Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Moderaterna håller på att gå vilse i kulturkriget

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson inledningstalar under partistämma på Aros cscongres Center i Västerås.Foto: FREDRIK SANDBERG/TT
SD:s partiledare Jimmie Åkesson.Foto: SVEN LINDWALL

De sverigedemokratiska framgångarna har i grunden förändrat förutsättningarna för Moderaterna.

Torbjörn Nilsson ser hur de håller på att göra om ett hundra år gammalt misstag.

Journalisterna ville ha en konflikt. Gunnar Strömmer, Sveriges mysigaste partipamp, hade besvär med leveransen. Fem propositioner hade han plitat ihop och de hade mottagits med sådan omtanke av medlemmarna att någon brytning av åsikter inte riktigt uppstått. Så vad skulle ombuden diskutera? Vad ville ledningen att partistämman skulle handla om? 

Undrade journalisterna.

Strömmer skruvade på sig.

På bordet låg två volymer inbundna motioner som också skulle behandlas, men det kunde han väl inte säga så här över en kaffe med riksdagsreportrarna? Att det liberalkonservativa partiet skulle åka till Västerås och gräla om slöjor och public service och böneutrop och könsintegration. Det kunde inte gärna vara ledningens önskan: en kulturkrigsstämma?

Men väljer man inte konflikt själv kommer någon annan att välja åt en.

Strömmer skruvade på sig.

Och så började han prata.

Partisekreterare Gunnar Strömmer på bussturné med Ulf Kristersson.Foto: STINA STJERNKVIST/TT

Han talade om framtiden, långt och länge, vindlade i väg i en luftballongstur upp mot högre höjder, som han brukar, och stack under resans gång in en och annan skojfriskhet. Han kryssade mellan molnen. Det var en behaglig tur. Som det är när partisekreteraren öppnar munnen, ett angenämt ordsvall.

Moderata trevlighetspartiet kallar visst till stämma i helgen!

Vartefter sjönk han under stilla orerande ner mot mänsklighetens troposfär och landade där han börjat:

Vi ägnar betydande möda åt frågan om framtiden. Vi, som i partiledningen. 

Han framhöll det, att ledningen höll på med något stort: Vilken roll och vilken uppgift ska partiet egentligen ta sig under tjugotalet?

Det sysslar vi med, sa han.

Och där satt journalisterna, som gapande fågelungar som inte fått mat. 

Då var socialdemokrati något som många liberaler inte ville ha att göra med.

Tjugotalet är intressant för moderata ögon, 1920-talet i alla fall. 

Det var senaste gången partiernas inbördes storleksordning helt skiftade, senaste gången politiken präglades av tre snarare än två huvudaktörer, senaste gången ett alldeles nytt parti inte bara etablerade sig i riksdagen utan också blev en dominerande kraft. En politisk epok präglad av parlamentariska låsningar och regeringskriser, men med ett djupare släktskap till vår tid än så. 

Förutsättningarna förändrades i grunden.

Och det är väl vad de sverigedemokratiska framgångarna har gjort nu. 

Den gången började allt 1914, med en stor kris om nationalstaten. I riksdagen fanns tre partier: de konservativa som hade 153 mandat, de liberala som samlade 150, och så Socialdemokraterna med 77. Så såg styrkeförhållandena ut. Ett etablerat regeringsparti, ett etablerat oppositionsparti och en utmanare.

Man bör för nutida läsare parentetiskt påpeka att socialdemokrater då inte betraktades som socialdemokrater gör nu. Då var socialdemokrati något som många liberaler inte ville ha att göra med, trots att partierna delade ståndpunkter i flera sakfrågor. Socialdemokraterna var, som Olle Svenning har skrivit, ett halvt illegalt parti. Det höll på med strejker och subversiv samhällsomstörtning. Deras tidningar ägnade sig inte åt god ton; de ägnade sig åt lagtrots. Ungdomsförbundet hade en ordförande, en kille som hette Per Albin, som dömdes för misshandel. En lång rad partiföreträdare fälldes och fängslades för brott som staten ansåg politiska. 

Socialdemokraterna var – med statsvetarbegrepp – ett pariaparti. 

Man tog inte med dem in i möblerade rum. 

Försvarskrisen 1914 var i den meningen en upprepning av det gamla politiska landskapet. Konservativa bråkade med liberaler. Skulle man säkra gränsen med pansarbåt eller öppna sina hjärtan för internationalismen? Kungen klev in och sa vad han tyckte om Karl Staaff, statsministern, och det blev bondetåg och två val på ett år och i dem var varken de konservativa eller de liberala framgångsrika. 

Men det var Socialdemokraterna. 

Det fanns en debatt som känns igen i dag. 

Moderaternas Elisabeth Svantesson, ekonomisk talesperson, och partiledare Ulf Kristersson under partistämman.Foto: FREDRIK SANDBERG/TT

För vem, frågade man då, var socialdemokrater störst hot? Politiskt stod de ju i skarpast kontrast mot de konservativa och hörde hemma till vänster, precis som liberalerna. Därför var de farligast för de konservativa. Fast väljarmässigt vann de insteg i liberalernas bas av arbetare och småbönder. I den meningen var de farligast för liberalerna. 

Det där är vår tids strukturpolitiska ödesfråga sammanfattad.

Jag tror inte jag har haft ett enda längre samtal med en moderat eller socialdemokrat de senaste tio åren utan att de slutat med att moderaten sagt att sverigedemokrater ändå mest är ett hot mot socialdemokrater, och socialdemokraten sagt tvärtom. Man bollar det jobbiga partiet mellan sig. Skrattar när motståndarens sympatisörer börjar rösta på Åkesson, kniper tyst när det är de egna som gör det. Hånler när motståndarens politiska ambitioner går om intet för att majoriteten förflyktigas, låtsas som om inget har hänt när de egna möjligheterna att genomföra sin politik försvinner. 

För vem är Jimmie Åkesson störst hot?

Frågan är felställd, han är ett hot mot alla partier med ambitioner att bära regeringsmakten.  

Högern då sjönk ihop till en liten förening för överklassen.

När tjugotalet väl kom – 1920-talet alltså – var förändringen redan ett faktum. Socialdemokraterna växte, först på de liberalas bekostnad, sedan på de konservativas. Socialdemokraterna förstörde de konservativas förmåga att regera, sedan också de liberalas. Socialdemokraterna åt upp och krossade det tvåpartisystem som dominerat svensk politik i 40 år. 

Kanske är det vad Gunnar Strömmer och Ulf Kristersson ägnar dagarna åt. 

Funderar på.

Nils Edén släppte in socialdemokrater i sin regering i början av tjugotalet, den regering som införde rösträtten, men liberalerna var inte största parti i den koalitionen. Socialdemokraterna var störst. 

Är Ulf Kristersson beredd på den situationen? 

Att den där högerregeringen, 3-2-1 som han kallar den, kanske kan förverkligas om några år, men att det egna partiet då inte är störst. Att de sverigedemokrater som utgör underlag eller innehar statsrådsposter företräder fler människor än vad statsminister Kristersson gör? 

Vad gör man då? 

Moderata samlingspartiet – det heter ju så: samling som i att man ena många – har att lösa en uppgift som varken konservativa eller liberaler klarade ut när den senast dök upp. Högern då sjönk ihop till en liten förening för överklassen. Liberalerna trodde förstås de hade kontroll när de lät Hjalmar Branting bli statsråd men fick i stället se det egna partiet sönderdelas. Liberalerna var verkligen ett samlingsparti som förmådde ena kulturradikala storstadsbor med kristna bönder men styckades strax upp som ett Polen av socialdemokrater och bondeförbundare. 

Hjalmar Branting 1932.Foto: SDS BILDARKIV / SYDSVENSKA DAGBLADET

Gör Ulf Kristerssons moderater skäl för det andra ledet i partinamnet om fem år? 

Kan man kalla sig samlingsparti om en bunt kommunalråd tar makten över agendan och lyfter upp just de frågor som splittrar liberaler från konservativa? Finns den väljarkoalition som bara för några år sedan samlade närmare en tredjedel av alla svenska väljare?  

Vad gör man när man inser att förutsättningarna har förändrats? 

Moderata funderingspartiet kallar till stämma i Västerås!

Nu berättar hon att hon inte begriper det här med moderater och migration.

På morgonen när ombuden gör sig redo att behandla Gunnar Strömmers alla propositioner publicerar Svenska Dagbladet en klargörande sak. Det är Johanna Möllerström som skriver. Hon var moderat en gång, lämnade politiken och blev professor i Washington DC, men skickar hem betraktelser till ledarsidan då och då. Nu berättar hon att hon inte begriper det här med moderater och migration. En restriktiv politik behövs ju endast om man vill försvara den svenska välfärdsstaten. Och det vill ju inte moderater. Partiet hade med gott mod kunnat fortsätta öppna sina hjärtan. 

Skriver Möllerström. 

Johanna Möllerström som moderat 2003.Foto: MAGNUS JÖNSSON

Och ja, hade svensk politik handlat om ekonomi kunde kanske resonemanget göra sig gällande. Men nu handlar ju inte svensk politik om det, inte ens när kommunerna krisar. Den handlar om kultur, bland annat eftersom Jimmie Åkesson har fått hälften av de moderata funktionärerna och en stor grupp av deras sympatisörer att omfamna tanken att tjugotalet – alltså 2020-talet – är en strid om kulturer som krockar. 

Att materiella ting är intet, men immateriella allt. 

Det är som för hundra år sedan, det också. 

Fast då var det socialdemokrater som fick liberaler att acceptera idén om att klasskampen fanns. Och så vann det där gamla pariapartiet makten över Sverige.  

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.

Moderaternas stämma i igång i Västerås och Expressens politiska krönikör Torbjörn Nilsson var med i livesändningen i ”Direkt med Niklas Svensson”.