Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Socialdemokratin har fått hjärtstillestånd

Efter väljartappet – röster höjs för att avsätta Löfven
Statsminister Stefan Löfven.Foto: FREDRIK WENNERLUND / STELLA PICTURES

Det råder en uppgiven stämning inom Socialdemokraterna på grund av Januariavtalet.

Torbjörn Nilsson ser en motrörelse under toppskikten.

För januariavtalet är livet enkelt: det slår så länge det kan. 

Har man skänkts en existens anpassar man sig, det gäller människor och det gäller politiska överenskommelser, instinkten att överleva räcker långt. 

Det är väl det första att konstatera.

Socialdemokraterna sitter där de sitter.  

För internkritikerna är det på sitt sätt ännu enklare: allt är januariavtalets fel. 

De säger att mästerförhandlaren Stefan Löfven är lurad, att man måste omförhandla, att man inte kan ha en situation där partiet i november antar en strategi om att vara den politiska aktör som alltid prioriterar välfärden högst för att i januari bli omsprungna av moderater på just den punkten. Av moderater! 

Det är det andra. 

Januariavtalet fungerar bra som förklaringsmodell för ett kommunalråd som redan intecknat en förlust i nästa val. Ingen tror att förändring faktiskt kommer ske. 

För partiledningen är det allra enklast: allt är någon annans fel.

Är det inte vänsterpartister som struntar i budgetregler så är det moderater som sänker skatten så att folk blir kriminella. Eller de jävla miljöpartisterna. Det finns en berättelse i regeringskvarteren om att de senaste fem åren varit framgångsrika år för partiet. Efter förutsättningarna framgångsrika. Att man gjort det som gått att göra. 

Det är det tredje. 

Hjärtstilleståndet. 

Ringer man runt till människorna i detta parti är det stiltje. Uppgivet. En annan socialdemokrati är inte möjlig. 

Inte än. 

LURAD? Stefan Löfven gjorde upp med Liberalerna och Centerpartiet.Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Han har kopparrött hår i vågor och det gungar när han studsar fram över stengolvet i avgångshallen. 

– Tjena, vad vill du veta, mitt tåg går om 19 minuter.  

Samuel Guron, 24, pratar mycket fort. 

– Vad som är fel med partiet? Felet är att vi har drivit igenom en massa reformer som har fått ett annat utfall än det vi tänkte oss. Och nu tar vi inget ansvar för det. Vi säger inte att det blev fullständigt fel med marknadstänkandet, vi omprövar inte, vi lallar på som om inget hänt.

– Vad är det man borde ta ansvar för? 

– Vi har fört en ohållbar migrationspolitik och vi har fört en ekonomisk politik som har lett till att klyftorna i samhället ökar. Det är fakta. I årtionden har mitt parti ägnat sig åt privatiseringar och åtstramningspolitik och marknadsexperiment som lett till att stora grupper har fått det sämre. Folk ser det. 

– Så….

– Man måste fatta vilken vrede det finns i landet över socialdemokratin, över de felsteg vi har gjort. 

– Så….

– Har du läst Per Molanders rapport ”Dags för omprövning av välfärdsverksamheterna”? Det är det enda vi borde syssla med. Det och en ny skattereform. 

– Kan man… 

– Om man kan göra något annorlunda? Det är klart man kan! Det finns ingen majoritet i riksdagen för det jag pratar om, men sanningen är ju också att vi inte gör det för att vi inte vill. Vi vill inte tillräckligt mycket. Och den slappheten… jag vet inte vad jag ska säga… det var väl därför vi skrev artikeln i Aftonbladet. Januariavtalet är bara ett symptom på själva sjukdomen. Socialdemokratin är sjuk. 

Det är nu 17 minuter till hans tåg ska gå. 

Det är ett par årskullar SSU-aktivister som låter på ett helt nytt sätt

Han är 24 som sagt. Tio år i SSU, en fot kvar där, ska till Köpenhamn nu och därifrån vidare med buss och tåg till Paris för att gå på antikärnvapenkonferens med andra unga socialdemokrater. 

Under minuterna före avgång hinner Anders Andersson, kristdemokraten som dräpte decemberöverenskommelsen, ila förbi bakom hans rygg med rullväskan släpande uppför trappan till McDonalds. Per Westerberg, den moderate talmannen, han som först varnade för partiernas sätt att bryta budgetpraxis, lunkar i täckjacka nerför rulltrappan mot spåren.

Samuel Guron är lättviktig.

Också i det socialdemokratiska partiet.

Men syret i det han säger påminner om andra samtal de senaste åren, alltid förda med unga socialdemokrater. Det är ett par årskullar SSU-aktivister som låter på ett helt nytt sätt, som prövar sig fram utan hänsyn till gamla regler. 

Gustav Möller, socialdemokratins störste sakpolitiske reformator, skrev en gång i en bok om partiets allra första tid: 

”Den lilla skaran av organiserade socialdemokrater var fast övertygad att de skulle lyckas organisera den svenska arbetarklassen till kamp emot det samhälle, i vilket de hade vuxit upp.”

Den sista bisatsen är det centrala. 

Samuel Guron är inte uppvuxen med en stelbent stat, Pomperipossa och två kanaler på tv. Han är formad av finanskris, klimathot och klyftor som växer under såväl röda som blå regeringar.  

– Jag höll med om mycket som Mona Sahlin sa i sitt avskedstal 2011. Jag kommer från ett distrikt som traditionellt tycker så. Men ser man på samhället i dag går det inte vara ekonomiskt högersosse, det är ju orimligt. Jag har tänkt om.

Mona Sahlin 2014.Foto: MIKAEL FRITZON / TT / TT NYHETSBYRÅN

Det har många i hans generation. De som en gång var vänsterfalang i ungdomsförbundet pläderar nu för kvotflyktingsystem, till exempel. Men hur central migrationen än har varit – och är – i svensk politik de senaste åren, är den stora saken här synen på staten. Att det är den gamla högerfalangen – de som såg på ekonomi som Feldt och Sahlin – som ändrat sig. Som nu vill höja skatter och ifrågasätta valfrihetens effekter. För dem är liberalism inte ett fint eller ens värdeneutralt ord. Det är rätt omvälvande. Omsvängningen sker dessutom över hela fältet. Ungmoderaten Benjamin Dousa ifrågasätter också, på sitt sätt, hur den semiprivata välfärdsmarknaden fungerar.  

Karin Svanborg-Sjövall, vd på Timbro, beskrev i veckan förändringen bland borgerlighetens unga:

”Benjamin Dousa och många andra i hans led tillhör den första generationen som inte är rädda för socialdemokratin. De förhåller sig självständigt till sina ideologiska projekt. För löntagarfondsgenerationen eller sådana som mig, som en gång drevs in i alliansbygget i desperation över att enpartistaten aldrig verkade ta slut, kan detta vara genuint svårt att ta in.”

Karin Svanborg-Sjövall, avgående vd på Timbro.

Det är ord som passar på Samuel Guron. Och på de slutsatser hans generation drar. 

Unga i hans omgivning har inte självklart blivit socialdemokrater, tvärtom har det varit ett udda val.

Det är 11 minuter kvar till tåget går. 

Han vill inte tala om januariavtalet egentligen, hans poäng är större: 

– Mycket av det som blivit fel i Sverige är vårt eget fel. Vi har bidragit till det. Hoten kommer inte utifrån. Det är så lätt att skylla på januariavtalet, men det är ju inte det som är felet egentligen. 

Han slänger upp ryggsäcken på ryggen. Han är otålig.  

Det är förstås som han säger. Det är enkelt för internkritikerna att klaga på januariavtalet. Lika enkelt som för regeringen att skylla svagheter på oppositionspartier. Och resultatet blir en statisk samhällsdebatt, en som aldrig tar sig till kärnan. 

Men att som socialdemokrat dra konsekvenser av kritiken mot avtalet, det är svårare. Åtminstone om man är född på 1950-talet, på 1960-talet, på 1970-talet och kanske till och med på 1980-talet. Det har med självbilden att göra. 

Samuel Guron är inte uppvuxen med att socialdemokrater får 40 procent av rösterna, att folk röstar av gammal vana på partiet. Han är uppvuxen i ett parti med konstant kris. Unga i hans omgivning har inte självklart blivit socialdemokrater, tvärtom har det varit ett udda val. 

Det där gör skillnad.

Han vill bygga nytt, om det kräver att man får återuppfinna sig i opposition är han beredd att betala det priset. 

– Vi har en stolt tradition av att ta ansvar för Sverige, men risken är att den ansvarskänslan för landet också utplånar oss som parti och leder till att vi inte kan förändra samhället som vi vill. Det blir sämre för samhället. 

Han går mot perrongen nu. Fyra minuter kvar. 

Marika Lindgren Åsbrink, analyschef på Tankesmedjan Tiden.Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT

– Jag tror att vad som helst hade kunnat bli bättre än januariavtalet. Budgetförhandla med Kristersson. Gå i opposition. Men den enda som då ens reflekterade över att det inte var nödvändigt att sitta i Rosenbad var Marika Lindgren Åsbrink. Som i så mycket annat hade hon rätt där också. 

Nu stiger han på tåget.  

Han är i rörelse.

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare. Läs fler texter av honom i länkarna nedan.

Miljarderna och tragedin i familjen bakom Filippa K

Byggde sina förmögenheter från grunden • ”Tajmingen var helt rätt då”