Torbjörn Nilsson
Var avtalet skäligt?
När de räknade rösterna vid lunchtid på måndagen och ledamöterna sprang ut till kammarfoajén för en kopp svart och lite skvaller vankade moderaten Andreas Norlén, 45, av och an där inne i kammaren. Han snurrade på stol 31, där han placerats under förhandlingarna. Försökte anteckna något. Vandrade runt bland bänkarna.
Var det skäligt?
Tänk så mycket tid han ägnat den frågan. Flera år sysselsatte sig riksdagens tillträdande talman åt en doktorsavhandling i juridik om paragraf 36 i avtalslagen, den som föreskriver att om ett villkor i ett avtal är att betrakta som oskäligt så ska också avtalet i sig kunna ignoreras.
Var det ens ett avtal, det som nu skulle få honom vald?
Sverigedemokrater hade inte förhandlat med de fyra borgerliga partierna, men röstade ändå på Andreas Norlén, i hopp om att få något tillbaka.
I avhandlingen bröt Norlén mot den rättspositivistiska traditionen i Sverige, den som fäster sig vid de exakta formuleringarna i ett dokument, och hävdade att man i bedömningen av vad som är skäligt i stället borde se till moralen. Till dygder som rättrådighet, ärlighet, omsorgsfullhet, lojalitet.
Råder det balans mellan dem som ingått avtalet? Var man sanningsenlig när avtalet träffades? Fanns det lojalitet till motparten?
Detta hade han ägnat mycket tid åt. Hur dygder skulle leda människor med inflytande i sina betydelsefulla beslut.
Han vankade av och an.
Sedan läste Beatrice Ask, riksdagens ålderspresident, upp siffrorna. 203 mot 145.
Han var vald.
De applåderade, alla ledamöter som hastat in för att höra resultatet, och Andreas ställde sig upp, nickade och log i sin mörka kostym.
Inte hade han hunnit göra som socialdemokraten August Sävström 1933 – han sprang till tre affärer på morgonen för talmansvalet och inhandlade på hustrun Eufemias order en helt ny stass.
Det kom väl inte an på kläderna. Större saker var i rörelse.
I går gav parlamentets sverigedemokrater sina röster till Andreas Norlén. De gav sina röster till en borgerlighet som ingenting gav tillbaka.
När ska den skulden betalas?
* * *
Andreas Norléns första uppgift blir att ansvara för att Sverige får en regering. Det kan därför vara på sin plats att fördjupa sig något i vem den nye talmannen är.
Vet de där ledamöterna som la sina lappar i kuvert i går vem de har valt?
Han kommer från västra Östergötland, vilket hörs när han talar, och beröms för sina insatser i konstitutionsutskottet, där han skapade bred enighet. Att inte nämna Björn von Sydow, parhästen i utskottet, vore dock orättvist. Det krävs så att säga en viss sorts socialdemokratiska riksdagsledamöter för att kritisera en socialdemokratiskt ledd regering.
Vidare är Andreas Norlén bekant för ett djupt och innerligt engagemang mot mäns våld mot kvinnor. Han har drivit på för en samtyckeslagstiftning, till exempel. Och han har därtill, som få andra ledamöter, upprätthållit lokal kontakt i sin valkrets. Hela sin valkrets. Han är känd som en flitig besökare och ivrig regional debattör.
Och det är just där Andreas Norlén blir intressant som politiker.
I debatterna.
Han är en manisk insändarskribent som pepprat tidningar med inlägg genom åren. Han svarar alltid på genmälen. Gnabbas. Tjatar. Hårdvinklar. Kanske har det med familjetraditionen att göra, mamma Norlén driver lokaltidningsföretag, i ett par år var Andreas vd, han har haft en närhet till pressen, till pennfäktandet, att hävda sin ståndpunkt i spalterna.
Han har bråkat om riksväg 50 hemma i Motala, trafikskadeförsäkringen som Anders Borg gärna ville ha uppbackning för, bostadspolitik, allt möjligt. Ett år skrev han över 30 motioner i de mest varierande ämnen. Det har väl med släkten att göra, det också.
Farfar drev Norléns Livs-Järn-Färg-Bygg-Turistbyrå-Åkeri-Begravningsbyrå.
”Han är ifrågasättande och driftig”, som Östgötamoderaterna motiverade sin första propå att få in Andreas i partistyrelsen 2002.
Andreas Norlén är en politiker som alltid vill få rätt.
En polemiker.
Det är kanske inte typiska talmanskvaliteter.
* * *
Att i det här parlamentariska läget föreslå en statsministerkandidat är en grannlaga uppgift. Det kan då också ha ett värde att fästa sig något vid var Andreas Norlén befinner sig ideologiskt.
Han kommer ha makt nu.
Andreas Norlén är en konservativ moderat. När han kom in i riksdagen 2006 lovade han att ”bekämpa radikalfeministernas familjefientlighet”. Vid samma tid skrev han debattartiklar där han kritiserade ”den kulturradikala hållning, som innebär att förespråkarna förnekar värdet av till exempel traditioner och kulturarv”. Väl inne i riksdagen föreslog han att man bakom Nationalmuseum i Stockholm skulle bygga en fullskalig kopia av det gamla slottet Tre Kronor. Ett av hans största bråk gällde hovets apanage. När de rödgröna ifrågasatte storleken på det frustade en rasande Norlén. Vid tiden för prinsessan Estelles födelse skrev han att spädbarnet var en ”balanserande kraft för folket”.
När den moderatledda regeringen 2007 tog bort finansieringen av de torpeder och minor som Saab tillverkade i Motala kvittade han ut sig.
Men Andreas Norléns konservatism är inte så ytlig att den går att definiera i intresse för familj, krona och försvar. På sin hemsida har han skildrat konflikten mellan liberalism och konservatism – den som kan ha en del betydelse i valet av en ny regering – och landar konsekvent i konservativa resonemang.
Har man rätt att som politiker kritisera människor som fritt väljer att vara ansvarslösa och obildade? frågar han sig.
Och svarar: ja.
”Om det enda krav man har på sig är att inte skada någon annan, har man ingen vidare vägledning med sig på vandringen genom livet”.
Han kallar liberalismen en utopisk ideologi och återkommer till dygderna, dem han anser borde lyftas fram mer i samhället. Ansvar. Bildning. Hederlighet. Lojalitet.
* * *
Lojal, det var Andreas Norlén i alla fall när han i långa artiklar vintern 2015 försvarade decemberöverenskommelsen. Han ansåg den ”logisk” och poängterade – vilket kan vara intressant nu – att det fanns en ”uppenbar koppling” mellan statsministervoteringen och förmågan att få igenom sin budget.
Lika lojal var Norlén i januari 2017, när partiet svängt. ”Det är orimligt att fortsätta avstå från att lägga förslag, som skulle bygga Sverige starkare, av rädsla för hur Sverigedemokraterna eller något annat parti skulle kunna agera”, skrev han då.
Att ge en prognos för hur han som talman kommer agera är därför vanskligt.
Han gillar inte sverigedemokrater. När partiet kom in i fullmäktige hemma i Motala 2006 motionerade han i riksdagen om införandet av en procentuell spärr för mandat i kommunerna. Han ville på konstitutionell väg få bort det nya partiet. ”Representationen”, skrev Norlén i Östgöta Correspondenten, ”måste vägas mot faran med mycket små vågmästarpartier och problemen med bräckliga majoriteter”.
Men han är samtidigt en konservativ hetsporre som inte torde ha så mycket till övers för fin-i-kanten-liberaler som Annie Lööf och Jan Björklund heller.
Kanske kommer hans agerande att avgöras av de där dygderna från doktorsavhandlingen.
För nu finns det ju ett slags utbyte av tjänster mellan sverigedemokrater och borgerliga. En skuld att betala.
Råder det balans mellan dem som ingick avtalet? Var man sanningsenlig när det träffades? Fanns det lojalitet till motparten?
Var det skäligt?
En gång när tidningen Dagen bad Andreas Norlén att ställa en fråga till Gud svarade han:
”Hur ska vi göra för att alla människor i praktiken ska leva upp till de goda principer som de allra flesta i teorin säger sig hylla?”
* * *