Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Magdalena Andersson har en tung börda att bära

Finansminister Magdalena Andersson (S) om nya budgeten: ”Budget för ett starkare samhälle”.
Finansminister Magdalena Andersson (S) presenterade i onsdags budgetpropositionen för 2020 för riksdagen. Foto: ANDERS WIKLUND/TT
Centerledaren Annie Lööf. Foto: STINA STJERNKVIST/TT

Finansministern har den grannlaga uppgiften att omsätta de politiska idéerna i en statsbudget.

Torbjörn Nilsson ser hur Magdalena Andersson kompromissat ihop en lunta full av distraktioner.

Politik är svårt.

Inte så att politiken skulle vara särdeles svårt att begripa, tvärtom. I vår tid är det enkelt. Den som känner starkast vinner. 

Gunnar Sträng hade en gång i tiden en cykel att tillgå när han skapade den omvälvande kraft i Sverige som var facket för lantarbetare. Det tar tid att cykla. Och det tar tid att bråka med godsägare som blockerat mötesplatsen med bilar och bråte. Nuförtiden skriver man något i sin telefon och så gör algoritmerna det jobb som Strängs lår- och armmuskler hade att utföra. Opinionskören går lätt att få i gång. Fråga Greta eller Hanif. Folk sjunger med fint. 

Det som kommer sedan, det är det svåra. 

Gunnar Sträng 1981. Foto: Bert Persson

Erik Åsbrink, före detta finansminister, kom den här statsbudgetveckan med en ny bok om Gunnar Sträng. Boken är seg i början. Åsbrink har stulit anekdoter från Manne Ståhl, en folkpartist från Värmland som verkligen kunde dra en story, och tack vare dem överlever läsaren de 180 sidor det tar innan Åsbrink hittar hem. Alltså, hem till finansdepartementet. Dit är det en fröjd att följa med Åsbrink.

Han går igenom alla jävligheter. Det är de egna riksdagsledamöterna, som tror så högt om sig själva. Det är kålrotsräknare till riksbankschefer, som skiter i allt utom inflationen. Det är väljarna, vars röstmönster man måste förstå i detalj så att man anslår mest till valdistrikt där insatsen gör ordentlig nytta, alltså där marginalen mellan socialdemokratisk och borgerlig majoritet är som minst. 

Och så ovanpå det, alla fackministrar. 

De kan som Rune Johansson ha fått ansvar för lite statligt riskkapital och vill bränna i väg det på ett företag som utvecklar en ”dusch som enbart duschar uppifrån”. Då måste man ta det där statsrådet in i ett rum och fråga: 

– Hur fan gör man när man ska duscha röven?

Man måste kalla hem chefen för budgetavdelningen till sig en nyårsafton vid åttarycket om aftonen för att tillsammans med denne skriva om statsverkspropositionen. Man måste förnedra familjeministerns idéer om utbyggda daghem genom att konsekvent tala om ”barnhem”.

Statsminister Göran Persson och finansminister Erik Åsbrink 1997. Foto: RICKARD KILSTRÖM

Det är ett slitgöra, men viktigare: det är distraktioner som riskerar att man förlorar målet ur sikte. 

Det är det verkligt svåra. Att faktiskt få gjort det man kom till makten för att göra. 

På Gunnar Strängs tid hade ändå regeringsunderlaget en gemensam bild av vad som skulle göras och varför det var bra för Sverige. 

Tänk på hur det är för Magdalena Andersson

Pratar man med folk på finansdepartementet suckar de och säger: Det är i alla fall en budget.

Hon klev ut på Jacobsgatan halv ett i onsdags, i blå dräkt och matchande sneakers, och genomförde den märkliga budgetpromenaden, den som går ut på att tv-reportrarna ska försöka komma finansministern så fysiskt nära som möjligt för att sedan – i rörelse – ställa frågor som de redan vet svaret på. 

– Åtta kilo, var det minnesvärda Magdalena Andersson fick ur sig. 

Så mycket vägde tydligen pappersbunten hon bar. 

Det är svårt att övergripande beskriva vad den här budgeten syftar till. Den är gjord av fyra partier som drar åt olika håll. En höjd skatt på bensin och en sänkt skatt på bensin. Den består mest av distraktioner, mindre av gemensamt mål. 

Pratar man med folk på finansdepartementet suckar de och säger: Det är i alla fall en budget. 

Högre ambitioner än så har de inte möjlighet att ha. 

Den sjöstedtska oppositionen pekar på värnskatten – en sak som varit bestämd i snart ett år – medan den kristerssonska pekar på sådant som i deras ögon saknas – tillräckliga åtgärder mot kriminaliteten.

Men vill man förstå det här samarbetet ska man nog titta närmare på någon av distraktionerna. Ta det centerpartistiska förslag som går under namnet ”skattereduktion i stödområde A och B”. De kom på det i våras. De satt på sitt kansli, centerpartisterna, och försökte ta fram skattesänkningar som kunde falla socialdemokrater på läppen. Hela januariavtalet bygger ju på en skatteväxling där miljöskatter ska höjas och andra skatter sänkas. Höja skatter vet centerpartister att socialdemokrater kan, men för att sänka dem då behöver sossarna hjälp. Tänkte centerpartisterna. 

De ville ha något som hjälpte Sverige utanför storstäderna – de regionala klyftorna, som det heter på centerpartistiska – och någon kom på att hade inte Göran Perssons regering ett förslag om sänkt skatt i delar av landet? Jo! Varpå den gamla s-idén putsades upp och presenterades som en tremiljarderssatsning av Annie Lööf i Almedalen. Folk på landsbygden måste kompenseras för sina höga kommunskatter och låga service, sa centerledaren.

Magdalena Andersson prutade ner reduktionen till knappt hälften, 1,3 miljarder. Och så gömde hon den i bunten på åtta kilo.

Centerledaren Annie Lööf. Foto: OLLE SPORRONG

Ekonomer gillar sällan att sänka skatter för människor i vissa geografiska delar av landet. Det blir gränsdragningsproblem. Och dåliga incitament. I det här fallet har teknikaliteter gjort att många människor i till exempel Dalarna får sänkt skatt men inte landsbygdsborna i Borlänge kommun. Varpå ett politiskt problem uppstår: de som inte får sänkningen tenderar att bli mer sura än vad de som får sänkningen blir glada. 

Men det är så lite pengar så det spelar väl inte så stor roll? 

Tja, så sa de om dyrortgrupperingen 1919 också. 

Det var en reform av samma karaktär som skattereduktionen, fast med motsatt syfte. Folk behövde kompenseras för att det var så dyrt att bo i storstäderna, sa man. Till en början gällde grupperingen endast vissa statsanställdas löner, men vartefter – nästan utan att man märkte det – spred sig tanken i förvaltningssystemet. Snart omfattade dyrorter nästan alla löner och pensionerna och barnbidragen och arbetslöshetsersättningen och familjebidragen vid beredskapstjänstgöring. 

Det blev rörigt. Och folk blev förbannade. Per Albin Hanssons första regering fick avgå delvis på grund av dyrorterna. I Tage Erlanders dagböcker är de en återkommande huvudvärk, som måste justeras, dras om, hanteras, successivt avvecklas. Inte förrän 1976 blev man av med dem. 

50 år av vedermödor, och det bara för att man en gång sagt ja till några statsanställda i en löneförhandling. 

Det är politik, det. 

Gunnar Sträng hade ett bra knep för att komma ihåg sin uppgift på finansdepartementet. Han lyssnade inte på folk.

Annie Lööf har fått igenom ett halvt förslag. Hon har fått medial uppmärksamhet. Hon kan resa till stödområde A och stödområde B och säga att hon gör saker. 

Är allt löst?

Nej, problemet som Annie Lööf pekade på och som många socialdemokrater – särskilt han som jobbar på Swedbank – håller med om, det problemet är mycket större. Kanske handlar lösningen om kommunernas indelning, kanske krävs helt nya regler för kommunalskatt, att staten slutar droppa alla kostnader neråt och börjar räkna upp bidrag och ersättningar ordentligt, kanske fungerar inte utjämningssystemet som det ska. 

Göran Persson, numera styrelseordförande i Swedbank. Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN

Men sådana saker förmår inte det här regeringssamarbetet. 

Istället: en oskyldig distraktion med potential att växa sig till ett jättebekymmer. 

Gunnar Sträng hade ett bra knep för att komma ihåg sin uppgift på finansdepartementet. Han lyssnade inte på folk. Erik Åsbrink skildrar det fint och mycket ingående. Han har gjort gedigen research, åkt runt och intervjuat folk, och kostar på sig ett helt kapitel om Strängs mycket säregna språk, ur vilket mycket av maktförmågan går att härleda. 

Med språket höll Gunnar Sträng ögonen på målet. 

En gång när regeringen just haft budgetöverläggning hamnade han i hissen med en tjänsteman från budgetavdelningen. Denne frågade hur det hade gått. 

– Bra, sa Sträng, vi hade satt av en timme och jag höll på i 55 minuter så det blev inte så mycket diskussion.   

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.

RÄTTELSE. Dyrortsgrupperingen avskaffades 1976, inte 1970 som det tidigare stod i texten.