Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Reinfeldts moderater bröt samman och förlorade allt

Här är inrikesnyheterna vi minns mest från 2019.
SVT:s valvaka 2018: alliansen delad mitt itu.Foto: OLLE SPORRONG
Partiledardebatt i Agenda, oktober 2019.Foto: FREDRIK WENNERLUND / STELLA PICTURES
Fredrik Reinfeldt tackade för sig valnatten 2014.Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT NYHETSBYRÅN

2010-talet var decenniet då Moderaterna förlorade både positionen som det självklara regeringspartiet och positionen som det självklara oppositionspartiet.

Torbjörn Nilsson sammanfattar ett revolutionärt årtionde i svensk politik, där gamla vänner blev fiender och tidigare ovänner formade nya allianser.

Del 1: Partiet som förlorade sitt språk. 

Han lät berusad.

– Hallå! Det är jag som är här bakom! Hör ni bra där bak? 

– Ja, ropade några i publiken.

– Jaha, ljudet fungerar, det är en fantastisk kväll i Almedalen! Jag ska erkänna att när jag var väldigt ung funderade jag på om vi var ensamma i universum. Det är faktiskt så att den frågan har jag väl inte fått svar på än idag. Men det är en oerhört fascinerande tanke, att vi på något sätt inte är ensamma, att det finns något liv därute någonstans, och då tror kanske ni som jag att det måste vara annorlunda än det liv vi har här. Det kanske inte finns något Almedalen. Det kanske inte ens finns Aftonbladet.  

– Det är ju en fascinerande tanke. 

Jo, han måste varit full. 

Statsminister Fredrik Reinfeldt i Almedalen 2011.Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Moderatledaren Anna Kinberg Batra i Almedalen 2016.Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Moderatledaren Ulf Kristersson i Almedalen 2019.Foto: LISA MATTISSON

Fredrik Reinfeldts tal i Visby i juli 2011 – han inledde det precis så här – var en avgörande politisk punkt på 10-talet. Ett tal framfört av en statsminister som försökte komma vidare. Som famlade efter något större än det dagliga tragglandet med arbetslöshet och nivåer i transfereringssystem, något som kunde definiera framtiden. Han lanserade ett helt nytt arbetsliv, det som inte skulle ta slut förrän vid 75 års ålder. Han sträckte ut sin arbetslinje. 

Med position uppe på galaktiska höjder blickade han ner på framtiden och såg sitt politiska arv forma det där skogsgröna landet med små blå vattenpölar för generationer.  

Han hade inte druckit men var absolut full. 

Full av självförtroende. 

Valnatten 2010. Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, alliansen har inte längre egen majoritet, men Fredrik Reinfeldt fortsätter regera.Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
”Jag har varit tydlig tillsammans med mina alliansvänner hur vi tänker hantera detta osäkra läge. De besked vi har gett kommer att fortsätta att gälla. Vi kommer inte att samarbeta eller göra oss beroende av SD”, sa Reinfeldt på valnatten 2010.Foto: PONTUS LUNDAHL / SCANPIX / SCANPIX SWEDEN
Klockan är 02 på valnatten 2010 och Fredrik Reinfeldt, fortfarande statsminister, och hustrun Filippa Reinfeldt på väg hemåt.Foto: Nils Petter Nilsson EXP

Alternativet till Fredrik Reinfeldt var mer liberalism. Det var en självklarhet i början av decenniet. 

De flesta partier hyser internopposition, moderater har emellertid den egenheten att folk som förlorar interna omröstningar ofta lämnar det aktiva partilivet, vilket skapar en illusion av att opposition inte existerar.  

Det är som med floderna i Afrika, de torkar ut på ytan men sipprar vidare under sanden. 

2011 hördes ingen moderat kritik. En borgerlig regering hade blivit omvald. Efter en finanskris. Det var historiskt. Mer än så. Fredrik Reinfeldts moderater hade fått röster i paritet med socialdemokrater, partiet gick upp till 34 procent i mätningar, han själv nådde det högsta förtroendet för en partiledare, någonsin. 

Så självsäker kände sig statsministerns stab att den förmådde honom att använda sin humor på scen. De hade pratat om det länge: Fredrik är så rolig, det borde vi visa. Och han försökte verkligen. I Almedalen filosoferade han om rymden, hånade publiken och förställde sin röst, för i Fredrik Reinfeldts värld var humor samma sak som att imitera någon gammal Johan Rheborg-karaktär. 

Det var ett viktigt tal.

Jag har i efterhand alltid tänkt mig det som avstampet för den moderata enpartistaten. För det som aldrig blev. De trodde verkligen att de hade förmågan att överta socialdemokratins historiska position i svensk politik. 

Fast för den uppmärksamme, den som dristade sig att tänka hädiska tankar, visade tomheten i talet att han som var så populär i själva verket höll på att tappa det. 

Kaviarbokstäver och förbjudna pärlhalsband var helt sekundärt.

Nymoderaternas framgång byggde på sakpolitik. Att de lyckats identifiera områden där folk inte bara upplevde problem, men också höll med om problemformuleringen. Kaviarbokstäver och förbjudna pärlhalsband var helt sekundärt. 

Sakpolitiska strategier har den begränsningen att förlorar du sakdebatten så förlorar du allt. Och det var vad som hände. Experter övergav den moderata ekonomiska politiken, de slutade tro på arbetslöshetsframgången, folk började prata om annat: om välfärden, att den hade brister, om vinsterna i välfärden, och om något gemensamt som hade gått förlorat. 

Satte man då spaden i sanden på rätt ställen forsade vattnet fram. 

Gamla medarbetare till Carl Bildt. Svenskt Näringsliv-konsulterna. Timbromänniskorna. Ulf Kristerssons krets. De som stötts bort eller dragit sig tillbaka när Anders Borg börjat producera promemorior; de började formulera planer, ana en väg tillbaka. De tyckte som de alltid hade tyckt. Deras högerparti var ett som skulle våga slåss för valfriheten igen, som återupprättade nära relationer med näringslivets intresseorganisationer, som varken skulle huka för privatiseringar eller uppretade LO-gubbar. 

Föll Fredrik Reinfeldt – och sådana tendenser gick alltså att skönja – skulle partiet bli mer liberalt. 

September 2014: Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, statsminister respektive finansminister under åtta år, på sin sista gemensamma valturné.Foto: ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN
Drygt två veckor återstår till alliansens valnederlag när Roshanna Li tar en selfie med Fredrik Reinfeldt i aulan på Katedralsskolan i Västerås.Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN
Utrikesminister Carl Bildt på plats under ”Alliansens dag” i Kungsträdgården i Stockholm, två veckor före valet.Foto: SARA STRANDLUND
Fredrik Reinfeldt lämnar scenen på Moderaternas valvaka efter att ha meddelat att sin avgång, inte bara som statsminister utan också som partiledare.Foto: MONTGOMERY, HENRIK / NTB SCANPIX TT NYHETSBYRÅN

För den som nu har vant sig vid helt andra rubriker om vad som är konservativt och vad som är liberalt kan allt detta förefalla märkligt, och just där ligger väl en av kärnorna till det märkliga 2010-talet. 

För dem som förberedde sig på att ta över regeringspartiet var felet med Fredrik Reinfeldt inte att han var för liberal. 

Felet var att han var för konservativ. 

I det politiska handlaget – att han riskminimerade – men också ideologiskt. Fredrik Reinfeldt förvaltade en moderat liberaliseringstradition kring global handel, öppna gränser och migration, det är sant, men han avbröt också en mycket mer central del av samhällets successivt ökade liberalisering. Den om makten över arbetsmarknaden, om den offentliga sektorn, om ekonomin.

Det fanns ytligt liberala drag som att folk inte fick bära sina släktpärlor om halsen eller att finansministern fick forma försvarspolitiken, men det var inte sådant kritikerna svor över.

De svor över moderatledarens syn på staten.

De svor över moderatledarens syn på staten. Att han prioriterade årliga utläggningar om trygghet och kriminalitet och förorter när han borde ägna sig åt friheten och företagarna och systemskiftet. Att han inte försvarade friskolorna när de utsattes för attacker. Att han tyckte om staten.

Och därför röstade de på Maud Olofsson. Det är en annan egenhet med det moderata partiet. Det finns en massa moderater i cirklar strax utanför partiledningen som tänker och talar om partiet, som är med och påverkar, men som på valdagen tar en annan valsedel. Och vid den här tiden tog de alltså böndernas parti. 

Finge usurpatorn bara sparken skulle de få inflytande över sitt eget parti, över det enda riktiga högerpartiet i svensk politik. 

Allt skulle bli som vanligt igen. 

Alliansen förlorade valet, men presenterade i november 2014 en gemensam skuggbudget. Folkpartiets Erik Ullenhag – numera karriärdiplomat – har ordet, medan Anna Kinberg Batra, ännu ej formellt vald att efterträda Fredrik Reinfeldt som partiledare, lyssnar. Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT / TT NYHETSBYRÅN
Maj 2015: Ebba Busch Thor, Annie Lööf, Jan Björklund och Anna Kinberg Batra på gemensam utflykt till Husby.Foto: OLLE SPORRONG
SVT:s valvaka 2018: alliansen delad mitt itu.Foto: OLLE SPORRONG

Migrationsöverenskommelsen med miljöpartisterna. Decemberöverenskommelsen. Anna Kinberg Batras krumbukter kring sverigedemokrater. Tio, femton procentenheters förlorat förtroende hos väljarna. Ledarlösheten. En sprucken allians. Ulf Kristersson snuvad på sin statsministerpost. Januariavtalet. Ett nytt politiskt block man inte vill vara del av, men ändå accepterar. Ett konservativt block. 

Det var 2010-talet för moderater. 

Vad det faktiskt blev. 

Jag tror den centrala punkten var omvändelsen, jag tror inte konvertiterna har fått tillräcklig plats i historieskrivningen. Vad jag minns av alla kriser och partiledarskiften? Hur ett parti kollektivt bröt samman?

Jag minns när jag satt ner med vad jag trodde var en pålitlig libertarian och hörde denne berätta varför allting förändrats i och med migranterna, i och med samhällsupplösningen, och att en stark stat därför var önskvärd.

– Det krävs gränser och auktoritet nu, sa den före detta libertarianen. 

Jag reste till en sommarstuga och träffade en person som alltid betonat första ledet i ordet liberalkonservativ. Jag hörde personen säga:

Paula Bieler och Mattias Karlsson och de där, de är rätt vettiga människor egentligen, med rätt rimlig syn på samhället. 

Det är vad jag minns. 

Hur de som hade röstat centerpartistiskt i protest tog över partiet men blev mer konservativa än vad några nymoderater någonsin varit och hur nymoderaterna lämnade och började klaga och rösta centerpartistiskt i protest eftersom det egna partiet blivit så konservativt.

Det minns jag.

Förändringen av borgerligheten var personlig, det är kanske viktigast att påpeka. Den skar genom gamla grupperingar, skilde långvariga vänner åt, fördärvade familjer. Därför blev förändringen så kraftfull.

På språng genom det nya politiska landskapet i december 2019: Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor.Foto: PATRIK ÖSTERBERG/TT / PATRIK ÖSTERBERG TT NYHETSBYRÅN
Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson i samband med partiledardebatten i SVT Agenda i oktober. Knappt två månader senare hade de höstens mest omtalade möte.Foto: FREDRIK WENNERLUND / STELLA PICTURES
Glatt humör, augusti 2019: Ulf Kristersson, Filippa Reinfeldt, Anna König Jerlmyr och Gunnar Strömmer i Prideparaden.Foto: ALEX LJUNGDAHL

Herbert Tingsten, som visste vad det var att vara politisk konvertit, skrev en gång: 

”Det är något uppfriskande och festligt över att byta åsikt, något liknande en resa eller en ny förälskelse. Vad som varit ter sig gammalt, förbrukat, likgiltigt.”

I uppbrottet vilade entusiasmen det här decenniet. 

Moderaterna förlorade positionen som det självklara regeringspartiet och positionen som det självklara oppositionspartiet. De förlorade ett språk. Glosorna om globaliseringen och frihandeln, om marknaden och mänskligheten, freden och friheten, fick en ny betydelse. Också för moderaterna själva. 

Ingenting blev som vanligt igen.

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.

LÄS MER: De lämnade politiken – så mycket tjänar de i dag (PREMIUM)