Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Nu ser Moderaterna allt Kinberg Batra gjorde

Anna Kinberg Batra håller tal i Almedalen 2016.
Moderaternas partiledare Ulf Kristersson. Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Moderaterna ska få en nygammal logga och man ska tänka på vad det är att vara liberalkonservativ i vår tid.

Torbjörn Nilsson ser ett parti som är tillbaka på ruta ett.

Partisekreteraren litade inte på Carl-Henrik Winqvist, en gammal studentförbundare som varit över i Amerika och lärt sig knep. Det gamla vanliga dög inte.

Partiet, sa Winqvist, borde köpa in en Mercedes som tjänstebil till partiledaren. Helst med chaufför. Högerns huvudkaraktär måste åtnjuta en viss status. Vidare måste han synas utomlands, om så till kostnaden av specialchartrade plan för att hinna åter från Tunisien eller var han nu befann sig till en ungdomsförbundsstämma i Skövde. 

Det rullade pengar under det sena sextiotalet.

Men valresultaten sjönk, något måste göras, så de bestämde sig för att byta namn. Det var inte första gången den idén kom upp – 1937 hade en utredning pläderat för att de skulle kalla sig Nationaldemokratiska partiet eftersom det hade ”en klar folklig och offensiv prägel” – men nu 1970 blev Högerpartiet till Moderata samlingspartiet och som en följd av detta skulle det tas fram ny en logotyp och sådant var ju Winqvist bra på. 

Moderatledaren Gösta Bohman samtalar med statsminister Olof Palme 1971. Foto: SVENSKT PRESSFOTO / TT

Ett M med bollar där uppe och nere. 

Två människor som håller varandra i handen. En graf över en konjunkturcykel. 

Det var resultatet av ett parti i djup identitetskris. 

Winqvist målade M:et rött – reklammännens starkaste signalfärg – men inte blev valresultaten bättre för det. Då tog Gösta Bohman över och han hatade Winqvist, som försvann, och vartefter bytte M:et färg och började stå för något helt annat än vad det var tänkt; det blev den kanske starkaste symbolen för högerpolitik i Sverige. 

Den vill Ulf Kristersson nu väcka till liv. 

Partiet ska få en nygammal logga och så ska en grupp människor få ägna ett par år åt att tänka på vad det är att vara liberalkonservativ i vår tid. 

Så kan man efter tre månaders tystnad sammanfatta Ulf Kristerssons svar på att han snuvades på statsministerposten.

Nu är den tid över när den moderata partiledningen trodde att den snart skulle få flytta in i Rosenbad. Mötet i Karlstad i helgen, är det meningen, ska bli inledningen på en ny epok – inte Bohmans och Bildts, inte heller Reinfeldts

Nu ska Ulf Kristerssons partiledarskap till slut börja. 

Man bekräftar också att partiet är vilset, man vill gå till botten och börja om.

Moderaterna är tillbaka på ruta ett. Det är det märkvärdiga. Ulf Kristersson tog över ett krisparti, men lyckades på kort tid skapa internt lugn och en känsla av att alla visste vad partiet var och höll på med. ”Självförtroendet ökade och partiet kändes helt igen”, som valanalysgruppen beskriver det. Ett år senare närmar sig opinionssiffrorna Anna Kinberg Batras nivåer och när man ringer runt och frågar vad som händer i partiet får man mest varianter av ”du, jag vet inte” till svar. 

Man ska nog se det nya idéprogrammet i det ljuset. 

Partiledningen erkänner inte bara att det finns konflikter mellan liberala och konservativa värden i samhällsdebatten som måste hanteras på ett nytt sätt, man bekräftar också att partiet är vilset, man vill gå till botten och börja om. Det är modigt, om inte annat. Senast moderater skrev idéprogram snurrade de upp sig själva i revisionistiska skildringar av partiets insatser under rösträttsstriden. Att sätta filosofiska funderingar på pränt leder lätt till pseudodebatter, fråga bara Annie Lööf. Ett idéprogram är ett högriskprojekt. Men det är klart, kan så vitt skilda politiska karaktärer som Christoffer Fjellner och Alice Teodorescu komma överens har man åtminstone bevisat att det går att sätta liberaler och konservativa i samma rum utan att de tar kål på varandra. 

Det är inte idéprogrammet som är problemet. 

Problemet är allt annat. 

Ulf Kristersson och Alice Teodorescu presenterar direktiv till Moderaternas nya idéprogram. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT

Valanalysgruppen har ett par resonemang i sin långa rapport som är anmärkningsvärda. De skildrar hur partiet återtog förtroendet i frågor som lag och ordning respektive försvar. Men det är inte Ulf Kristersson gruppen berömmer. Man konstaterar att detta – liksom den uppdaterade migrationspolitiken – togs fram av Anna Kinberg Batra. När man har läst stycket hänger en fråga kvar i luften: 

Vad har egentligen Ulf Kristersson lyckats göra? Sakpolitiskt? 

Det svarar rapportens författare snart på. I en enda mening sammanfattar de situationen i valrörelsen:  

”Det saknades ett tydligt övergripande politiskt budskap”. 

Egentligen har partiet ett gynnsamt läge nu.

Moderaterna tyckte ingenting om det som människor sökte svar på. Och hur mycket Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer och deras verserade och belästa medarbetare än uppskattar ett gott samtal om ideologi kommer ett idéprogram knappast leda till större tydlighet. Det fina med skrivna program är att alla kan få in sin favoritmening, kravet på riktigt prioritering uppstår först när förslag ska konkretiseras och få siffror i en budget. Och dit tycks Ulf Kristersson har svårt att ta sig. 

Partisekreterare Gunnar Strömmer, partiledare Ulf Kristersson (M) och Elisabeth Svantesson (M), ekonomisk-politisk talesperson. Foto: TT NYHETSBYRÅN

Egentligen har partiet ett gynnsamt läge nu. Fyra av riksdagens partier är uppknutna kring ett svårgenomförbart 73-punktsprogram. Ytterligare två väcker starka antipatier. Hade Ulf Kristersson en bunt färdigutredda sakförslag kunde han enkelt fylla ut det tomrum som uppstår när centerpartister och socialdemokrater tjafsar inne i kanslihusen. Vore han något mer snabbfotad kunde han sätta den politiska dagordningen nu, ta position som det ledande oppositionspartiet, få människor att prata om honom i stället för om Jimmie Åkesson eller Ebba Busch Thor

Ett alternativt sätt att handla – kanske mer nymoderat – vore att tillsätta till exempel en egen skattegrupp, knyta en del fristående experter till den, låta dem ta plats i debatten och så lansera förslagen innan regeringsunderlaget ens hunnit knysta om sin utlovade stora skattereform. 

Då skulle Ulf Kristersson kanske lyckas visa hur man är liberalkonservativ i vår tid, inte bara gå runt och säga att man kan vara det. 

Det är inte genom loggan en politiker visar vem hen är.

Och han skulle om inte annat med den typen av proaktiv opposition kunna undvika en del besvärliga positioner som det nya politiska landskapet för med sig. Ta skatterna igen. Regeringsunderlaget lär behöva ha en del impopulära inslag i sin reform, inslag som man nog gärna ser att opposition också är med och tar ansvar för. Anta att Stefan Löfven frågar Ulf Kristersson om han inte vill vara med och sluta långsiktig uppgörelse, då måste väl den vuxne i rummet acceptera? Men kommer Ebba Busch Thor tänka likadant? Eller ställer hon sig utanför, rädd för att låta Jimmie Åkesson utgöra ensam högeropposition?

Den här mandatperioden är farlig för politiker som har lätt att bli passiva, som föredrar att vänta på att regeringen gör något och sedan reaktivt klaga på det när handlingarna så småningom tagit sig hela vägen till riksdagen. 

Det är en gammal sanning i politiken, men den tycks gälla än: 

Den som inte själv definierar vem man är låter någon annan få utrymme att göra det. 

Och det är inte genom loggan en politiker visar vem hen är. 

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT

Carl-Henrik Winqvist hade varit över i Staterna, och det hade också Hans L Zetterberg, sociologen, som blev något av en husgud i Ulf Kristerssons generation under åren efter att Bohman lämnat vidare partiet. 

Samhället, sa Zetterberg, skulle ses som olika sfärer. Det lät intellektuellt. Det fanns en stor och en liten värld, skrev han också. Det lät intelligent det med, och lär väl dyka upp i ett idéprogram om två år eller så. 

Faktum är att Hans L Zetterberg skrev så många olika kloka saker att han kan tas lite till intäkt för vad som helst. Det är den zetterbergska svagheten. Men på en punkt var han tydlig. Han citerade vad han ansåg vara den mest framstående uttolkaren av konservatism, professor Michael Oakeshott vid London school of economics, som efter viss tankemöda kommit formulerat sitt viktigaste råd till en politiker. 

Det löd: 

En konservativ politiker ska aldrig tro att lösningarna finns i abstrakta principer.

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.