Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Nya politikerna har inte vuxit upp i DDR-Sverige

Benjamin Dousa, ordförande i Moderata ungdomsförbundet (MUF).Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Ulf Kristersson, partiledare för Moderaterna.Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Vinster i välfärden kommer vara en central politisk fråga på 2020-talet.
Torbjörn Nilsson skriver om en ny generation borgerliga politiker som bryter tabun om välfärdsmarknaden. 

För länge sedan när det bodde oknytt i jorden och mörka alskogar härbärgerade dryader hände det att folk trodde på ödet. Man föreställde sig då trenne kvinnor, de kunde kallas för moirer och vara födda av en jungfru som hette Natten eller så kunde de kallas för nornor och komma från jättarnas värld – det är av mindre vikt – det viktiga är att de satt och spann trådar, som var människornas liv, vilka alltså var predestinerade.

Ödestron hade fördelar.

Att folk var fattiga och blev sjuka och dog kunde förklaras på ett sätt som varken genererade grubblerier eller revolter, till exempel. Dilemma uppstod egentligen bara när en människa försökte slita sig fri från sina livstrådar. Halva världslitteraturen är uppbyggd kring det där: människor som tar omvägar i syfte att slippa från det förutbestämda, bara för att bli upphunna på vägen och slutligen tvingas hantera det, ändå. 

Ödet är vad det är.

Man kan inte undkomma det.

Och det var väl ungefär vad Benjamin Dousa sa mellan raderna i en intervju med Svenska Dagbladets Annie Reuterskiöld förra helgen. Helt utan yttre tryck började ungmoderaternas ordförande prata om det marknadsliberala välfärdssystemet. 

– Moderaterna och borgerligheten har suttit i knäet på friskoleföretagen och värnat deras aktieägare snarare än elever, föräldrar och skattebetalare, sa han.

Han lanserade också förslag på ändringar: Villkora skolpengen med krav på viss undervisningstid, kräv att all pedagogik bygger på evidensbaserad forskning, förstatliga de friskolor som inte hållet måttet. Han pekade ut enskilda koncerner – Kunskapsskolan och Jensen – som särskilt undermåliga. 

Man kan förstå om de satte kaffet i halsen på Svenskt Näringsliv. 

Vem minns Carema?Foto: JESSICA GOW / SCANPIX

Där hade de ju efter år av intensivt påverkansarbete lyckats bordlägga det förra decenniets mest intensiva politiska strid näst migrationen. Begrava till och med. Vem tänker på Carema nuförtiden? När hörde du senast ordföljden vinst-i-välfärden? 

Och så kom en av deras egna och påminde om eländet! Krävde regleringar och hävde ur sig otidigheter! 

Ödet, som sagt.

Det går inte fly från det. 

Privatiseringsförespråkarna tog sina händer från Carema

Följande utspelade sig före Den Stora Omvälvningen och är därför insvept i glömska och dimma, men detta var vad som hände:

Socialdemokraterna stöttes ut från regeringskvarteren och radikaliserades. Det var i början av seklet. Den grupp i partiet som alltid föredragit offentligt organiserad välfärd, som gått runt och klagat på välfärdsföretagen i största allmänhet, började prata om företagens villkor. Och vinster. Fredrik Reinfeldt var statsminister och att yppa ett kritiskt ord om valfrihet ansågs inte bara bakåtsträvande, utan helt orealistiskt. 

Fredrik Reinfeldt 2005.Foto: LEIF R JANSSON / TT

Så hände tre saker 2011. I mars valdes Håkan Juholt till partiledare. Han sa att det inte var social demokrati att låta skolkoncerner och vårdbolag dela ut skattebetalarnas pengar till sina ägare. I september kom en rapport från forskningschefen på anrika tankesmedjan SNS. Det går inte, stod det i rapporten, att belägga att den nya konkurrensen i välfärdssektorn skulle ha lett till ökad kvalitet eller minskade kostnader. Och i oktober publicerade Dagens Nyheter den första artikeln om att personalen på Caremas vårdboende Koppargården slog larm om missförhållanden.

Vinst i välfärden blev ett eget politikområde. 

Folk lyssnade på privatiseringsmotståndarna – de som förlorat alla debatter i trettio år – och uppskattade plötsligt vad de sa.

Vintern 2012 kom motreaktionen. Privatiseringsförespråkarna tog sina händer från Carema, försökte förklara, bjöd politiker till arbetsplatsbesök. De gjorde som de alltid gjort – detta komplex av politiker, direktörer och inhyrda konsulter – och de tyckte det gick bra. Men så tappade de oväntat sin äldsta allierade. Moderaterna brydde sig mer om väljarkåren än särintressen. Plötsligt hävdade partiet att privatiseringar inte hade ett egenvärde. Och tillsatte en arbetsgrupp utifrån principen att valfriheten var till för medborgarna och personalen, inte för att berika företag. 

Som om inte det var nog: LO-kongressen krävde att en princip om icke-vinst i välfärden skulle råda. Och detta skulle ytterligare en arbetsgrupp – en socialdemokratisk – konkretisera. Så lobbyarbetet fick fördjupas: Vad händer med de 200 000 friskoleeleverna om man förbjuder vinsterna? Folk vill förresten ha sin valfrihet!

De lyckades, så väl moderater som socialdemokrater backade och sa: Med högre ställda krav på kvalitet, bemanning och insyn ska avarterna på välfärdsmarknaden försvinna.

Den särskilde utredaren Ilmar Reepalu överlämnar slutbetänkande från Välfärdsutredningen våren 2017.Foto: FREDRIK SANDBERG/TT

Många socialdemokrater önskade mer, ville helst ändra en sektor i taget, börja med det fria skolvalet. Fast den idén stöp när vänsterpartisterna efter valet 2014 villkorade en socialdemokratisk regering med skarpa förslag mot vinster på hela välfärdsområdet. Varpå Ilmar Reepalu fick utreda och sedan lida nederlag i riksdagen. För vid det laget hade kraften hade från 2011 gått förlorad; privatiseringsskeptikerna klarade inte av att förvalta det de hade skapat. 

Och sedan kom Den Stora Omvälvningen, då allt som inte handlade om flyktingar föll i glömska, och blockkonstellationer begravdes, och ingenting längre var som det varit förut. 

Det avgörande är verkligheten.

I det ljuset kan man se Benjamin Dousa. 

Det anmärkningsvärda är inte bara att han väcker liv i en fråga moderater och andra privatiseringsivrare trodde att de vunnit, utan hur han gör det. Förra gången en ledande moderat sa något som kunde uppfattas som kritiskt mot den mångmiljardindustri som välfärdsföretagen utgör hade privatiseringsskeptikerna satt dagordningen, partiet ansågs sig nödgat att anpassa sig till situationen. Dousa tar tvärtom ledningen i friskolekritiken, han gör det frivilligt och för att han tycker det är viktigt.  

Det verkar vara en generationsfråga. 

Politiken i dag formas inte av människor som vuxit upp i DDR-Sverige, men av människor som vuxit upp i ett relativt mångkulturellt samhälle där konkurrens och ett så oreglerat näringsliv som möjligt utgjort normen. Det märks i sverigedemokratiska opinionssiffror och hur vänster socialdemokratin har blivit strax under partistyrelsenivå, men det märks också i det klassiska högerpartiet. Ska det vara konkurrens, ska det vara riktig konkurrens, säger borgerlighetens unga. Glädjebetyg och kryphål och svag statlig tillsyn måste bort.

Avarterna har ju inte försvunnit bara för att för att folk slutade prata om vinsterna. 

Det är positionen Benjamin Dousa tar nu. 

Partiet införde friskolorna en gång och kan inte komma undan konsekvenserna av det beslutet. 

Det är partiets öde.

En av de stora friskolekoncernerna.Foto: OLLE SPORRONG

Andra saker pockar naturligtvis på uppmärksamhet nuförtiden. Men det spelar ingen roll att Ulf Kristersson hotar med extraval för femtielfte gången. Det spelar inte ens någon roll att Jonas Sjöstedt avgår. Eller att den privat-offentliga välfärdssektorn och synen på den splittrar de nya politiska blocken på både längden och bredden. Det avgörande är verkligheten. Att vidtagna åtgärder inte löst problem. Att invändningar och missnöje finns från egentligen alla håll. Vinster i välfärden – eller rättare sagt vad som händer med skattepengar som transfereras till privata företag – kommer vara en central politisk fråga på 2020-talet. 

Moderater vet väl egentligen detta av egen erfarenhet, förresten. 

Förr ägde partiet ett stenhus i Gamla stan, en borg av trygghet, partihögkvarter med praktsal, ekonomiskt stadga i riktigt dåliga tider. De sålde kåken för ett par år sedan. Ut for moderater och in flyttade det nya kapitalet. 

Jensen Gymnasium, står det på dörren nu.

Ödet har humor. 

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare. Läs fler av hans texter i länkarna nedan.