Torbjörn Nilsson

Kristerssons drömmar är inte Jan Björklunds

Fyra och en halv procent gamla folkpartister förverkligar inte högtflygande drömmar om en socialliberal mittenregering, men ett bortfall på exakt så många procent av väljarkåren blåser bort varje tanke på alliansen ens som teoretisk konstruktion, skriver Torbjörn Nilsson.
Foto: Anna-Karin Nilsson

Det märks inte mitt i allt jubel över stigande siffror. Men Kristersson kan vara på väg att tappa lika många procent som han har vunnit.  

Fyrtio farbröder satt i förstakammarsalen en dag i juni. De höll förhör med Jan Björklund.

– Vad tycker du om Nils Edén? sa en.

– Vi har inget att skämmas för i vår historia men vi har inte vårdat den, svarade partiledaren.   

Mm, nickade veteranerna. Björklund såg nervös ut.

Edén, en gammal liberal statsminister för hundra år sedan, vad skulle han säga om honom? Han prövade sig fram.

– Det har funnits en stolthet över Edén men mest har det varit lite jobbigt och pinsamt med tanke på hur hans partiledartid slutade.

Han valde att inte sätta ord på pinsamheten, att det liberala partiet spruckit i två delar på grund av Nils Edén.

– Man måste komma ihåg, inflikade författaren som var orsak till mötet, att alla de tre svenska partierna delades under de här åren och att det var så vårt nuvarande partiväsende uppstod.  

Absolut, nickade veteranerna, det måste man ta med i sammanhanget, partisplittringen skulle man inte fästa sig vid en dag som denna.

Björklund såg ovanligt liten ut.

Det här var ingen partiledardebatt där man kunde klara sig undan med en snygg formulering, inget internuppror som gick att kväsa tillsammans med lojala infanterister, det skulle inte ens gå att komma undan med en skarp åsikt.

Folkpartister hatar ju åsikter.

Däremot att veta något, att ha mer rätt än andra, det värderas av den sort människor han hade framför sig; en åldrande intelligentia från det gamla Folkpartiet. De undrade om Björklund gjorde den korrekta analysen av läget. Om han drog rätt slutsatser. Edén hade bildat koalitionsregering med socialdemokratin och infört allmän rösträtt och en anständig socialpolitik.

De ville veta om Björklund förstod att tiden var mogen.


Glad Ulf Kristersson tog över som partiledare efter Anna Kinberg Batra för Moderaterna.
Foto: Pelle T Nilsson / STELLA PICTURES

"Bra stämning i alliansen"

Det gick några månader, så bytte det moderata partiet ledare. Utan att någon riktigt visste varför tyckte alla om Ulf Kristersson, och strax efter några positiva opinionsmätningar följde ett nytt slags repliker om alliansen. Det var ”så bra stämning i alliansen”, sa borgerliga människor.

De sa det på sina mingel.

De sa det i korridorerna på väg till möten.

De sa det sannolikt till den egna spegelbilden på toaletten.

Hade något förändrats?

Ja, om något av partierna – till skillnad från de senaste sex åren – faktiskt vann väljare från något av de andra två blocken i svensk politik skulle ju alliansen kunna bli största block, återuppstå från de döda och bilda regering.

Om.


Kastar man ett öga på Jan Björklund däremot. Då ser man att sprickan vidgas.

Kristersson gav också en intervju till journalisten Karin Eriksson i Dagens Nyheter. Han talade ut som sin relation till det där kollektivistiska nationalistpartiet på högerkanten. Det lät som om han inte ville ta i dem med tång.

Men vad sa han?

Jo, att hans parti inte skulle ”förhandla” eller ”regera” eller ”kompromissa” med dem, vilket ju faktiskt var exakt var vad Anna Kinberg Batra sagt. En sak var ny. Ordet ”samtala”. Det hade företrädaren använt i positiv mening. Kristersson tyckte att det gav ”fel signaler”.

Vad nu det betyder.

Det avgörande för alliansens väl och ve som regeringsalternativ är orden som Kristersson inte nämnde i intervjun, nämligen ”göra sig beroende av” och ”anpassa sig till”. Det som två av de borgerliga partierna hela tiden har sagt nej till, att regera som fyrpartiallians om man inte är största block.

Tittar man på Kristersson har alltså inget förändrats.

Sprickan är konstant.

Kastar man ett öga på Jan Björklund däremot.  

Då ser man att sprickan vidgas.


Det fanns förstås inget pressuppbåd i förstakammarsalen den där dagen i juni. Vilken nyhetsjägare orkar bry sig om Nils Edén? Men Jan Björklund sa saker till veteranerna.

– Varje tid, började han, har sina stora stridsfrågor. Då var det demokratin och försvaret och alkoholen. Från andra världskriget och framåt, ända till idag, har det varit ekonomin. Idag är den stora konflikten snarare nationalism mot internationalism. Vi befinner oss kanske i ett paradigmskifte. 

Piteåfödda Nils Edén (1871–1945) var partiledare för Liberala samlingspartiet och statsminister 1917–1920 med koalitionsregering av liberaler och socialdemokraterna. Socialdemokraterna var egentligen största parti, men eniga om att en statsminister skulle vara liberal.
Foto: DN

Han tog ny sats.

– Vad jag försöker säga är att jag kände och var under alliansregeringen kritisk till samarbete med sverigedemokrater, och det var hela alliansen. Nu har moderaterna ändrat sig. Det beskedet kommer förändra hela den svenska politiken. Det är väldigt avgörande.

Mm, nickade veteranerna.

– Den öppenhet som Edén hade mot socialdemokratin, det kan vara så att vi står inför det nu. Men vi är många, jag är en sådan, som är väldigt fast i de gamla konflikterna som präglat efterkrigstiden. Vi behöver tid att smälta det här.

Veteranerna såg nöjda ut.

Och när han klarat förhöret så fint tillät de sig en förnöjsam avrundning av mötet och lutade sig tillbaka när en av de vithåriga skriftställarna reste sig ur sin bänk i syfte att till protokollet föra det faktum, som han uttryckte det, att Edéns regering spruckit 1920 och att inget seriöst samarbete gått att uppnå mellan de två partierna sedan dess.

– Faktiskt!

Absolut, nickade veteranerna.

Det är hos Björklund det rör på sig, skriver Torbjörn Nilsson.
Foto: Anna-Karin Nilsson

Kritik mot låsningen högerut

Jan Björklund är varken den partiledare som mest högljutt kritiserat den konservativa förflyttningen bland moderater eller den som vunnit väljare på utvecklingen. Hon som har gjort det heter Annie Lööf.

Men det är hos Björklund det rör på sig.

Sedan det där mötet har Cecilia Wikström, liberal EU-parlamentariker och tilltänkt ny ledamot i partistyrelsen, skrivit en stor debattartikel tillsammans med den socialdemokratiske civilministern Ardalan Shekarabi. Om Edén och Branting och att det ”återigen finns en särskild uppgift för liberaler och socialdemokrater”. De ska ha fredsmöte i Uppsala om saken om några veckor.

Riksdagsledamoten Mathias Sundin, bland andra, har i en motion till partiets landsmöte krävt att man lämnar allianssamarbetet. Sundin är knappast känd vänsteravvikare, men har ändå kommit att bli en kritiker av låsningen högerut. Inte så mycket, som han motiverar förslaget, för att Kinberg Batra eller Kristersson intar en ny position som för Jimmie Åkessons stöd i väljarkåren. ”Vad liberaler måste inse är att det inte är 2006 nu”, skriver han.

Jan Björklunds höst är kanske mer intressant för framtiden än medieälsklingen Ulf Kristerssons, skriver Torbjörn Nilsson.
Foto: EXPRESSEN TV

Och något rör på sig på de liberala ledarsidorna. Där har de som anser det viktigare att säkerställa låga skatter och bra företagsklimat än att sverigedemokrater inte får inflytande över till exempel demokrati- och kulturfrågor haft initiativet framför de som har varit envisa och svamlat minst. Nu, nu citerar en tidning som Sydsvenskan plötsligt Karin Boye. Bryt upp! Tveksamheten är borta.

Nej, fyra och en halv procent gamla folkpartister förverkligar inte högtflygande drömmar om en socialliberal mittenregering, men ett bortfall på exakt så många procent av väljarkåren blåser bort varje tanke på alliansen ens som teoretisk konstruktion.

Jan Björklunds höst är kanske mer intressant för framtiden än medieälsklingen Ulf Kristerssons.

En porträttbyst, åtminstone, vore på sin plats.

Den 19 oktober, dagarna efter att den nya moderatledaren hyllats för sina insatser i partiledardebatterna, inkom en handling till talmannens kansli.

I den påtalades vikten av den koalitionsregering mellan socialdemokrater och liberaler som för hundra år sedan infört demokratin, och det orimliga i att det inte fanns något minnesmärke i riksdagen som erinrade om Nils Edén. En porträttbyst, åtminstone, vore på sin plats.

Signaturen under förslaget, en krumbuktig autograf med ett tydligt draget streck under sig, var inte helt enkel att uttyda.

Men det stod Jan Björklund.

LÄS MER: Torbjörn Nilssons reportage i Expressen