” till sin pappa och pappa säger ”grabben”, alldeles oavsett att grabben har fyllt 40 och styr landets tredje största parti.

– Vi har lite andra olika vyer, säger Mattias Karlssons far till sist.

Det är det politiska generationsskiftet i den svenska arbetarklassen sammanfattat i en enda replik. 

En pappa som försvarar den socialdemokratiska statsministern av gammal vana, för att sådana ska försvaras, vad vore vi utan arbetarrörelsen?

Och så en son som gör allt för att åderlåta den rörelsen på väljare och kraft och idéer.

Vi har lite andra olika vyer.

Ägnar sina samlingar åt att garva åt partiledarens senaste näsblodsattack.

Av människor som saknar förmåga att läsa mellan rader eller se mellan bilder kritiseras filmen om Mattias Karlsson som ett smickrande hyllningsprojekt. Det är rätt typiskt. Här kommer en ambitiös journalistisk berättelse som visar inte bara hur tongivande Karlsson varit på partiledningsmötena utan också ger stämningen: hur det låter när fem män som alla är på gränsen till att bli utbrända ägnar sina samlingar åt att garva åt partiledarens senaste näsblodsattack.

Det låter inte så förtroendeingivande.

Kalle Segerbäck visar hur Mattias Karlsson hela tiden skjuter från höften, vilken låg grad av tankeverksamhet som ligger bakom partiets framgångar. Och knivskarpt avtäcker han illusionen om partiet som en nationalkonservativ folkrörelse. Scenen från partiets sommarfestival i Sölvesborg är direkt smärtsam. Mattias Karlsson har ordnat konsert med nyckelharpa och poesiläsning på värmländska, men ingen kommer. Alla sverigedemokratiska entusiaster står med varsitt ölplastglas i näven och skrålar med till Jimmie Åkessons popband som spelar samtidigt.

Slipar lien inför ett slåttergille (ur ”Mattias Karlsson – ett år till valet”). Foto: Kalle Segerbäck

Kalle Segerbäcks film är avslöjande i ordets ursprungliga mening, och så råkar den alltså på kuppen göra en klok analys av socialdemokratins katastrofval 2018.

Faktum är att man kan se dokumentären som ett slags visualisering av det röda partiets officiella valanalys. Där för rapportförfattarna – ledda av tidigare statsrådet Gabriel Wikström – ett långt resonemang hur ett modernt arbetareparti ska förstå konflikten mellan land och stad i relation till klasskonflikten.

”Det är svårt att särskilja dessa perspektiv eftersom utbildning, inkomst och ålder har en geografisk dimension”, skriver de till slut.

Den meningen säger allt.

Socialdemokraternas stöd har försvagats radikalt ibland arbetarväljare på landsbygden och i mindre kommuner. De människor partiet en gång skapades av och för att företräda. De få och små väljarvinsterna har i stället skett i storstäder, bland övre medelklass. Folk i Sollefteå flyr partiet, folk på Södermalm söker sig till det.

För 15 år sedan skulle detta framstått som ett glädjebesked. Då ansågs arbetarklassen säkrad och alla resurser lades på att slåss med borgerliga partier om medelklassen. Nu drar kärnväljarna. Kampen om de där marginalväljarna är historia, och därmed är också mycket av den policy som flera partier på den tiden utvecklade förlegad.

Om detta handlar socialdemokratins framtid.

Helgar januariavtalet. Stefan Löfven (S) och Annie Lööf (C). Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Man kunde tänka sig att partiet, som i helgen håller kongress i Örebro, nu skulle präglas av en intensiv diskussion om åtgärder. En debatt där ledande företrädare klev fram och gav sin syn på problemen och vad som borde hända.

Men icke.

När hörde ni senast ett statsråd säga något väsentligt om samhällsutvecklingen och partiet senast? 

Det är tyst som i graven de gräver sig.

Alltmedan en generation arbetarklassväljare röstar på Mattias Karlsson.

Alla vet vad som behöver göras, men ingen vågar göra det.

Så kan tystnaden tolkas.

Det fascinerande med den interna socialdemokratiska debatten är att den i tio år eller så har handlat om att vifta bort och skåpa ut alla nya idéer som alltför vänster eller orealistiska, men att partivänstern – som stått för förslagen – vartefter ändå i små steg lyckats trycka resten av partiet framför sig. Det bör förklaras av att vänstern i stigande utsträckning sedan finanskrisen haft den internationella ekonomiska forskningen på sin sida, men faktiskt ännu mer av partihögerns oförmåga att utveckla politik.

Det riktigt plågsamma när man läser valanalysen – eller ser dokumentären om Mattias Karlsson – är den traditionella partihögerns brist på svar. Den försöker gång på gång fånga gårdagens värld, hålla den i sin famn eftersom den är något man känner igen.

Folk litar ändå på oss.

Tror partihögern.

Fast valresultatet skriker: Vi litar inte alls på er längre och det tycker vi är jobbigt och obekvämt och sorgligt.

”Ett arbetarparti som arbetarväljarna ratar. Ett välfärdsparti vars förtroende i välfärdsfrågorna sjunker. Ett parti som säger sig representera hela landet men som backar stadigt på landsbygden. Ett självutnämnt framtidsparti som unga människor inte röstar på.”

Så sammanfattar Aftonbladets ledarsida situationen.

 

Stefan Löfven, statsminister (S). Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN

Partiet valanalys är lika obarmhärtig, kanske för att den ignorerar det långa perspektivet. Många socialdemokrater tar ju de strukturella samhällsförändringarna som intäkt för bortförklaringar snarare än underlag för policyutveckling. Gabriel Wikström konstaterar i stället att människor förlorat förtroende för partiet i stort och särskilt när det kommer till migration, sjukvård och pensionerna. Sådant som varit viktigt för de socialdemokratiska kärnväljarna det senaste decenniet.

Och där har partihögern inte förmått agera. Det vore bra med mer rättvisa, säger dess företrädare nu, men vi kan ju inte riva upp det finanspolitiska ramverket eller pensionsuppgörelsen.

De är alltså de ledande krafterna i ett krisparti som talar så. Som ägnar dagarna åt att försvara gamla system i stället för att uppfinna nya.

Alltmedan en generation arbetarklassväljare röstar på Mattias Karlsson. 

Ingvar Carlsson, socialdemokratisk statsminister 1986–1991 och 1994–1996. Foto: TOBIAS RÖSTLUND / RÖSTLUND TOBIAS PB PRESSENS BILD

Han är en klassresenär, den nu avgångne sverigedemokratiske gruppledaren, som låg i Lund och sedan gjorde politisk karriär, en man från begåvningsreserven om man så vill. Sådana fanns det förr i tiden också, män som hette Carlsson och låg i Lund och gjorde politisk karriär och sedan bar sitt parti på sina axlar. 

Men inte blev de sverigedemokrater.  

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare. Läs också förra veckans artikel, ”Ett utrotningshotat parti”, om Liberalerna.

 

FOTNOT. Dokumentären ”Mattias Karlsson – året fram till valet” kan ses på SVT Play.