Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Socialdemokraterna vann valet – i smutskastning

EU-kandidaten Heléne Fritzon, Annika Strandhäll och Tomas Eneroth under EU-valvakan. Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Socialdemokraterna vann det svenska mästerskap i smutskastning som EU-valet utvecklades till.

Torbjörn Nilsson går bland bråten på den socialdemokratiska valvakan och finner ett parti som förlorat mer än det tror. 

Sveavägen 68, klockan elva, där blir det knäpptyst. 

De har varit belåtna, mer än man kan förvänta sig, med den prognos som indikerade 25 procent. Differensen till de räknade rösterna, det riktiga resultatet, är inte mer än en och en halv procentenhet. 

Men det är hela skillnaden. 

Skrattgroparna skrumpnar ihop. Tomma blickar som stirrar ut i intet. En obehaglig bekant känsla. Vi förlorade. Igen. Fan. 

Varje samtal faller platt till golvtrakten och vem ska orka plocka upp dem där? 

Men så hör de programledaren i SVT säga: ”Nu ska vi till Sveavägen 68…”, och då genomför de en lika instinktiv som imponerande förvandling. Händer far upp ovanför plötsligt hänförda huvuden. Jubel stiger mot taket. Wohoo!! På bråkdelen av en sekund sker det; varje myra vet exakt vad den ska göra för att dra sitt strå till stacken. 

Tv-bilderna visar upp ett vinnarparti. 

När sändningen tar sig vidare till nästa vaka återgår alla till depressionen igen. 

– Det är i alla fall ett väloljat maskineri det här, viskar en av Stefan Löfvens EU-rådgivare i mitt öra. 

Jytte Guteland (t h) efter det preliminära valresultatet under Socialdemokraternas valvaka. Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN
Socialdemokraterna lyckades sätta ramen för det här valet.

Att reda ut det socialdemokratiska valresultatet är ingen enkel sak. 

Man bedrev till att börja med två valrörelser. I de större städerna manade man upp till kamp mot högerpopulismen, sista striden det var för den liberala demokratin, de mänskliga rättigheterna och fredens parlament i Bryssel. I resten av landet åkte man runt och lovade trälar uti den svenska staten att ta tillbaka kontrollen. 

Från Bryssel. 

Historiskt är det där ett gammalt framgångsrecept. Catch all, skulle statsvetarna sagt. Det stora partiets förmåga att fånga också disparata grupper av väljare och forma en stor koalition. Socialdemokraterna är bra för alla, som det har hetat. 

Fungerar det fortfarande? 

Socialdemokraterna lyckades sätta ramen för det här valet, att det handlade om stå upp för högre värderingar, men det var Fredrick Federley snarare än Heléne Fritzon som vann väljare på det upplägget.  

Och Johan Danielsson, LO-kandidaten som skulle återknyta banden med arbetarklassen, han fick kanske några som tänkt rösta på Peter Lundgren att tänka om, men tidigt på valvakan lämnade han en rätt uppriktig rapport från sin turné i landet:  

– Folk gillade mitt budskap, det gjorde de, men många har varit besvikna på oss så länge att de hade väldigt svårt att lita på att vi menar allvar med det jag hade att säga. 

Någon kontroll över det flyktigt skiftande, polariserade svenska väljarkollektivet lyckades socialdemokratin inte skaffa sig. 

Johan Danielsson (S). Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN

Ambitionen, proklamerad av valledaren John Zanchi på en tidig fika med journalister, var att bedriva en offensiv valrörelse. Man skulle med hjälp av en lång rad egna utspel lyckas lyfta frågor om arbetsvillkor och rättvisa upp på mediernas agenda, precis som man i höstas klarade av att göra välfärdsfrågorna viktiga trots att alla andra – journalister och partier – från början bara velat prata om migration. Det misslyckades. Sakfrågorna kom aldrig riktigt fram, EU-valet blev i stället en fråga om defensiv politisk krigföring. 

Och där, i angreppen på en kristdemokrats sätt att rösta om abort och en sverigedemokrats personliga vandel, imponerade socialdemokratin.  

Moderaterna kämpade tappert.

Det går inte att prata om EU-valet 2019 utan att prata om negativa kampanjer.  

Det blev ingen folkomröstning om Viktor Orbán och Emmanuel Macron

Det blev ett svensk mästerskap i smutskastning. 

Moderaterna kämpade tappert. Att först kidnappa hela klimatdebatten genom att hota att bryta en nationell energiuppgörelse och samtidigt lyckas sno kärnkraftsfrågan från kristdemokratin, som i höstas visade att frågan lockade väljare, det var skickligt hantverk. Att sedan kasta in en ordningsfråga om Annika Strandhäll och ta till brösttoner om antisemitismen inom socialdemokratin, det framstod kanske som desperat, men störde en och annan centerpartist. Viktigare blev de sista dygnens digitala attack – genomförd bortom etablerade mediers horisont – på den kristdemokratiska migrationspolitiken. Ett motionsstopp i riksdagen tvingade Ebba Bush Thor att upprepa partiets rikstingsbeslut om anhöriginvandring, varpå strategiska utvalda budbärare ropade till den inte obetydliga skara väljare som vägde mellan M, KD och SD att Sara Skyttedal må ha en vass tunga och en cool bil, men hon är inte att lita på när det kommer till flyktingarna. 

Kristdemokraternas EU-kandidat Sara Skyttedal firar under Kristdemokraternas valvaka. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Skickligt, som sagt. 

Men inte alls i klass med socialdemokratin. 

Från höstens valrörelse minns jag ett ansiktsuttryck starkast: Mattias Karlssons stressade fåror i pannan på ett torg i Vimmerby när det bara var ett par dagar kvar. Han förstod då att storsegern gled dem ur händerna. 

– Aldrig någonsin, sa han, kunde jag föreställa mig att socialdemokrater skulle spela så jävla fult, vara så ohederliga. Vi är fan inte mot abort! Vi vill inte ha marknadshyror! Ändå får de svenska folket att tro det!

I det här valet fick den unga ledningen för det kristdemokratiska partiet uppleva den känslan.

Granskningen av Lars Adaktussons röstprotokoll var sann och relevant, en oantastlig journalistisk insats av Dagens Nyheter. Ett parti kan ha tur. Men förmågan att utnyttja en uppkommen situation, den är det avgörande här. 

Lars Adaktusson, utrikespolitisk talesperson (KD). Foto: ROBIN ARON GT-EXPRESSEN

Hur socialdemokrater inom loppet av några få timmar svängde om hela kampanjen för att ägna den åt en enda sak: abort. I varje Twitterinlägg, på varje torgmöte, i varje dörr där man knackade på. Säg något om kvinnors rättigheter! Vilka statsråd ska vi skicka fram? Alla! Hur kan vi hålla liv i det här? Sweet Home Alabama!

Hur Heléne Fritzon, som stammat fram svaga motiveringar om ödesval, förvandlades till en politisk slugger som bankade in budskapet. 

Hur alla socialdemokrater – ja, faktiskt alla – gick åt samma håll, gjorde samma sak, bar ut samma budskap. 

Sverigedemokraternas toppkandidat Peter Lundgren med sambo Helena Elmqvist. Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

Maskineriet – organisationen – var väloljad. Socialdemokraterna förvaltade till fullo en tafsande sverigedemokrat – Peter Lundgrens partiledning, vis eller skräckslagen från i höstas, gick så långt att man pausade toppkandidatens alla framträdanden – och det där kristdemokratiska röstprotokollet. Lars Adaktusson har ännu inte hörts av. En illa tilltryckt Ebba Bush Thor ägnade valdagen åt att förgäves ropa på domaren.

Socialdemokraterna, visade EU-valet, är regerande svenska mästare i negativa kampanjer. 

Men det är kanske också den enda förmåga partiet har kvar. 

Funnes det rättvisa i politiken skulle Löfven skicka en faktura till Kristersson.

Det ironiska är förstås att moderater gynnades mer än socialdemokrater i valspurten. Ulf Kristersson kunde glatt konstatera att hans parti mot nästan all förväntan blivit näst störst efter att de sverigedemokratiska och kristdemokratiska framgångarna tryckts tillbaka.

Funnes det rättvisa i politiken skulle Löfven skicka en faktura till Kristersson. 

Som Anders Ygeman undslapp sig på valvakan: 

– Japp! Vi räddade Kristersson kvar som partiledare. Win-win!

Energiminister Anders Ygeman (S). Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN

Varpå energiministern formade dubbla Churchill-tecken i luften med fingrarna och fnissade. 

Humorn, det är vad man har att ta till på valnätter när det mesta går år helvete. 

Hur länge kan man fortsätta vara en politisk kraft som är bättre på att sänka andras förtroende än att på att få sitt eget att växa? 

Det är den allvarliga fråga resultatet i EU-valet ställer till socialdemokrater. 

För fem år sedan fick de rödgrönrosa partierna 51 procent av röster. I år åkte feministerna ut. Vart tog deras väljare vägen? Inte till de tre andra partierna i alla fall, som alla förlorade stöd och summerades till futtiga 41 procent. 

Tio procentenheters strukturell maktöverföring från vänster till höger. Det är inget man kan jubla över på Sveavägen 68. 

Inte ens när kameralamporna slås på. 

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!