Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Dokumentet som ska rädda Lena Baastad

Expressens politikkrönikör analyserar statsministerns uppgång – och fall(?).
Statsminister Stefan Löfven när han nyligen besökte P7 Revingehed i Revinge.Foto: JOHAN NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Centerledaren Annie Lööf.Foto: FREDRIK WENNERLUND / FREDRIK WENNERLUND/STELLA PICTURES FREDRIK WENNERL

Socialdemokraterna antog vid det uppmärksammade partistyrelsemötet i fredags en ny strategi.

Torbjörn Nilsson har läst dokumentet som inte hymlar med partiets impopularitet men väjer för konflikten med C och L.

Januariavtalet är ett medel, inte ett mål. 

Det kommer ta ett par veckor, inte mer, innan det uttrycket ligger i var ministers mun.

Proveniensen är sidan fem i det socialdemokratiska partiets mellanvalsstrategi. Vad går att göra? frågar sig ledningen för det som åtminstone en gång i tiden var Sveriges största parti.

Inte mycket, verkar det som:

”Det parlamentariska läget begränsar våra möjligheter att fullt ut bekämpa samhällsproblemen med socialdemokratiska lösningar.”

”Dessa nya förutsättningar ser inte ut att förändras under överskådlig tid.”

”Även om ambitionen alltid är att söka majoritet för socialdemokratisk politik kommer vi under lång tid framöver att stå inför valet att antingen ingå kompromisser med andra partier, eller bli utan avgörande inflytande över den politiska inriktningen i Sverige.”

Nattsvart, om man nu är sosse. 

Delar av formuleringarna kan klinga bekanta, socialdemokratin har sällan haft egna majoriteter, men satt en ära i pragmatism. Fast placerade i detta sammanhang – i den här samhällsutvecklingen och med de här opinionssiffrorna – förvandlas orden från att vara löften om att förändring ändå är möjlig till att bli underlag för förtvivlan.

I fjorton år har det rått högermajoritet i Sveriges riksdag, i lika många år har det regeringsaspirerande röda partiet tappat stöd, sätter sig Stefan Löfven i tv och säger självklara socialdemokratiska saker får han skäll för att vara orealistisk. 

Det här strategidokumentet – det antogs vid ett uppmärksammat partistyrelsemöte i fredags – överraskar inledningsvis. Texten är tänkt att hållas intern, och jag kan förstå det, för det är länge sedan en socialdemokratisk ledning så tydligt skildrade sin impopularitet. Jag har i vilket fall läst. 

Finansminister Magdalena Andersson (S) kommenterar de senaste opinionsmätningarna på väg in till partistyrelsemötet på Sveavägen i Stockholm.Foto: KARIN WESSLEN/TT

”Pessimismen bland väljarna inför landets utveckling är rekordhög.”, står det till exempel.  

”Det finns fortfarande stora frågetecken bland väljarna när det gäller vår förmåga att hålla kursen i migrations- och integrationspolitiken, och en ilska mot den politik vi fört.” 

”Förtroendet för att vi kan leverera det som förväntas, framför allt när det gäller sjukvården och pensionerna, har minskat kraftigt.” 

Man erkänner problemet. Att det här partiet gick till val på en stramare migrationspolitik och en mer radikal välfärdspolitik, men sitter ett drygt år senare i en regering som varken har stramare migrationspolitik eller en mer radikal välfärdspolitik. För det försvann i en förhandling med liberaler. 

Vilket väljarna ser. 

Om väljarnas syn på partiet är man ärlig i det här dokumentet. Lösningarna är mindre distinkta. 

Januariavtalet är ett medel och inte ett mål, lär vi få höra. 

För det är det enda svar partiledningen ger.

Man yppar inte med en stavelse att motståndet finns i det egna regeringsunderlaget.

Själva tycker de, några av dem som tagit fram dokumentet, att de lägger fast en delvis ny linje, med nya prioriteringar och ett nytt språkbruk. Sådant som brukar finnas i politiska strategier. 

– Vi sätter välfärden främst, säger Lena Baastad.

– Vi ska i förhandlingar framgent ställa välfärden mot andra saker, vi ska alltid låta välfärden komma först, säger en vackert uppsatt herre i bakgrundssamtal. 

Jag undrar om det inte mest är internpolitik i alla fall. 

Det avgörande de senaste månaderna är ju inte opinionsförluster men ett internt missmod och ett nytt tonläge i debatten socialdemokrater emellan. Grälen är inte enkla att reda ut, men har de senaste åren handlat om man ska prioritera välfärd eller migration. Inför och i valrörelsen var det samtalsämnet: migrationspolitik tog för stor plats, sa kritiker. 

Socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad och statsminister Stefan Löfven förtidsröstar i Örebro.Foto: PONTUS LUNDAHL/TT

I det ljuset är dokumentet intressant. För valledaren John Zanchi, som i flera år lagt grunden för partiets strategier, har inte medverkat i arbetet med den här produkten. Det finns ändå en förskjutning i prioriteringarna. Den ska inte tolkas som att kritikerna nu fått rätt, mer som att man inte kan stå emot det tryck som uppstår när kommunalråd runtom i landet höjer rösten och säger att partiet driver en felaktig ekonomisk politik. För det är avgörande faktorn för den akuta krisen – januaribesvikelsen – och det är den som strategin är till för att hantera. 

Om man nu ska kalla den för strategi. Den innehåller inte så mycket strategiskt. 

Så hade få av dagens statsråd uttryckt sig för femton år sedan.

Man beskriver en önskad huvudkonflikt: socialdemokratin garanterar välfärden, de politiska motståndarna vill rasera den. Men säger ingenting om hur prioriteringen välfärd ska förverkligas. Man yppar inte med en stavelse att motståndet finns i det egna regeringsunderlaget, för i partiledningens värld är centerpartister och liberaler inte längre politiska motståndare politiska motståndare utan partners. 

Det finns formuleringar som är intressanta. Stycken som indikerar hur pass långt partiet rört sig vänsterut över tid. Man skriver vad motståndarna – ”det högerkonservativa blocket” – prioriterar: 

”Att företagen ska plocka ut sina vinster ur barnens skolor. Att införa marknadsexperiment i välfärdens alla hörn – som inte prioriterar elevernas eller patienternas eller de äldres behov – utan marknadens. Att några som kan betala för sig ska få gå före i kön, trots att nån annan egentligen har större behov av vård.” 

Så hade få av dagens statsråd uttryckt sig för femton år sedan. 

Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni (L).Foto: PONTUS LUNDAHL/TT

Nu är partiet där, men binder sig då vid löftet att inte ta konflikt med just dem som vill ha liberaliseringar: Annie Lööf och Nyamko Sabuni. Hade det här dokumentet faktiskt varit en strategi för att hantera det problem man pekar ut – att medborgarna ser för lite socialdemokratisk politik – hade det med nödvändighet behövt handla om maktrelationerna i det egna regeringsunderlaget och hur de ska ändras. 

Men det här är ingen sådan strategi. 

– De köper sig några månader med det här papperet, men händer ingenting mer kommer allt bara handla om Stefan Löfvens framtid, säger en person jag inte talat med på flera år men som ringer för att förmedla att något avgörande håller på att ske. 

Och att det inte rör Lena Baastad. 

Under hela sin partiledartid har Stefan Löfven försökt få med ett eller flera borgerliga partier i sitt regeringsunderlag.

Det är klart att det här dokumentet är producerat för partisekreterarens skull. Hon slåss för sitt politiska liv nu. Hon vill inte få skulden för att socialdemokratin inte klarar av att gå i opposition mot den egna regeringen. 

Och det kan man förstå. Hon borde nog inte få skulden för det problemet. 

Stefan Löfven har varit tydlig: 

– Jag vill öppna dörren för ett samarbete men jag lovar inga ministerposter. Jag ställer inte upp två block mot varandra, sa han 2013. 

– Riksdagens partier har under det förra riksdagsåret ingått flera viktiga överenskommelser. Nu finns en bred enighet kring budgetprocessen, försvaret, vapenexporten, betygen, presstödet, amorteringskraven för bolån och ett fortsatt gott samarbete kring pensionssystemet. Det är en styrka för vårt land, sa han 2015. 

– Blockpolitiken fördummar, oavsett valutgång borde den här kvällen bli blockpolitikens begravning, sa han 2018.

Under hela sin partiledartid har Stefan Löfven försökt få med ett eller flera borgerliga partier i sitt regeringsunderlag. Så har hans dröm sett ut. Samarbete högerut har haft och har ett egenvärde. 

Det är väl problemet. 

För Stefan Löfven är januariavtalet inte ett medel, men ett mål i sig. 

Vilken talepunkt partiet än lägger fast.

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.