Torbjörn Nilsson

Kristersson är moderaternas sopgubbe

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN

På det glada åttiotalet när mäklarskjorta med hängslen till såg ut att ersätta den marinblå blazern vid sammankomster i partiet, förekom, åtminstone på platser ett stycke från innerstadstullar, ett populärt kortspel kallat ”Stockholm”. Det gick till så här.

En person höll en kortlek i handen och frågade:

– Ska vi spela Stockholm?

– Ja, svarade den tillfrågade.

Och så slängde den förste upp kortleken i skyn. Korten singlade då i luften som konfetti och la sig över rummets alla möbler, mattor och golv, vissa rättvända, en del uppochner, huller om buller, några gled in under soffan, överallt låg det kort.

En sekunds tystnad, sedan den avgörande repliken:

– Du är sopgubbe!

Ungefär där befinner sig Ulf Kristersson när han i helgen får den partiledarpost han länge traktade efter.

Han är sopgubben.

Det är inte utan att man kommer att tänka på Gunnar Heckscher. Han är ändå den mest fascinerande karaktären i högerpartiets historia.

Ingen har i alla fall avsatts lika rått.

Till kvällen onsdagen den 3 mars 1965 – Heckscher hade då varit partiledare i fyra år – var hans partistyrelse kallad att sammanträda. Om detta hade ingen samrått med ordföranden, som låg sjukskriven efter en gallstensoperation. Efter viss tvekan beslutade sig Heckscher för att ändå dyka upp.

Ingen sa något ovanligt på mötet.

Det är Kristerssons verkliga utmaning

Morgonen efter – en gråmulen dag som skulle bli partiledarens första på jobbet efter konvalescensen – vaknade Heckscher till krigsrubriker. Enligt Dagens Nyheter var saken klar. Han hade inget jobb längre! Partistyrelsen hade sedan Heckscher tagit avsked i hemlighet förflyttat sig till restaurang La Ronde där ett extra möte hållits och de sista detaljerna utarbetats. Bland annat bestämdes då vilka som skulle få lämna beskedet till Heckscher. Att han alls skulle få sparken, det var en uppenbart välförankrad tanke, för morgontidningen hade hunnit få med alla detaljerna från mötet.

Heckscher hastade in till partihögkvarteret.

Han kallade till sig riksombudsman Nils Hellström och satt med honom hela förmiddagen utan att få svar. Hellström visste ju att det var riksdagsledamöterna Ivar Virgin och Allan Hernelius som utsetts att berätta för Heckscher hur det låg till. Saken var bara den att de två inte kunde agera förrän protokoll från det hemliga sammanträdet skrivits ut, och det höll någon just på att göra.

Varför Heckscher fick skälla på Hellström bäst han ville. Någon information kunde han ändå inte få. Det hade Yngve Holmberg bestämt. Holmberg, det var partisekreteraren som Heckscher själv valt ut och ägnat en del möda åt att få tillsatt, och som nu organiserade revolten mot partiledaren i syfte att själv ta över.

Och så blev det.

Heckscher försvann från svensk politik. Bittert ältade han sitt nederlag, skriver statsvetarprofessorn Tommy Möller i sitt fina porträtt av ett politiskt underbarn som blev högerledare men sedan glömdes bort.

Vad detta har med Ulf Kristersson att göra?

Tja, det är inte alla som har blivit partiledare efter att den som har utnämnt en till sin högra hand brutalt har fått focken. Det hör liksom inte till vanligheterna att någon som har arbetat alldeles nära en toppolitiker gynnas av dennes fall. Det kan vara värt att notera.


LÄS MER: Ulf Kristerssons saftiga taxinota – 113 000 kronor 


Fast det är nog inte det viktiga.

Det viktiga är att exemplet Gunnar Heckscher säger något om det strukturella problemet. Och det är Ulf Kristerssons verkliga utmaning.

Han var för blek

Det är kanske en ovan tanke för många, men det sena femtiotalet och det tidigare sextiotalet utgjorde också en period av konservativ tillväxt i den svenska samhällsdebatten. Vid sidan av den radikala, sekulära, säg socialdemokratiska huvudfåran. Det existerade en motrörelse, något svårfångad, men alldeles avgörande för det som hände.

När Heckscher 1961 tog över efter Jarl Hjalmarsson handlade den stora diskussionen i partiet om ”den kärva linjen”, en ekonomisk policy som inriktade sig på att minska statens utgifter. Den hade varit framgångsrik, men misslyckats, varpå debatten fragmentiserades. Ungefär som nu, när arbetslinjen inte längre ger önskat resultat i väljarkåren.

Då fanns en högljudd minoritet som krävde ett tydligare värnande av kristendom och började förfäkta allmänt värdekonservativa ståndpunkter. Den rörelsen ledde småningom fram till ett kristdemokratiskt parti, men den började som internt problem i högerpartiet. Grupperingen hade kopplingar till dem som företrädde ”den kärva linjen” men också till människor som uppskattade traditionella auktoriteter i största allmänheten.

Man kallade dem alla för mörkblå.

Gunnar Heckscher ansågs alldeles ljus. Blek, rent av.

Han, ett särpräglat begåvat borgerligt akademikerbarn som blivit doktor vid 24 års ålder, hade valt högerpartiet mest för dess försvarspolitiks skull. Han var, sa man länge, ”ingen riktig högerman”. Han trodde inte på Gud och avskydde storvulen punschromantik kring Karl XII. Han brydde sig om socialpolitik och drömde om en samlad borgerlighet.

Det intressanta när man studerar saken närmare är att det inte tycks ha varit sakfrågor som splittrade högerpartiet i blodiga falangstrider under femton år i mitten av 1900-talet. Nej, det var den strategiska frågan som söndrade.

Skulle man stå upp för sin egenart eller visa väljarna att man kunde samarbeta med andra borgerliga partier?

Gunnar Heckscher var liberalkonservativ långt innan Gösta Bohman hört talas om ordet och sparkades för att han gav ett tydligt svar på den frågan. Det finns likheter med vår samtid.

Men en avgörande sak skiljer sig.

Nu väntar något annat

Kristersston, Ulf Hjalmar, född i december 1963 i Lund, fostrad i Torshälla utanför Eskilstuna, ordförande i ungdomsförbundet 1988, på meritlistan en lång rad uppdrag på olika nivåer, varav det viktigaste ändå är – portalfigur för den liberala moderata rörelsen.

Det var Ulf Kristersson som skapade 1990-talsliberalismen i Sverige. Först samlade han alla unga moderater som ville avreglera och globalisera, och sedan alla unga med liknande åsikter i de andra borgerliga partierna. Det var en lycklig tid, då när han var ordförande i ungdomsförbundet och jobbade på Timbro och nätverkade sig fram.

Nu väntar något annat.

Det har att göra med strukturen.

Ulf Kristersson har valts ut att ersätta Anna Kinberg Batra som moderaternas partiledare, efter att hon avgick i somras.
Foto: (C) PELLE T NILSSON / (C) PELLE T NILSSON/STELLA PICTU STELLA PICTURES

Heckschers problem var att borgerligt samarbete ansågs omöjligt, Kristerssons problem är att hans parti inte längre befinner sig längst ut på kanten i svensk politik.

Det är det helt nya.

Hur ska man göra när det plötsligt finns ett etablerat parti som alltid är mer konservativt än det egna? I en tid när konservatism är populärt? Och det där partiet är minst lika stort som ens eget?

Ingen moderatledare har ställts inför den situationen tidigare. Tvåfrontskrig vet moderater ingenting om. Och de ombud som på söndag väljer Ulf Kristersson till ordförande vet mycket lite om hur han tänker hantera den nya strukturen.

Antagligen vet han inte själv.

Det finns en sensmoral i historien om Gunnar Heckscher. Den handlar om omöjligheten, att vissa saker helt enkelt inte går att genomföra.

Politiska partier har svårt att ta in sådana situationer, i själva verksamhetens väsen vilar en grundläggande optimism som tenderar att träda fram i form av övermod eller bara en kompakt ovilja att se verkligheten för vad den är.

Ombuden tror väl att Ulf Kristersson är något slags frälsare. Partier fungerar så. I själva verket har hans uppdrag en annan karaktär.   

Han har fått jobbet att städa upp i resterna efter partyt som det här partiet har haft i trettio år. Så mycket mer finns inte att göra.

Ulf Kristersson har utsetts till sopgubbe.


LÄS MER: Torbjörn Nilssons reportage i Expressen