Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Med Jan Björklund faller en hel dynasti

Partiledare Jan Björklund inledningstalar på Liberalernas riksmöte i Västerås 2018. Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN
Jan Björklund. Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Centerpartiets partiledare Annie Lööf och Jan Björklund under en partiledardebatt. Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN
Jan Björklund på Folkpartiets dag i Almedalen 2015. Foto: SVEN LINDWALL

Jan Björklund har varit med och styrt Liberalerna i nästan ett kvarts sekel.

Torbjörn Nilsson ser en avgående partiledare som vann voteringen om januariavtalet men redan hade förlorat makten.

Finast, och roligast, är mamma.

Hösten 2001 säger alla till Jan Björklund att nu har han sitt läge. Partiet sackar i mätningarna, Leijonborgs ögonbryn gör ingen lycklig. Kör nu! Bli vår ledare! De pumpar upp honom, inte minst gör Dagens Nyheters ledarsida det.  

Då går Ragna Björklund ut i Borås Tidning och säger:

– Jag tycker Lars Leijonborg ska sitta kvar. Man tycks tro att ett partiledarbyte ska vara räddningen. Jag tror inte det hjälper.

Mamma.

Anekdoten om ungdomsförbundets tidning är bra också. De gjorde ett nummer om sex, omslaget pryddes av en naken man med erigerat kön. Manslemmen skulle ha täckts av en rubrik, men "föll bort" på väg till tryckeriet. Snart fick den unge ansvarige utgivaren ett brev om krav att inställa sig hos Pressombudsmannen, och stod nervös i finkostymen när Jan Björklund hoppade fram ur buskarna och flinade:

– Är du så lättlurad?                                

Eller den när han fick Maud Olofsson att prata om Hitler i EMU-valet. Att han nämnde Håkan Juholts namn månader innan denne blev socialdemokratisk partiledare. Hans imitationer. Hur en kulturjournalist på LO:s dagliga blad Arbetet utsåg honom till ”valrörelsens hunk”.

”Inte alls kontroversiellt”, svarade Jan.

Han var enkel att tycka om.

Och länge tyckte de om honom i partiet, även de som politiskt ville något annat än Jan Björklund. Han var trivsam. Såg människor. Kom ihåg dem. Dansade med dem på landsmötena. Så förklarade de när man undrade hur han kunde klamra sig fast i tolv år, trots valresultaten.

Han garvade, också åt sig själv.

 

Hans grej var att alltid höja konfliktnivån

 

Alliansens partiledare 2007. Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT / TT NYHETSBYRÅN

Bra berättelser kräver rörelse. Något måste förändras, huvudpersonens karaktär ska prövas, kanske utvecklas.

Så var det knappast med Jan Björklund.

Hans grej var att alltid höja konfliktnivån. Han hade en fenomenal förmåga att politisera saker, skapa rubriker, tvinga folk att ta ställning. Frenesin fanns som en konstant genom hans politiska liv.

Söker man i Riksarkivets mappar med material från ungdomsförbundet finner man ett fint protokoll från 1981. Det är internat med förbundsstyrelsen. På lördagen yrkar Jan att förbundet helhjärtat ska kritisera löntagarfonderna inför valet. Styrelsen bifaller. Men på söndagsmorgonen väcks en ordningsfråga. Nu vill några riva upp beslutet. Och vinner den nya voteringen.

Då exploderar Jan Björklund, 19, i en harang som börjar med: ”Jag anser det häpnadsväckande!” och slutar någon minut senare med ett sårat ”Skamligt!”.

Jan Björklunds politiska förmåga var att vara stabilt arg.

Man bör kanske tänka på det nu, att det inte bara är Jan Björklund som försvinner utan sannolikt också en dynasti. Han har varit med och styrt det här partiet i nästan ett kvarts sekel. Det var Björklund och Leijonborg som fick Maria Leissner vald till partiledare 1995, som satt hemma i hennes kök och skrev installationstalet.

”Jan gurglar förnöjt över det utrikespolitiska avsnittet”, som Leissners man skildrade maktövertagandet.

Leijonborg, som kom efter Leissner, var alltid beroende av Björklund, det märks inte minst i Leijonborgs memoarer. Jan fann Johan Jacobsson – strategen – och skickade honom till partikansliet. Jan bjöd på jordgubbar på altanen och de bestämde att alliansen borde ta fram en gemensam valsedel. Jan hörde av sig med taktiska bedömningar.

Jan Björklund röstar i valet 2018 med hustrun Anette Brifalk och barnen. Foto: HANNA FRANZéN/TT

Kravliberalismen, det där slagkraftiga men svårförklarliga begreppet som låg till grund för framgångarna 2002, var i hög utsträckning också Jan Björklunds. Den självklart borgerliga hemvisten, de politiska prioriteringarna om integration och utbildning, de kommunikativa idéerna att upphöra med all mjäkighet, att hellre reta upp några kulturradikaler än att vara en själv.

Man kan betrakta det som en generationsfråga också. Kravliberalismens var sextiotalisternas projekt och Jan Björklund var deras främste maktspelare.

Han som läst sin Machiavelli.

Tidigt i karriären kunde Jan Björklund tala beundrande om Olof Palmes politiska förmåga, men bland socialdemokrater tog han nog mer intryck av Göran Persson. Sättet att säkra upp sig med lojala undersåtar i organisationen. Att nöta ut efterträdarkandidater. Hela tiden söka det perfekta tillfället för ett utspel. Vinna kriget varje dag. Att spinna saker rätt.

Jan Björklund var dubbelspelets mästare.

Han kunde inta en position om flyktingamnesti i syfte att minska skillnaden mot Birgitta Ohlsson när hon utmanade honom om ledarskapet, och några månader senare överge den ståndpunkten för att hårdare kunna kritisera den socialdemokratiska regeringen. Han kunde vara den som inledde samtal om att avdramatisera sverigedemokraters position i parlamentet för att sedan svära sig fri och skylla på moderater.

Lars Leijonborg med partikamraten Nyamko Sabuni 2006. Foto: PONTUS LUNDAHL / SCANPIX / SCANPIX SWEDEN

Till slut blev det för mycket.

Det är i alla fall vad en del i partiet säger nu. Det krävs en större undersökning för att ge definitiva svar, men som hypotes är det nog rimligt. Partivännerna tröttnade.

På partirådet för några veckor sedan, en hangar i botten av ett hotell i centrala Stockholm, långa rader av stolar och så folkpartist efter folkpartist i talarstolen. En person inte helt populär i partiledningskretsar satt och viskade:

– Ser du han från Blekinge, den äldre mannen? Han brukar jämt vara Jan trogen.

– Uppgörelsen med Stefan Löfven är inte tillräckligt bra för att lägga alliansen i frysboxen, sa mannen från Blekinge i talarstolen.

Ser du han från Jämtland då? Han försvarar alltid Jan.

– Vi riskerar partiets framtida väljarbas om vi säger ja till det här avtalet, sa mannen från Jämtland.

Jan Björklund vann voteringen men hade redan förlorat makten över partiet.

Det är ett sätt att se saken.

Han föll för att folk tröttnade på att han alltid var så oärlig.

 

Han såg så liten ut uppe på podiet.

 

Jan Björklund och Birgitta Ohlsson efter talet i Almedalen 2016. Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det finns en annan berättelse. Som faktiskt innefattar rörelse, en genuin förändring.

Bäst – och först – berättades den i Dagens Nyheter på sommaren 2017. Reportern Karin Eriksson följde Jan Björklund, lyssnade på honom, frågade. Märkte något nytt. Mamma Ragna hade precis gått bort. Det pratade han om. Om hur hennes flykt undan nazisterna i Norge, på skidor i mörkret över kölen, präglat honom. Mer än han kanske tidigare hade förstått. Och han pratade om sina barn, adopterade från Sydkorea, hur han funderat på hur länge det skulle ta innan han på riktigt skulle knyta an – innan han kände att det var hans barn – men att det skett omedelbart på hotellrummet.

Han grubblade.

Men var på väg någonstans.

– Den svåra situationen uppstår om Moderaterna vill bilda en alliansregering med stöd av SD. Det faktum att man tidigare har uteslutit det och inte längre utesluter det, det betyder ju något, sa han.

Det där är den andra berättelsen. Om en partiledare som i god tid före valet såg hur det kunde sluta och tog öppen strid i sitt parti för något han trodde på. Som betalade ett pris för att få igenom beslutet att lämna alliansen, sitt partiledarskap. Som redan i början av december ringde valberedningens ordförande och sa att han inte tänkte ställa upp för omval.

Hur det ska gå med januariavtalet nu?

Vi får väl se.

Ingenting är fast i politiken.

Men först ska vi se hur det går för det gamla folkpartiet.

 

Folkpartiet ger tydliga besked 2002. Foto: JESSICA GOW / TT NYHETSBYRÅN

Jag minns – det är nog mitt vackraste Björklund-minne – när han var på förhör i förstakammarsalen försommaren 2017. En skäggig farbror hade skrivit en bok om Nils Edén, den liberale försvarsvännen som bildade koalitionsregering med socialdemokrater 1917. Och nu var det seminarium. Partiets gamla intelligentia pepprade Jan Björklund med frågor. Ser du vad som håller på att hända i världen? Gör du den korrekta analysen av läget? Drar du rätt slutsatser?

Han såg så liten ut uppe på podiet.

– Den öppenhet, sa han, som Nils Edén hade mot socialdemokratin, det kan vara så att vi står inför det nu. Men vi är många, jag är en sådan, som är väldigt fast i de gamla konflikterna som präglat efterkrigstiden.

Då nickade gubbarna förnöjt.

Vi behöver tid att smälta det här, sa Jan Björklund.

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare. 

 

LÄS MER - Torbjörn Nilsson: Ulf Kristersson var en hårsmån från att bli statsminister 

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!