Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

S räddas inte av att bilda regering

RÖRELSEARBETE. Före detta statsminister Ingvar Carlsson och Stefan Löfven möter partikamrater i Tyresö. Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN
Torbjörn Nilsson. Foto: OLLE SPORRONG

Borgerligheten är splittrad men högern kontrollerar ändå 60 procent av ledamöterna i riksdagen.

Torbjörn Nilsson påminner om att maktpartiet Socialdemokraterna kan gå i opposition och vårda rörelsen.

Ingen berättelse har varit så stark i svensk politik det senaste halvseklet som den om den liberala revolutionen. Hur de satt i en vrå hos SAF på 70-talet och la upp planerna och sedan tryckte ut den nya vackra världen, reform för reform. Sture Eskilsson, hans PM, demonstrationen mot fonderna, EG, Kjell-Olof Feldt, hur DDR-Sverige försvann. De bildade opinion för en idé och hur den idén vann. 

Carl Bildt fick rätt.

Det var den enda vägens politik och den drevs av alla de svenska politiker som spelade någon roll. 

Ungefär hälften av alla socialdemokratiskt sinnade skribenter lever fortfarande i den här berättelsen. Ni har läst Göran Greider. För honom har vandalerna aldrig upphört att härja. Finner Göran ett fel någonstans skyller Göran på nyliberalismen. 

Fast, berättelsens verkliga styrka är inte att de liberala reformatörerna var framgångsrika. Det som gör narrativet så attraktivt är att detta utspelade sig i en förgången tid. 

Också högern är nostalgisk.

Timbro satte skräck i vänstern

För en inte så liten grupp borgerliga politiker och opinionsbildare är berättelsen om den liberala revolutionen en avslutad sak. De lyckliga dagar då näringslivet fortfarande brydde sig om politiken. Då Timbro var ett ord som satte skräck i vänstern, innan SAF blev Svenskt Näringsliv och gick bort sig i internstrider mellan verkstadsföretag och teknikföretag eller långrandiga diskussioner om huruvida kvinnor dög att leda deras ärevördiga förening. 

De här människorna anser att ingen verklig opinionsbildning för samhällsförändringar, alltså ytterligare avregleringar, har bedrivits på 20 år. Det är deras berättelse om nyliberalismen. Att den övergavs. 

Man kan tänka på det en vecka som den här, när Sverige har haft ett val och kanske, kanske kan få en regering. 

Näringslivets favoritreformer ligger på bordet i alla förhandlingar. Det spelar kanske inte så stor roll om Stefan Löfven eller Ulf Kristersson blir statsminister.

Näringslivet vinner hur det än går. 

Finansminister Kjell-Olof Feldt (S) 1985. Foto: BJÖRN LUNDBERG / EXP

Mittens rike blev Ayn Rands

Beståndsdelarna i en mer modern berättelse om hur det svenska kapitalet har agerat politiskt är väl kända.

Historien om hur det centerpartistiska studentförbundet under sent nittiotal svängde höger, hur en ung Ulf Kristersson på Timbro såg det, uppmuntrade det, hur en yngre generation gröna – en mycket kompetent kvinna från Värnamo, bland annat – tog budskapet till sitt hjärta. 

Det där är en kliché i dag, storyn om hur mittens rike blev tja, Ayn Rands. En kliché som förklarar veckans krav på Stefan Löfven: Du kan få regera om du bedriver utrerad marknadsliberal politik.

Historien om hur den sverigedemokratiska partiledningen under mitten av tiotalet rensade upp i sin ekonomiska politik är inte lika uttjatad. Hur några personer – mer eller mindre löst knutna till näringslivets organisationer – såg förändringen, och bistod i arbetet att placera partiet tryggt till höger också i den ekonomiska politiken 

Centerpartister och sverigedemokrater framställer sig gärna som motpoler i svensk politik, men i det här hänseendet utgör de båda partierna den marknadsliberala järnaxeln i parlamentet. 

Mycket kan sägas om detta. 

Hur hisnande det är att det finns fem högerpartier i riksdagen i dag, i ett system byggt för sammanlagt just fem partier. Hur oförmögen eller ointresserad socialdemokratin har varit av att möta denna strategiska och strukturella offensiv. Hur den valrörelse som passerat faktiskt var en valrörelse där konflikten mellan traditionell ekonomisk höger och vänster skärptes, fast det knappt framgick varken av partiernas eller mediernas budskap.

Men, det är ändå inte den stora saken. 

Den stora saken är vilka förutsättningar vänstern har i ett sådant här landskap. Borgerligheten sprängs isär, men högern kontrollerar ändå 60 procent av ledamöterna. 

Hur ska man agera då om man är socialdemokrat? 

SD:s partiledare Jimmie Åkesson med sambon Louise Erixon, kommunstyrelsens ordförande i Sölvesborg. Foto: ROBERT EKLUND / STELLA PICTURES

Stefan Löfven i en skakig regering

Förr talade man vitt och brett om en socialdemokratisk makthegemoni. Någon liten spillra av den har skönjts efter valet. De första veckorna svor och suckade centerpartister eftersom journalisterna accepterade den socialdemokratiska verklighetsbeskrivningen i högre utsträckning än den centerpartistiska. Den där idén att det största partiet i Sverige skulle släppa fram ett söndrande låtsasparti som kallades alliansen till makten utan att få något betalt för det, den flög inte riktigt. 

Men detta är det enda som finns kvar av makthegemonin. 

Sanningen är den att socialdemokratin förlorade valet. Att deras politiker runtom i landet ersätts med borgerliga. Att partiet sjönk också i traditionellt starka områden. Att det inte spelar någon roll hur många tiondelar man vann i spurten om man ändå bara fick 28.

Man kan förstå att partiet inte riktigt vill diskutera detta. 

Men tror ledningen på allvar att allt kommer ordna sig bara Stefan Löfven får fortsätta vara statsminister? I en skakig regering – byggt på eftergifter som sargar det egna partiet – och sitta där och försöka administrera en kommande lågkonjunktur?   

Ja, man har historiskt varit beredd att gå till höger för att få inflytande. Halva 90-talet var en enda lång valrörelse där vänstern först anklagade högern för att vara omänskligt kall och hård för att därefter i regeringsställning genomföra ungefär högerns politik. 

Men socialdemokratin verkar inte längre på 90-talet. 

Socialdemokratin verkar i en internationell miljö där vänstertänkare kopplar högerpopulismens och nykonservatismens framgångar med kraften i det globala kapitalet, med fördjupade klyftor. Där marknadsliberalismens gamla husorgan The Economist pläderar för högre progressivitet i skattesystemen. Där denna utveckling har påverkat inte bara svenska nationalekonomer utan också radikaliserat det egna partiet.

Man kan förstå skräcken.

Centerns partiledare Annie Lööf och Liberalernas partiledare Jan Björklund. Foto: OLLE SPORRONG

Juholt och Sahlin i opposition

Socialdemokratin har en självbild av att inte fungera som rörelse i opposition. Åren med Mona Sahlin och Håkan Juholt avskräcker onekligen. Vi har, säger folk i mun på varandra i partiet, aldrig lyckats förnya oss utan det tryck som det innebär att bära regeringsansvaret. Det kan vara sant. 

Men om man inte klarar av att agera som ett fristående parti, som en förening för intresserade som vill något med samhället, utan är beroende av statens ämbetsverk som ett barn av sin vällingflaska, ja, då kanske man ska fundera varför man existerar som parti. 

Man kanske skulle koncentrera sig på att ta hand om sin egen rörelse, sina människor och sina idéer. Som moderater gjorde efter sin valkatastrof 2002. Gå i opposition och tänka på längre sikt, nu när ingen annan gör det. 

Det är ett alternativ som existerar. 

Problemet för socialdemokratin är inte att det den här veckan har ställts så hemskt höga krav från höger, problemet är man saknar svar på en rätt avgörande fråga: 

Vad har egentligen socialdemokrater att vinna på att förhandla med Annie Lööf och Jan Björklund under de här förutsättningarna? 

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare. Läs fler av hans fördjupande artiklar här.


LÄS MER – TORBJÖRN NILSSON: Det tog tre år – sedan fick Jimmie Åkesson som han ville