Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Motståndarna förstod inte kraften i Åkessons manöver

Vi ser tillbaka på bland annat regeringskaoset, Greta Thunberg och gängvåldet.
MAKTPAR. Louise Erixon och Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson 2016.Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Mycket talade emot Jimmie Åkesson och hans sverigedemokrater. Men 2010-talet var decenniet då allt vändes uppochner.

Torbjörn Nilsson sammanfattar ett revolutionärt årtionde i svensk politik, där gamla vänner blev fiender och tidigare ovänner formade nya allianser.

Del 3: De som faktiskt vann.

 

Läs Del 1: Reinfeldts moderater bröt samman och förlorade allt

Läs Del 2: Löfven förlorade det mesta – utom statsministerposten 

Varför? 

Varför vinner Jimmie Åkesson? 

Det var samtalsämnet, inte i några dagar, en vecka, ett par månader. Men i tio år. Kom en dag fattig på nyheter kunde alltid en förklaring paketeras om och försäljas. Efterfrågan fanns. Folk älskade att diskutera om de fick diskutera invandring och vartefter älskade folk faktiskt också det sverigedemokratiska partiet.

Det blev först tredje, sedan näst största, kanske största parti i landets opinionsmätningar.

Om du låter motståndaren välja slagfält kommer du aldrig att segra, skrev den kinesiske generalen Sun Zi för 2 500 år sedan. Den regeln följde Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna förvirrade sig aldrig till terräng där de inte kände sig trygga. De placerade sig på sitt slagfält – invandringen – och sedan förde den upplevda och reella utvecklingen dit partiets politiska motståndare. Motståndarna var vilsna där. Kanske till och med rädda för att vara där.

Sverigedemokraterna hade tur, och mycket tålamod.

FESTLIGT. 5,70 procent och 20 riksdagsmandat – volymen var hög på Sverigedemokraternas valvaka 2010.Foto: ROBBAN ANDERSSON
DEBUT. Partiledaren Jimmie Åkesson i folkdräkt från Blekinge, sambon Louise Erixon i Sverigedräkt vid riksmötets öppnande 2010.Foto: FREDRIK PERSSON / TT / TT NYHETSBYRÅN
RÅDGIVARE. Ian Wachtmeister tillsammans med Jimmie Åkesson, 19 år efter att Wachtmeister kom in i riksdagen med Ny demokrati.Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
GÖR UPP PLANER. Partisekreteraren Björn Söder och partiledaren Jimmie Åkesson i riksdagshuset strax efter valframgången 2010, med utsikt mot Rosenbad.Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

Det fanns traditionella politiker som kunde terrängen, som ägnat lång tid åt att argumentera för en generös migrationspolitik, men de underskattade fienden och hur snabbt styrkeförhållande förändrades. Relativt många människor gillade vad Jimmie Åkesson sa.

På det sättet var förklaringen simpel.

Fast det fanns ju något annat också. Sverigedemokraterna var och är ett parti skapat av nynazister, det byggdes på rasistisk grund.

Så där tycker vi inte längre, svarade Åkesson.

Sverigedemokraterna havererade hela tiden.

Det fungerade ungefär som det gjort för nymoderater några år tidigare. Tog man avstånd från det gamla visade människor intresse och förståelse. Åkessons motståndare förstod inte kraften i manövern, men strax innan det här decenniet var slut hade en partiledare som lovat en förintelseöverlevande att aldrig närma sig Jimmie Åkesson satt sig ner för att förhandla med honom.

Om just invandringen.

Sverigedemokraterna havererade hela tiden. För en som ägnade hela decenniet åt att undersöka politiska partier var den saken länge det mest förbryllande. Sverigedemokraternas agerande borde inte kunna väcka förtroende.

Inte om vedertagna politiska sanningar gällde.

UTESLÖTS. Gustav Kasselstrand var ordförande för SDU, men kastades ut från Sverigedemokraterna 2015, samma år som partiet också bröt med ungdomsförbundet. Kasselstrand kallade SD för ”Kafkaparti” och grundade senare ett nytt parti, Alternativ för Sverige, som fick 0,3 procent av rösterna i riksdagsvalet 2018.Foto: LARS PEHRSON / SVD / SCANPIX
PETADES. Kent Ekeroth, riksdagsledamot 2010-2018 och länge en central person i Sverigedemokraterna, var en av huvudpersonerna i den så kallade järnrörsskandalen som Expressen avslöjade 2012. Ekeroth petades från riksdagslistan inför valet 2018.Foto: ANNA-KARIN NILSSON
UTESLÖTS. Patrik Ehn var gruppledare för Sverigedemokraterna i Göteborgs kommunfullmäktige när han uteslöts ur partiet 2013.Foto: SVEN LINDWALL

I mitten av mars 2013 skrev riksombudsmannen Hanna Wigh ett mejl:

”Det är inte första gången som det väcks frågetecken kring din ideologiska hemvist Patrik. Hur kommer det sig att det ständigt blir dessa frågor?”

Patrik Ehn, som var gruppledare i Göteborg, svarade snart: 

”Ideologiskt står jag för den sociala, konservativa, nationalistiska och demokratiska linjen.”

Då ställde Hanna Wigh frågan rakt ut. 

”Är du nationalsocialist, Patrik?”

Betraktat på några års håll är det inte så viktigt vilka ideologier som diskuterades, men helt centralt att konversationen ägde rum. Normaltillståndet i det här partiet var inkvisition. Det utskott som hanterade uteslutningar – och som Hanna Wigh här företrädde – var partiets viktigaste.

Kasselstrand utgjorde ett hot.

Patrik Ehn hade verkligen haft upprepade kontakter med nazistiska organisationer, under flera år, men partiledningen hade också låtit det bero. Nu var något annorlunda. Ungdomsförbundets ordförande Gustav Kasselstrand hade skrivit en debattartikel. Om Palestina. Om att ett nationalistiskt parti i konsekvensens namn borde företräda alla folks rätt till en nation, också palestiniernas. Det var första gången ungdomsförbundet gick emot partiet sedan Åkesson själv varit ordförande och använt förbundet för att manövrera ut och ersätta den dåvarande partiledaren.

Kasselstrand utgjorde ett hot.

Och han hade vänner i partiet, geografisk och ideologisk vänskap. Så partiledningen började rensa. I Göteborg. I kretsarna kring den förre partiledaren. Det försvann folk till höger och vänster och när motstånd märktes tog man i hårdare. Hela ungdomsförbundet uteslöts. Till slut försvann rentav Björn Söder, en av de fyra partireformatörerna.

Det var i praktiken en partisplittring.

Den utspelade sig delvis i offentligheten, tack vare journalister som David Baas, som visade vad sverigedemokrater sa när de trodde att ingen hörde. Publicitet av det slaget borde ha varit ett problem.

AVSLÖJARE. Expressens reporter David Baas, som belönades med Stora journalistpriset 2018, intervjuar Kent Ekeroth.

Konflikterna handlade inte alltid om åsiktsskillnader, men ständigt om makt. Om att människor blev farliga på olika sätt. Det kunde vara att de hade fylleslag i riksdagens lägenheter, eller att de skrev ”satans jävla aphelveten” om mörkhyade på nätforum, det kunde vara att de sa ”fan vad det kliar på kuken, jag är så kåt” så fort de var ensamma med en kvinnlig partikamrat. Det primära var inte förseelsen utan förseelsen satt i relation till vem man var för Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Richard Jomshof. För många klarade sig. I det här partiet fanns en lojal ungdomsförbundsordförande – Jimmie Åkessons kronprins kallades han – som gång på gång omhändertogs av polis efter drog- och alkoholbruk. Det fanns en medieentreprenör som beväpnade sig med järnrör på stan men fick vara kvar. Det fanns en ambitiös kvinna som dömts för att ha knuffat omkull en annan kvinna, slagit henne i huvudet och bitit henne i kinden, men som tilläts kandidera och som när decenniet närmade sig sitt slut hade blivit partiets medialt näst viktigaste person, hon som visade vägen framåt, det ledande kommunalrådet i det så kallade Samstyret i Sölvesborg.

MAKTGRUPP. Jimmie Åkesson, Richard Jomshof och Mattias Karlsson vid Sverigedemokraternas riksårsmöte i Karlskrona 2007.Foto: SVEN LINDWALL
MANLIGT. Jimmie Åkesson omgiven av delar av den innersta kretsen i riksdagen 2010: Richard Jomshof, Mattias Karlsson, Linus Bylund, Josef Fransson och Kent Ekeroth.Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
VIKARIE. Mattias Karlsson vikarierade som partiledare under Jimmie Åkessons sjukskrivning 2014. Under 2019 lämnade han positionen som gruppledare i riksdagen för att istället bygga upp en konservativ tankesmedja.Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / IBL
NÄRA ÅKESSON. Richard Jomshof är politiker på heltid sedan 2006, riksdagsledamot sedan 2010 och partisekreterare sedan 2015.Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Logiken var alldeles speciell.

I andra partier bytte man med jämna mellanrum ut sin ledare, i det här partiet bytte man ut sina medlemmar.

Maktkamper finns överallt. Genuint otrevliga. Blir de långvariga brukar det bli problem med väljarna. Människor gillar helt enkelt inte att ge ansvar till folk som bråkar och beter sig, vars svinaktigheter exponeras. Men det här partiets internstrider påverkade inte medborgarnas sympatier negativt.

Det var nytt.

Sverigedemokrater spelade in varandra i hemlighet, skaffade sig hållhakar på varandra som i en spionfilm, de stack knivarna i ryggen på varandra på ett sätt som fick striderna kring Håkan Juholt och Anna Kinberg Batra att framstå som söndagsskolelek. Svarta rubriker. Hela tiden svarta rubriker.

Partiledningen petade nästan halva sin riksdagsgrupp några månader före valet 2018.

Det borde inte gå att möta väljarna efter att ha gjort en sådan sak.

Det gick alldeles utmärkt.

SKYLTFÖNSTER. När Louise Erixon blev ordförande för kommunstyrelsen i Sölvesborg efter valet 2018 blev hon partiets medialt näst viktigaste person. Beslut om att inte hissa Prideflaggan och att stoppa inköp av ”utmanande samtidskonst” väckte het debatt, långt utanför kommungränsen.Foto: MAGNUS LEJHALL / BILDBYRÅN
TOG MAKTEN. Louise Erixon håller presskonferens i Sölvesborg i oktober 2018 och berättar om det så kallade Samstyret i kommunen – bestående av SD, M, KD och det lokala partiet SoL.Foto: JENS CHRISTIAN / KVÄLLSPOSTEN/EXPRESSEN
SLOG TILLBAKA. I en intervju med Expressens Niklas Svensson kommenterade Louise Erixon kritiken mot de uppmärksammade besluten i Sölvesborg: ”Det är ju inte vanligt folk som har skapat den här stora polariseringen utan det är en liten kulturelit som har fått bestämma alldeles för länge”.Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Jag minns, när jag tänker efter, förtroendemätningarna allra bäst. De som handlade om partiledarna. De påminde om 2000-talets första decennium. Då när politik fick en ny glans omkring sig, när man började göra kändisjournalistik av politiker, när Fredrik och Filippa blev ett begrepp, när politik blev populärkultur och underbara dagar låg framför folk. Trodde de. När nya sociala medier fick människor att visa upp sin vackraste fasad, inte sitt elakaste grin. När Barack Obama blev president. Då blev sådana där undersökningar om vilken partiledare som var mest populär viktiga.

Fredrik Reinfeldt vann oftast.

Han brukade få 60 eller till och med 70 procents stöd.

Häromveckan kom en ny mätning. Novus hade gjort den. Jimmie Åkesson och Ebba Busch Thor delade förstaplatsen, men deras siffror låg runt 30 procent. Faktum var att om man tittade på balansmåtten, alltså relationen mellan de positiva omdömena och de negativa, hade alla partiledare minussiffror. Extremt låga minussiffror, som sjönk och sjönk. 

Det var en bra bild av 2010-talet.

Decenniet av förlorat förtroende, av polarisering, av vedertagna sanningar som slutade gälla, av statsbärande partier som sopades bort. Det var en karneval. Allt vändes uppochner. Det är det jag minns.

Den alltigenom pågående politiska depressionen.

SYMBOL FÖR NY TID. Dominic Cummings har beskrivits som hjärnan bakom brexit-kampanjen. Numera är han rådgivare åt premiärminister Boris Johnson.Foto: ANDY RAIN / EPA / TT

Det finns en scen i James Grahams spelfilm om Brexit. Jo Cox, parlamentsledamoten, har precis blivit mördad intill ett valmöte. Craig Oliver, kampanjledare för remain, råkar hamna på en pub med Dominic Cummings, kampanjledare för leave.

– Jag trodde inte det kunde bli så här dåligt, säger Oliver.

– Det är kanske vad den här sortens frågor gör, de tvingar folk in i stammar, svarar Cummings.

– Jag oroar mig för att landet inte ska kunna läka. Det här har skapat …

– … uppdagat, det är inget vi ha har skapat …

–  … en debatt som är osofistikerad, ociviliserad och osympatisk. Struntar du i de långsiktiga konsekvenserna? Att det här underminerar själva konceptet med expertis, med oberoende kunskap …

– … era experter hade en agenda …

– …baserad på deras kunskap…

Oliver fortsätter. 

– Du göder en giftig kultur där ingen kan lita på någonting …

– … inte alls …

– … där ingen lyssnar på någon, de bara skriker …

– … vi skriker för att höras, för att ge de ignorerade en röst.

Oliver suckar.

– Craig, säger Cummings till slut, du och sådana som du har fått dominera politiken i årtionden. Och vad har ni fått gjort? Tåget som kommer nu är inte det som ni väntade på, inte det som utannonserades, det är inte ens det som jag väntade mig, men jag accepterar det. Du kan inte stoppa det. Ja, politiken kommer bli helt annorlunda nu. Du kommer inte kunna kontrollera den.

– Var försiktig med vad du önskar dig, Dominic, du kommer inte kunna kontrollera den heller, säger Craig Oliver då.

Scenen är fiktion förstås, men helt sann.

Det här var ett decennium för revolutionärer.

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.

Klimatintervjun: Jimmie Åkesson

Här svarar SD-ledaren på frågor om klimatet.

LÄS MER: De lämnade politiken – så mycket tjänar de i dag (PREMIUM) 

LÄS MER: Uppgifter: De gör upp om att ta över efter Löfven (PREMIUM) 

ÄS MER: Här hittar du fler texter av Torbjörn Nilsson