Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Jimmie och Janne är bara galjonsfigurer

EU-parlamentet. Foto: OLLE SPORRONG
Jimmie Åkesson. Foto: OLLE SPORRONG
Jan Björklund. Foto: OLLE SPORRONG

Det här var veckan när EU-valrörelsen började.

Torbjörn Nilsson förklarar varför svenska politiker – allihop – har innerligt svårt att engagera väljarna.

Hans Dahlgren har humor.

Det är inte det.

En gång hörde jag honom och Stefan Löfven tävla i Sträng-historier. Löfven satt långt bak i en buss, glufsade på en banan och drog en standard som kretsade kring Strängs förhållningssätt till andras talartid (rigoröst) respektive sin egen (mycket flexibelt).

Dahlgren sög på en Festis två rader fram.

När skratten klingat ut såg han försynt upp:

– Vet ni vad Sträng sa på budgetpresentationen 1973?

Han vann redan där förstås.

Det var inte frågan om gissningar eller anekdoter som gått från mun till öra och förvrängts i flera led; Hans Dahlgren skulle berätta vad hade hänt, och det roliga var självklart något Sträng hade sagt till Dahlgren – som varit där.

Eftersom han alltid har varit med.

Hans Dahlgren, EU-minister (S). Foto: ANNA-KARIN NILSSON

I partiet har han rykte om sig som skicklig föredragshållare, men när Hans Dahlgren hänger på sig headsetet i Sandlersalen på ABF vid lunch en onsdag med två veckor kvar till val saknas espri. Han säger att det här är ett ”ödesval för Europa” och går igenom olika ärenden. Arbetsmiljön. Utvecklingen av inre marknaden för digitala branscher. Sociala pelaren. Hur de ligger till och vad som kan tänkas göras.

I ögonvrån skymtar jag en gäspning. Jag är nära att nicka till.

Hans Dahlgren och jag har tillbringat förmiddagen i riksdagen, han på statsrådsbänken och jag på pressläktaren.

Där framhärdade en grupp till höger att detta var ett val där sakfrågor skulle stå i centrum och då egentligen en enda sak: kriminaliteten. En grupp till mitten-vänster sa att detta var ett värderingsval där det gällde att rädda EU – alltså freden – från högernationalister, och kunde någon sakfråga kvalificera sig skulle det vara miljön.

Valrörelser är alltid en kamp om definitionen, att få bestämma vad det är som står på spel. Men det här var exceptionellt. Partiledarna bemödade sig inte ens att försöka tala om samma sak, de talade bara förbi varandra.

Man kan förstå väljare som känner sig vilsna.

Värderingar eller sakfrågor?

När partierna ställer upp valmöjligheterna på det sättet är det kanske rimligt att leta efter något tredje alternativ. En soffa, till exempel.

Partiledarna, de är på sin höjd galjonsfigurer i det här valet.

Det här var veckan när EU-valrörelsen började. När pressmeddelandena hopades på hög och ombudsmän reste valstugor och toppkandidater reste till dem. När det var debatt i tv och riksdag och när den medialt spektakulära trätoturnén mellan Janne och Jimmie tog sin början.

Jan Björklund och Jimmie Åkesson i EU-debatt. Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN

EU framstår för många som något komplicerat – EU är också komplicerat – lite som en lök där man skalar av ett lager bara för att upptäcka ytterligare ett.

Antag att man blir upplyst av Jan Björklunds och Jimmie Åkessons diskussioner och känner att man vill rösta på en av dem. Då kan man ju inte det.

Man kan rösta på Peter Lundgren om man gillar sverigedemokrater och Karin Karlsbro om man gillar liberalpartister.

Partiledarna, de är på sin höjd galjonsfigurer i det här valet.

Sedan är det storleken. Vi är 7,3 miljoner svenska medborgare som har rösträtt men utgör bara en bråkdel av väljarunderlaget. I parlamentet sitter 751 ledamöter och de svenska väljarna har bara makt över 20 av dem.

Eller?

Nja, de svenska partierna är knutna till partigrupperna i Bryssel, så egentligen är det dem man röstar på. Alltså EPP och S&D och Alde och ECR och GUE/NGL och G/EFA.

DE ÅTTA PARTIGRUPPERNA I EU

1) Europeiska folkpartiets grupp (EPP): Hit tillhör Moderaterna och Kristdemokraterna.

2) Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater (S&D): Socialdemokraterna och Feministiskt initiativ ingår i S&D.

3) Europeiska konservativa och reformister (ECR): Sverigedemokraterna.

4) Alliansen liberaler och demokrater för Europa (Alde): Liberalernas och Centerpartiets grupp.

5) Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL): Vänsterpartiet är med här.

6) De gröna/Europeiska fria alliansen (G/EFA): Här sitter Miljöpartiets ledamöter.

7) Frihet och direktdemokrati i Europa (EFDD): Inga svenska partier.

8) Nationernas och friheternas Europa (ENF): Bland andra franska Nationell samling. Inga svenska ledamöter. 

Källa: Europaportalen

Veckans riktiga valdebatt – om man ser saken på detta sätt – skedde i tysk tv där de konservativas gruppledare Manfred Weber mötte den socialdemokratiske gruppledaren Frans Timmermans. På europeisk nivå framstår valrörelsen som en traditionell sak där konservativa respektive socialdemokratiska sätt att lösa ungefär samma problem ställs mot varandra.

Manfred Weber är gruppledare för EPP (Europeiska folkpartiet) i EU-parlamentet, där Kristdemokraterna och Moderaterna ingår. Foto: PHILIPP GUELLAND / EPA / TT

Men så låter det alltså inte i riksdagen.

Kanske bör man betrakta det som sker i Sverige som ett kommunval, och det vet ju alla att i sådana agerar såväl partier som väljare annorlunda. Man kan tycka att kandidaten Y är den mest redbara och rimliga fast man aldrig skulle kunna tänka sig att rösta på hens parti i ett riksdagsval.

Ska man göra en upplyst valhandling måste man alltså först inse att man inte röstar på en svensk partiledare och sedan förstå att den rätt okände kandidat man lägger sin röst på snart sitter i en partigrupp i Bryssel och röstar som gruppen gör.

Och då är det inget kommunval, då är det en röst på en europeisk partigrupp.

Jag sa att det var komplicerat.

Och löken har ett lager till.

Frans Timmermans är gruppledare för S&D i EU-parlamentet, där Socialdemokraterna och Feministiskt initiativ ingår. Foto: OLIVIER HOSLET / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Partipiskor förekommer inte i Bryssel som i Stockholm. Det är vanligt att enskilda parlamentariker röstar mot partigruppen. Då är den valsedel som en svensk väljare lagt inte alls en röst på en partigrupp utan på den person som bryter den europeiska partilinjen.

Ska man göra en upplyst valhandling måste man alltså ha koll på hur ofta och i vilka frågor kandidaterna kan tänkas ignorera sina partigrupper.

Och det är ju omöjligt.

Man får förstå de svenska partierna i det perspektivet. Både de som vill kränga det här som en kamp om värderingar och de som vill sälja det som ett slag om sakfrågor.

De tänker att det skulle bli för sömnigt annars.

Partierna är så rädda för det komplicerade att de förenklar ner till ointressets gräns.

På ABF har Hans Dahlgren fått upp farten. Han passerar bankunionen och Brexit. Han kan det här.

Han satt i rummet när den socialdemokratiska partiledningen svängde om Europeiska Unionen för 30 år sedan och nu är han det han i praktiken varit i många år: EU-minister. Han har jobbat med Palme och med Ingvar, med Persson och Löfven. Det Hans Dahlgren inte kan om unionen är inte värt att veta.

Men han får liksom inte fram det.

Kanske är det fel att skylla på honom.

Svenska politiker – allihop – har innerligt svårt att engagera väljare. Det borde inte vara så besvärligt. 20 personer, lite drygt, som man ska göra kända och få ut. Som ska ha konflikter med varandra – i sakfrågor och i värderingar. Och väljarna behöver inte fördjupa sig längre än till att välja en person de gillar, en sakfråga de tycker är viktig och att ens värderingar inte helt krockar med kandidatens. Det borde väl gå?

Istället blir det ett banalt bråk om vad man ska bråka om. Där värderingsivrarna inte kan koppla en enda sakfråga till det de kallar en existentiell kamp och sakfrågefantasterna fastnar i saker som säger föga om det stora som faktiskt sker i Europa.

Partierna är så rädda för det komplicerade att de förenklar ner till ointressets gräns. Är inte felet att de säger för lite? För lite som är nytt?

Jag sitter där på ABF och kan inte tänka på annat än Hans Dahlgrens historia om Gunnar Sträng.

Finansminister Gunnar Sträng 1970. Foto: IBL BILDBYRÅ / SVENSKT FOTOREPORTAGES SAMLING

Den utspelar sig när Dahlgren är reporter på ”Aktuellt” och släpar tunga kameror på presskonferenser. De har fått en ny lampa, en enorm sak. Och Dahlgren slår på den när Sträng börjar tala, varpå finansministern blir bländad, avbryter allt och säger:

– Slå av lampan Dahlgren, jag säger till när nyheten kommer. 

Det vore kanske något.

Slå av lampan Dahlgren och säg till när nyheten kommer.


Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!