Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Socialdemokraterna har blivit ett lojt parti

Statsminister Stefan Löfven håller tal under en SSU-kongress i Älvsjö. Foto: MAJA SUSLIN/TT / TT NYHETSBYRÅN
Statsminister Stefan Löfven (S) och socialminister Annika Strandhäll (S) besöker akuten på Sahlgrenska sjukhuset Foto: ADAM IHSE/TT / TT NYHETSBYRÅN

En gruppering som kan kallas för ”kanslihusvänstern” har väckts till liv i den alltmer tillbakalutade socialdemokratin.

Torbjörn Nilsson skriver om ett parti som i 20 års tid mer har följt opinionen än bildat den.

Man kan börja med det absurda. Tre socialdemokrater satte sig i förra veckan att skriva en debattartikel. Det var den nya partiföreningen Reformister, Suhonens senaste grej. De hade retat upp sig på den.

Reformisternas förslag är nostalgi, de drömmer om ett svunnet 1970-tal. Skrev Harald Ullman och Andreas Henriksson och Åke Johansson, tre högersossar i förskingringen (Aftonbladet 7/2-19). De använde inte ordet ”DDR-Sverige”, men väl ”vänsterpartism”. 

Kritiken var given, kanske rimlig. 

Men så skulle artikelförfattarna formulera något eget, ett alternativ, vilken väg de ansåg vara den rätta för ett parti som i val efter val inte gjort annat än slagit sina egna lägsta rekord. 

De tre vise männen skrev: Socialdemokratin måste göra ”som Kjell-Olof Feldt gjorde när han och medarbetarna i kanslihushögern klev in på finansdepartementet efter valsegern 1982”. 

Kanslihushögern i S, Kjell-Olof Feldt år 1990. Foto: SVEN-ERIK SJÖBERG / DN

Jo, de skrev så.  

En idé från 1977 var farlig nostalgi. 

Ett minne från 1982 var klok framtidspolitik. 

Den är underhållande, socialdemokratin. 

Jimmie Åkesson for riket runt med en torgshow om välfärd.

 

Problemet är enkelt att ringa in. Aida Hadzialic, det förra statsrådet, och Carina Persson, chef på Bommersvik, gör det koncist i ett par meningar i en analys över valresultatet i Stockholms stad och kranskommuner:

”Väljarna undrade på goda grunder om vi bara försökte säga vad de ville höra. Har socialdemokrater ingen egen ryggrad?”

Iakttagelsen handlar om migrationspolitiken, men är giltig också för analysens större skildring av sjukvården. Det som hände i valet 2018 var ju att socialdemokratin förlorade på vården och omsorgen, de sakområden som de tagit för givna att väljarna uppskattade dem i. 

Jimmie Åkesson for riket runt med en torgshow om en välfärd som krackelerade under tyngden av migrationskostnader. Ebba Bush Thor nötte in vårdköerna. 

Ebba Busch Thor i samband med årets första partiledardebatt. Foto: FREDRIK WENNERLUND/STELLA PICTURES / STELLA PICTURES

Socialdemokratin stod svarslös. 

Internt grälade man om detta, och gör fortsatt. Skarpast går linjen mellan Aftonbladets ledarsida och partiledningen. Ledarsidan tycker att partiet i valrörelsen pratade för mycket om migration och för lite och för sent om vården. Partiet svarar som det gjort länge nu: Aftonbladets ledarsida begriper inte mycket!

Man kan läsa eftervalsdiskussionen i ljuset av det där grälet, men det för också samtalet bort från den centrala poängen: 

Att människor började tvivla på partiets förmåga eller ens vilja att lösa välfärdens problem. Det var det omvälvande. 

Inte hur mycket eller hur lite man pratade om någonting. 

Socialdemokratin kollapsade i kommuner och landsting, där vård, skola och omsorg står högt på dagordningen. Sitt minst usla landstingsresultat gjorde partiet i Stockholms län, där inte ens skandalerna kring Nya Karolinska Sjukhuset räckte för ett maktskifte. 

”Vår bedömning”, skriver Hadzialic och Persson i sin valanalys, ”är att det som saknades var socialdemokraters svar på vad vi vill med såväl sjukvården som med Nya Karolinska.”

Problemet är alltså att människor inte tror på en socialdemokrati som inte har några svar.  

Socialdemokrater som regerar med Annie Lööf kan få svårt att undvika de här människorna.

 

Har Reformisterna lösningen? 

Nja.  

Svar har föreningen om mycket, men inte om migrationspolitiken. Och utan det kan det bli svårt att lösa den försvagade relationen med väljarna. 

En mer given internopposition till Stefan Löfvens januariavtal – med generös familjeåterförening och skattelättnader för välbärgade – vore en som drev såväl restriktiva flyktingförslag som en mer progressiv ekonomisk politik. Ett slags TAN-vänster, om man så vill.  

Finns det en sådan rörelse i socialdemokratin?  

Ja. 

”Återhållsam migrationspolitik, åtstramad LSS, höjd pensionsålder, höjd skattekvot totalt och framför allt höjda kapitalskatter, inga vinster i välfärden, bevarat men reformerat skolval.”

Det var ett slags manifest som LO-utredaren Marika Lindgren Åsbrink twittrade härom veckan: 

”Släng på lite utökade resurser till välfärden och skärpt statligt ansvar för byggande samt bankregleringar också.”

Hon är inte ensam. Liknande tongångar hörs i en del partidistrikt, bland LO-ekonomerna, i studentförbundet.  

I partiet möter de motstånd. 

Elisabeth Lindberg, en annan företrädare för den lösligt sammansatta gruppen, skrev nyligen en lång essä om behovet att ändra det ekonomisk-politiska ramverket. Svaret kom direkt. Dagen efter att artikeln publicerats i tidningen Arena presenterades januariavtalet. Vars första punkt slår fast att ramverket ska värnas. 

Finansminister Magdalena Andersson. Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Är det inte Magdalena Andersson som säger att det inte går att låna pengar till investeringar, så är det Anders Lindberg som säger att det visst går att ha hög invandring utan att det påverkar välfärden. 

Men utanför partiet låter det lite annorlunda.

I akademien, på tankesmedjor, i en del borgerliga kretsar till och med, talas det om behovet av högre skattetryck, om globaliseringens baksidor, om finanskapitalet, om att de ekonomiska klyftorna blivit för stora. Förra veckan sammanfattades denna internationella trend i SVT:s debattprogram ”Ekdal och Ekdal”. Hela problemformuleringen var vänster. Eller konservativ på ett vänstersätt, om man så vill.

Det är kanske för tidigt att tala om det som en intern gruppering i socialdemokratin, men de enskilda individernas förhållningssätt till politiken liknar faktiskt kanslihushögerns. De har vinden i ryggen när de träder fram, ett lite träigt fiskalt förhållningssätt, men också en vilja till radikala förändringar. Socialdemokrater som regerar med Annie Lööf kan få svårt att undvika de här människorna och deras gruppering bör kallas för vad den är:

En kanslihusvänster.

Lika sant som det är att vetenskapen drar åt vänster, lika sant är det att svenska folket har försvunnit åt höger.

 

Löser kanslihusvänstern socialdemokratins problem?

Inte på kort sikt.

För lika sant som det är att vetenskapen drar åt vänster, lika sant är det att svenska folket har försvunnit åt höger. Man kommer inte runt det faktum att 60 procent av riksdagen vill ha en ekonomisk politik till höger. Klyftan mellan vad tunga tänkare anser bör göras och vad väljarna vill göra beror inte minst på att socialdemokratin i 20 års tid mer har följt opinionen än bildat den.

Sett i det ljuset är partiets själva förhållningssätt till politiken problemet. 

Med januariavtalet på plats skulle Stefan Löfven kunna dra en radikal slutsats. När partiet regerat ensamt – eller i alla fall på egen politik – har det räckt med några månaders offentlig internkritik i en valrörelse för att gå i opposition mot sig själv. Det gör det nog inte längre.  

Vill och vågar partiet bilda långsiktig opinion har den faktiskt ett bra tillfälle nu. Kapa banden till Rosenbad. Lansera vad socialdemokratin faktiskt vill, oaktat de 73 punkterna. Skaffa sig en annan partisekreterare, en som kan konsten att skälla på regeringen. 

Det kanske är det som de ska ha Daniel Suhonen till, förresten. 

En sådan strategi skulle, oavsett vem som blir partisekreterare, också ge mer utrymme åt kanslihusvänstern.

Men då måste partiet bestämma sig för att det är kapabelt att bilda opinion bland väljarna i stället för att bara följa den. Det vore en radikal förändring av dagens socialdemokrati. 

Lojhet är ändå vad som präglar eftervalsdebatten. 

Om några veckor ska Gabriel Wikström, det förra statsrådet, presentera partiets officiella valanalys. Men redan före jul slog han an tonen i en intervju i tidningen Tiden

– Partiet, sa Wikström, gjorde ändå en på många sätt bra valrörelse. 

 

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.



LÄS MER -  Torbjörn Nilsson: Så nära var Centern att släppa fram Ulf Kristersson 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!