Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Löfven förlorade det mesta – utom statsministerposten

Vi ser tillbaka på bland annat regeringskaoset, Greta Thunberg och gängvåldet.
REGERAR. Hösten 2019 har Stefan Löfven och Socialdemokraterna mycket svaga opinionssiffror. Bland LO-medlemmar, traditionellt partiets kärnväljare, är SD nu större än S.Foto: OLLE SPORRONG

2010-talet var decenniet då Socialdemokraterna lyckades spräcka blockpolitiken, men samtidigt förlorade det stora arbetarpartiet allt fler av arbetarväljarna.

Torbjörn Nilsson sammanfattar ett revolutionärt årtionde i svensk politik, där gamla vänner blev fiender och tidigare ovänner formade nya allianser.

Del 2: Partiet som trodde att de vann. 

 

Läs Del 1: Reinfeldts moderater bröt samman och förlorade allt

Det ska ha skett i riksdagshuset klockan ett på torsdagen den 22 november 2012. De ska ha bråkat om pengar, om en faktura från en advokat som kallats in när den förre partiledaren hamnat i blåsväder om sin lägenhetshyra. 

– Det var inte jag utan partiet som anlitade advokaten, anförde den förre partiledaren. 

De ska ha talat om hans framtid också, om den nye partiledarens erbjudande: en post som ersättare i riksdagens kulturnämnd.

– Du skämtar, sa Håkan Juholt.

– Nej, det är inget skämt. Det är ett bra erbjudande, sa Stefan Löfven.

– Då räknar ni med att jag kommer sätta fart på kulturdebatten, skriva artiklar, väcka debatt…

– Nja… Bara om din gruppledare vill det.

– Du menar att min kompetens bäst kommer till användning som tyst ersättare i kulturutskottet?

– Ja, det är det erbjudande du kommer att få.

– Fakturan då?

– Den ska betalas, sa Löfven.

– Jag tänker inte betala den, svarade Juholt.

I dörren när han skulle gå vände sig den förre partiledaren till den nye och sa:

– Jag har svårt att se den här konversationen äga rum mellan Sten Andersson och Olof Palme.

Det här återges i Daniel Suhonens stora bok om Håkan Juholt. Det är svårt med referat från möten bara två närvarat. Suhonen arbetade nära Juholt. Jag håller ändå citaten för sannolika.

Så där var situationen i början av decenniet.

I en annan mening är scenen förstås helt osannolik.

Sådant ska inte kunna hända i Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. 

NEDERLAGET. Mona Sahlin, valnatten 2010. Socialdemokraterna fick 30,7 procent och var en hårsmån från att förlora positionen som största parti till Moderaterna som landade på 30,1.Foto: CLAUDIO BRESCIANI / SCANPIX / SCANPIX SWEDEN
DAGEN EFTER. Mona Sahlin möter journalister på Socialdemokraternas partikansli på Sveavägen den 20 september 2010, dagen efter valet. Hon blev inte statsminister.Foto: NIKLAS LARSSON / SCANPIX / SCANPIX SWEDEN
ALLIERADE. S-ledaren Mona Sahlin utanför Storkyrkan tillsammans med Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand, i samband med riksmötets öppnande 2010. Sahlin gick till val med en rödgrön koalition där S, MP och V ingick.Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
FÖRNYELSE. Efter valförlusten utsåg Mona Sahlin fem nya gruppledare i riksdagens utskott: Maryam Yazdanfar (i dag chef inom busskoncernen Nobina), Håkan Juholt (senare partiledare, i dag ambassadör i Reykjavik), Matilda Ernkrans (i dag minister för högre utbildning och forskning), Mikael Damberg (i dag inrikesminister) och Peter Hultqvist (i dag försvarsminister).Foto: MATS ANDERSSON / SCANPIX / / SCANPIX SWEDEN
SLUTET. Mona Sahlin avgår som socialdemokratisk partiledare den 14 november 2010. I bakgrunden: partisekreteraren Ibrahim Baylan (i dag näringsminister).Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX / SCANPIX SWEDEN

Teorin var mycket enkel, men rimlig om man blickade bakåt. Socialdemokraterna skulle gå till val på löftet om det gemensamma bästa, de skulle ställa sänkt skatt mot bättre välfärd.

Sänkt skatt, det står de där andra för.

Vi står för välfärd.

Mona Sahlin förlorade ändå. Hon förlorade så stort att ingen ville prata om det. Det var för pinsamt. Tystnaden handlade faktiskt mindre om personliga brister än det politiska nederlaget. Den utklassningen formade decenniet. 

Håkan Juholt blev i vilket fall en parentes, och det fanns skäl till det. 

Stefan Löfven mumlade och hummade, men restaurerade, och vann. Två gånger om man ska följa de interna mätmetoderna. Att sitta i regering sex av tio år, det är ju mer än femtio procent det. De kan göra staplar och cirkeldiagram av det där, sossarna, och kopiera in i fina dokument och slå sig för brösten.

Som om sådant spelade roll. 

Det kanske mest häpnadsväckande det här årtiondet var takten i vilken gamla sanningar blev just gamla: Man vinner val om man har högst förtroende i ekonomi. Svenska partier gör upp i sak, inte i form. Riksdagspraxis gäller. Vi har blockpolitik i Sverige. Tycker väljarna att utvecklingen i landet går åt rätt håll blir man omvald. Folk efterfrågar inte en revolution. Marginalväljaren, alltså medelklassmänniskan i storstadsvilla, bestämmer. Det är viktigt att framstå som modern.

Se där, några av fyrbåkarna som svenska politiker tagit kurs efter i ett halvt sekel.

De slocknade en efter en.

Går det dåligt för moderater går det bra för oss, tänkte socialdemokrater. För så hade det alltid varit.

Men så var det inte längre.

GÖR ENTRÉ. SD-ledaren Jimmie Åkesson, nybliven riksdagsledamot, möter S-ledaren Mona Sahlin i samband med valet av talman den 4 oktober 2010.Foto: PONTUS LUNDAHL / SCANPIX / SCANPIX SWEDEN

Socialdemokraterna tappade förtroende i förmågan att hantera och garantera välfärden. Socialdemokraterna förlorade förtroendet hos stora delar av sin bas – LO-kollektivet – och det till ett högerparti, men det leddes inte av en moderat.

Sverigedemokraterna var en revolution.

Faktiskt mer än så, det var inte bara ett parti som tillkom. Det var en ideologisk väckelse och den skedde inte bara bland nymornade nationalister eller konservativa utan också i den traditionella vänstern och i mellanskiktets intelligentia. 

Jag tror inte det går att begripa 2010-talet om man inte tar in det föregående decenniets finanskris. Den fick land efter land, tänkare efter tänkare, att omvärdera. Professorer och papperslösa tinade upp djupfrysta ideologier och började dissekera. Globaliseringen skulle ju garantera ökat välstånd till alla. Hade den levererat det? Eller hade globaliseringen glömt bort vissa grupper av människor, kanske fått politikerna att glömma dem? Ja. Så svarade många. Globaliseringen hade underskattat behovet av kontroll. Av trygghet. Kapitalismen behövde ramar. Avregleringar hade gått för långt. Sådant skrev och drev pålitliga marknadsliberaler.

Alla, som det heter, blev mer vänster.

Eller var det en feltolkning?

Det kom andra svar, svar som likväl betonade statens roll och behovet av en starkare samhällsgemenskap, men mest talade om nationalstaten. Om människor som essenser. I förvirringen efter finanskrisen fäste tidigare förkastade förklaringar om att kulturer låg i krig med varandra; många betraktade snarast detta som den stora saken. Skillnaderna som nationsgränser borde upprätthålla, kontroll på ett helt annat sätt. Det kom fram en nygammal konservatism, den var kollektivistisk precis som vänstern och kunde vinna attraktion från människor som känt sig hemma i vänsterns förklaringar.

Det var nytt.

Och ett resultat av den ideologiska väckelsen, den som utlöstes av en global kris, och den som socialdemokratin hade förtvivlat svårt att förstå.

GLADA MINER. Lisbet Palme och Håkan Juholt i samspråk på Socialdemokraternas extrakongress i mars 2011, strax innan den senare valdes till partiledare.Foto: CLAUDIO BRESCIANI / TT / TT NYHETSBYRÅN
TUMMEN UPP. I sitt linjetal när han valdes till partiledare förklarade Håkan Juholt att ”det är inte bara i a-kassan som taket ska vara högt – utan även ivårt eget parti”.Foto: SUVAD MRKONJIC
STARKA TILLSAMMANS. Håkan Juholt tillsammans med If Metalls ordförande Stefan Löfven, som året därpå skulle ersätta Juholt som partiledare.Foto: VERONIKA LJUNG-NIELSEN
SKUGGBUDGET. Håkan Juholt och ekonomisk-politiske talesmannen Tommy Weidelich i rikdagen, november 2011.Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
AVSKEDET. ”Jag har gjort misstag som partiordförande. Hur stora får framtida forskning visa.” Håkan Juholt meddelar sin avgång i januari 2012 vid en presskonferens på köpcentret Flanaden i Oskarshamn.Foto: SUVAD MRKONJIC

Jag minns den alternativa socialdemokratin starkast. 

Den som lördagen den 26 mars 2011 stod inför en kongress i Stockholm och i en timme malde på om vad social demokrati var.

Håkan Juholt.

Han höll i en talarstol som det stod ”NYSTART” på.

Han sa att han tolkade nederlagen i de två senaste valen som ett besked från folket. Visa att ni vill nå makten för att åstadkomma faktisk förändring – inte för att störta regeringen. Han sa att något höll på att gå sönder i vårt samhälle. Han ägnade lång tid åt kulturen. Han var självkritisk till hur partiet och staten tagit hand om välfärden. Om de människor som arbetade i välfärden. Han talade inte så mycket om LO-medlemmar, men till dem. Han var självkritisk till mycket. Han lät inte liberal. Han talade om låga pensioner, om att ändra i systemen.

Det är bostadsområdena där fattigdomen ökar, där arbetslösheten biter sig fast år efter år, där hyreshusen förfaller.

– Blev det så bra det här? frågade han. Tänkte vi rätt?

Han fäste sig vid den vardagliga känslan som växte fram, oron över segregationen, över att vi inte längre har råd med varandra, som han sa:

– Det är bostadsområdena där fattigdomen ökar, där arbetslösheten biter sig fast år efter år, där hyreshusen förfaller. Där förlorar allt fler ungdomar sin framtidstro och alltför många av dem drar till kriminella gäng eller religiös extremism.

Håkan Juholt pratade om mycket av det som Jimmie Åkesson sedan pratade om.

Om det som kom att prägla decenniet.

Han som var så fel som partiledare – en katastrof – han gav socialdemokratiska svar på det som sedan kom att betraktas som problem.

Håkan Juholt var redan där.

DANSAR IN. Stefan Löfven – här med hustrun Ulla på Nobelfesten 2012 – tog över en socialdemokrati i djup kris.Foto: SUVAD MRKONJIC
HÖGER ELLER VÄNSTER? Stefan Löfven uttalade tidigt målsättningen att bryta upp blockpolitiken.Foto: ROGER VIKSTRÖM
SKRATTAR BÄST...? Statsminister Stefan Löfven tillsammans med utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) och kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke i samband med regeringsförklaringen i oktober 2014.Foto: LISA MATTISSON EXP / LISA MATTISSON EXP
VALVINNARE. Stefan Löfven på valnatten 2014. Socialdemokraternas resultat, 31 procent, var marginellt bättre än det Mona Sahlin uppnådde fyra år tidigare men de rödgröna partierna var tillsammans klart större än alliansen.Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
BEKYMMER. Hösten 2019 kämpar Stefan Löfven och hans parti med svaga opinionssiffror. Socialdemokraterna är inte ens självklart Sveriges största parti – i flera mätningar har Sverigedemokraterna större. Och Löfvens förtroendesiffror har rasat.Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD/IBL IBL BILDBYRÅ

Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti gick i någon mening under på 2010-talet. Om arbetarväljarna inte stöder partiet, varför ska då partiet finnas? De här åren var nog brytpunkten när partiet förlorade det mesta.

Utom statsministerposten.

Stefan Löfven och kretsen kring honom ser förstås inte saken så. Det finns en argumentation där om att den riktiga nystarten var januariavtalet. Och att den uppgörelsen kommer spela en historiskt positiv roll. Kanske får de rätt.

Fast, skaver det inte?

Det parti som gjorde allt för att spränga blockpolitiken var också det parti som återupprättade blockpolitiken. Januariavtalets mest direkta effekt var att ett nytt blått block formerades. Ett mörkare blått. Som hade ännu fler gamla röda väljare bakom sig.

Jag minns det så här:

Ingenting var enkelt för den som var socialdemokrat.

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.