Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Talmannen kan faktiskt ge uppdraget till Odenberg i stället

Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Mikael Odenberg. Foto: ALEX LJUNGDAHL

Andreas Norlén har inte använt en bråkdel av de möjligheter han faktiskt har. 

Det makar sig fram. Vid tiorycket har de passerat Venezuela och ska vidare till Mellersta Östern. Lars Adaktusson, kristdemokraten, vankar av och an inför jungfrutalet.

Ett dussin själar i kammaren.

En på läktaren.

Det är allmänpolitisk debatt, utrikesdelen, en onsdag i oktober när regeringskrisen pågått i tre veckor i Sverige.

Debatten kan inte vänta och utskotten måste sammanträda och i korridorerna packar ledamöter kartonger för flyttkarusellen som följer efter val. När regeringsbildningen drar ut på tiden blir var och en upptagna med sina löpande arbetsuppgifter.

Också talmannen.

Erik Boheman, som var talman i gamla förstakammaren, brukade för sin del kladda på ett papper, ständigt samma små hus i ett pastoralt landskap eller fregatter under fulla segel, när han tyckte att ledamöterna och dagarna blev för långrandiga. 

Kommunalpolitikern och initiativtagare Siewert Öholm från Dorotea med Aktionsgruppen för Norrlands inland uppvaktade riksdagens talmän Henry Allard (till vänster) och Erik Boheman (till höger) Redan någon vecka efter bildandet hade den ett tusental medlemmar Foto: LARS NYBERG

Vad Andreas Norlén gör är svårare att säga.

Men han sitter där, i randig klubbslips under den stora grå väven. Borde han inte vara någon annanstans och göra något annat? Få fram en statsminister som man kan rösta om? Till exempel.

– Tack! utstöter han servilt var gång lampan börjar blinka rött och talartiden tryter.

Han sitter och fördelar ordet.

Han som grundlagen har gett uppdraget att finna en ny regering.

 

LÄS MER: Torbjörn Nilsson: Nya talmannen – en konservativ bråkmakare

* * *

 

Att kritiken skulle komma överraskar ingen. Talmansämbetet är försåtligt, till formen opolitiskt, men till innehållet så delikat politiskt. Några blir alltid missnöjda, det finner den som studerar talmansmemoarer.

Först ut var en före detta chef på Rikskatteverkets valsektion, Per-Ola Larsson. Han ifrågasatte längden på Ulf Kristerssons sondering. Två veckor? Fanns det stod i grundlagen för det? Talmannen överlägger, enligt regeringsformen, ”och lämnar sedan förslag till riksdagen”.

Sedan, alltså direkt.

Debattinlägget publicerades i Dagens Juridik. Det vände inte uppochner på världen. Men när Kristersson kom åter – innan tidsfristen ens var över – och bad talmannen frigöra honom från det tröstlösa sonderandet – inte gå till kammaren för att rösta – började det röra på sig. Och när Norlén sedan lika generöst tilldelade Stefan Löfven två veckor skrev Peter Santesson, chef för opinionsinstitutet Demoskop, på Facebook om en ”lucka i lagen”. Vinner Norléns tolkning av grundlagen kraft – att han kan låta sonderingarna pågå hur länge som helst utan att lägga fram förslag till riksdagen – blir talmannen enväldig. Han kan förhala en regeringsbildning i evigheter utan att riksdag eller regering har några formella möjligheter att agera, påpekade Santesson.

Andreas Norlén har fått kritik för att att han ger partiledarna för lång tid att sondera terrängen för en ny regering. Foto: FREDRIK WENNERLUND/ STELLA PICTURES / STELLA PICTURES

Det öppnade dammluckorna.

En maximal tidsgräns för talmannen borde ”absolut diskuteras”, sa förre talmannen Björn von Sydow (S) till SVT. Borgerliga Barometern uppmanade allianspartierna att rösta nej till den budget som övergångsregeringen måste lägga fram senast 15 november om ingen annan regering träder till. Den sega processen kan inte få hindra att valresultatet ger utslag i politiken, argumenterade ledarsidan. Och i Dagens Industri debattören Hans Bergström att Norlén borde skrota idén om sonderingspersoner och kavla upp ärmarna och själv börja förhandla med partierna.

Andreas Norléns problem gick från att handla om att inga partier vill bryta sina vallöften till att handla om hans eget agerande.

 

* * *

 

Kritiken är inte helt enkel att värdera, men man kan jämföra med ett av de mer dramatiska skeendena för en talman under enkammarriksdagens tid – regeringskrisen 1990.

Krisen kom överraskande sedan Ingvar Carlsson ställt kabinettsfråga och förlorat. Någon borgerlig majoritetsbildning stod inte att finna. Ett antal aktörer ville helst driva fram ett nyval. Så inte det socialdemokratiska partiet. 

Ingvar Carlsson blev bortröstad en torsdag i februari 1990, varpå regeringen direkt avgick. Samma kväll höll talmannen Thage G Peterson möten med alla partiledare. På fredagens förmiddag träffade han de vice talmännen, på eftermiddagen följde nya samtal med partiledarna. På lördagen gav talmannen Carl Bildt ett öppet mandat att sondera en regeringsbildning. På måndagen sa han att han misslyckats.

Fyra gamla statsministrar. Från vänster är det: Ingvar Carlsson, Car Bildt, Thorbjörn Fälldin och Ola Ullsten. Foto: TOMAS LEPRINCE / KVP

Det Andreas Norlén behövde två veckor för att göra klarade Thage G Peterson av på några få dagar.

Hur handgripligt Peterson gick in i processen är intressant. För det är från den här krisen praxisen om sonderingspersoner vuxit fram. Bildt ifrågasatte, enligt Petersons memoarer, förfarandet. Peterson svarade att det är bättre att sondera än att förnedras i en förlorad votering.

Till saken hör att Petersson orienterade i ett landskap där det var oklart hur politiserat talmansämbetet var. Han själv satt till exempel kvar i det socialdemokratiska verkställande utskottet. Det försämrade sannolikt hans möjligheter att själv leda förhandlingar.

Samtidigt visade systemet med sonderingsperson direkt brister. Låsningen då handlade om att folkpartister och centerpartister krävde socialdemokratisk acceptans för en Bildt-regering – men Bildt ringde inte ens Carlsson. Det samtalet hade talmannen kunnat ta. När Carlsson sedan fick sitt sonderingsuppdrag blev det inte framgångsrikt med mindre än att han backade från det förslag han från början avgått för.

Vill man tvinga fram kreativt nytänkande är en sonderingsperson kanske inte den mest effektiva vägen. 

Ändå har Andreas Norlén valt den.

 

* * *

 

Efteråt, sedan Carlsson åter satt som statsminister, krävde flera tunga debattörer nya regler. Gustaf Petrén, tidigare regeringsråd, ansåg att talmannen borde få utlysa nyval utan kravet att först få fram fyra misslyckade regeringsbildare.

– Det finns ingen möjlighet att få fram fyra kandidater som låter sig röstas ner, sa Thage G Peterson själv.

Det där glömdes förstås bort sedan.

Men ytterligare en idé kom upp i debatten. Tanken att talmannen kunde ge någon annan än en partiledare uppdraget att bilda regering. Det finns inga formella hinder. Inte heller mot att överlägga med andra partiföreträdare än partiordförande.

Norlén skulle, som Bergström föreslår, kunna agera kunskapare åt allianspartier och ta reda på vad Jimmie Åkessons stöd faktiskt kostar. Han skulle i princip kunna förhandla fram en deal mellan Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson om hur ofta under mandatperioden de ska ses offentligt och skaka händer med varandra. Han skulle kunna tala med de liberalpartister som uttryckt skepsis mot Jan Björklunds linje. Han skulle till och med kunna konspirera med dem – mot Björklund.  

Egentligen är det bara Norléns eventuellt bristande engagemang och kreativitet som utgör hinder.

Makten att göra detta har han redan fått. 

Säg att han i stället för att fråga Stefan Löfven bad Mikael Damberg att bilda regering. Eller frågade en sådan som Johan Forsell eller Mikael Odenberg snarare än Ulf Kristersson.

Skulle centerpartister och sverigedemokrater agera annorlunda då?

Skulle Norlén våga sig på en sådan sak?  

 

Tidigare talmannen Thage G Peterson Foto: ROGER VIKSTRÖM

Vid 13-rycket i onsdags, sedan han blivit avlöst och fått en kort paus, tog han åter plats i talmanspodiet. Han lyssnade på ett meningsutbyte, harklade sig och påpekade försynt till den helt nya ledamoten: 

– Vi brukar inte säga ”du” till varandra i kammaren.

Det var kanske så dramatiskt det blev den här veckan i det regeringskrisande Sveriges riksdag.

 

* * *