Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

I dag går det att säga – kungen bör ha mer makt

Carl Gustaf firas traditionsenligt på födelsedagen på Stockholms slott. Foto: FREDRIK SANDBERG/TT
Kungen under exkursion och vandring till våtmark vid Lida utanför Stockholm. Foto: CAROLINA BYRMO / TT

Det finns bara en plym kvar, sa Olof Palme om kungens roll i svensk demokrati.

Torbjörn Nilsson noterar hur tidsandan har skiftat och konservativa svenska politiker nu föreslår mer makt och pengar till kungen.

För inte så många år sedan hade kungahuset det problem som nu är partipolitikens. 

På den tiden var partierna medlemsrika – uppåt en och en halv miljon svenskar engagerade sig politiskt – och sällan hörde man om byggnadsnämnder som hade svårt att besätta stolarna, medan Bernadotterna, decimerade av olyckor och olämplig kärlek, hade blivit så få att klanen ur regentsynpunkt var att betrakta som utrotningshotad. När farfar Gustaf Adolf dog 1973 hade endast Carl Gustaf och dennes åldrige och barnlöse farbror Bertil möjlighet att producera tronarvsberättigad avkomma. 

Carl Gustaf var 27 år då, och officiellt singel. 

I riksdagen pågick behandlingen av det förslag från Torekov, som kraftigt skulle minska monarkens inflytande. 

Det kan inte ha varit kul. 

Nu ifrågasätts i stället partierna: Förmår så åderlåtna organisationer att kanalisera svenska folkets åsikter? Går det verkligen att tala om en fungerande representativitet? Vad är egentligen demokrati?

Samtidigt som det i kungahuset tultar så många apanagemottagare och tronpretendenter att Carl Gustaf i veckan fann sig föranlåten att förändra några av barnbarnens status. Endast Victorias ungar, lät han meddela, ska vara del av Det Kungliga Huset. Övriga småprinsessor och småprinsar får behålla titlar och arvsrätt, men ska berövas sin ställning som Kungliga Högheter, varför de inte kan ”förväntas få sina levnadsomkostnader i någon utsträckning täckta av riksdagens anslag”. 

Det var frågan om förmågan att hålla budget, förstod man av depeschen. 

Reaktionerna blev ändå som de blev.

Kronprinsessan Victoria vid invigningen av "Arktis – medan isen smälter" på Nordiska museet. Foto: KARIN TÖRNBLOM/TT

Svensk Damtidning toppade ett tag sin sajt med en braskande berättelse om hur barnbarnen raderats bort från hovets hemsida. Inte ett spår fanns kvar! Man kan fnissa åt upprördheten, men händelsen, alltså kungens beslut, tydliggör något större. Att vissa individers företeelser i sängkammaren har statsrättslig relevans i Sverige och att en följd av det är att man kan behöva sortera små barn.

Carl Gustaf visade vilken sorts demokrati vi har här i landet. 

Kungen, önskar motionären, ska sitta i drottning Kristinas silvertron uppe på slottet.

Länge låg ett latent hot över monarkin. Socialdemokraterna hade republik på sitt politiska program, och även om den aldrig förverkligades var riktningen tydlig. Monarkens makt minskade, formellt och informellt, ett steg i taget. 

– Det finns bara en plym kvar, en dekoration, sa Olof Palme på partikongressen ett år före gamla kungens död. 

Kungens kurva, det insåg också konservativa, var på nedåtgående. Aldrig att någon skulle ha fått för sig att föreslå mer makt till kungen. 

Idag går det utmärkt. Diskussionen har skiftat från färre befogenheter till fler. 

Kristdemokratiska ungdomsförbundet, till exempel, anser sedan några år att monarkin ska återfå de funktioner den hade före Torekovskompromissen. Förbundet vill därtill säkra apanaget mot prisindex och göra Carl Gustafs namnsdag till nationell helgdag i syfte att ”öka andelen helgdagar kopplade till nationen”. I sverigedemokratiska program och motioner finner man liknande skrivningar. Mer pengar och mer inflytande. Kanske, föreslog en riksdagsledamot härom året, borde det ställas krav på nya medborgare att under ed svära trohet och lojalitet till monarken. 

Omsvängningen syns också i det tredje parti som kallar sig konservativt. Förr kunde man möjligen hitta några enskilda moderater som önskade ordensväsendet tillbaka, nu kommer höststämman behandla ett förslag om att återupprätta riksdagens högtidliga öppnande. Kungen, önskar motionären, ska sitta i drottning Kristinas silvertron uppe på Slottet och läsa regeringsförklaringen för riksdagsledamöterna.

Olof Palme 1974. Foto: DPA PICTURE ALLIANCE / ALAMY

Spelar sådant roll? 

Kanske inte. 

Men det finns mer substantiella förslag. 

Den mångårige före detta moderate partisekreteraren Lars Tobisson hemställer i en ny bok att kungen borde ta över regeringsbildningen igen. Händelserna efter valet 2018, hävdar han, visar på talmannens svagheter i sammanhanget. Talmannen väljs för sent i processen, och hur man än vrider och vänder så tillhör talmannen ett parti. Bättre då med någon som garanterat står över politiken, tycker Tobisson. Exakt hur Carl Gustaf skulle ha tråcklat ut det parlamentariska läget i dagens riksdag – och på vilket sätt resultatet skulle ha blivit bättre än det Andreas Norlén uppnådde – lyckas den gamle partisekreteraren inte riktigt klargöra. 

Idén är i vilket fall inte ny, också sverigedemokraten Björn Söder har motionerat om saken, men att en trotjänarmoderat föreslår ett monarkistiskt ingrepp i riksdagens funktionssätt säger ändå något om samtiden.

Det är en mätare på hur pass självsäkra de konservativa har blivit. 

Längtan efter hierarkier sveper genom såväl nya som gamla demokratier.

Den monarkistiska offensiven i svensk politik handlar inte i första hand om att Victoria och Daniel är vackra på bild eller säger bra saker. Inte heller kan traditioner vara avgörande. Det har snart gått 50 år sedan Torekov, och sederna från den uppgörelsen får nog sägas ha satt sig. 

Man ska snarast se saken ideologiskt. 

Förslagen berör själva kärnan i konservatismen: vikten av hierarkier. 

Vissa värden, tänker den konservative, är viktigare än andra. Ett samhälle mår bra av den tydlighet och trygghet en regent ställd över alla andra medborgare för med sig. Jämlikhet har svagt egenvärde. 

Talman Andreas Norlén hälsar på kung Carl-Gustaf och kronprinsessan Victoria inför riksdagens 100-årsjubileet av svensk demokrati och den allmänna rösträtten 2018. Foto: FREDRIK SANDBERG/TT

Det är i grunden samma tankar som stod emot rösträttsrörelsen för 100 år sedan, med den skillnaden att för de flesta svenska politiker i dag är striden om vilken sorts folkstyre landet ska ha just historia. En gammal grej. För tre generationer politiker under 1900-talet var rösträttsrörelsen levande materia. Tage Erlander, som var statsminister strax innan Torekovuppgörelsen, växte upp i ett rösträttshem. För honom var hoten mot demokratin ett dagligt orosmoln.

I dag kan en erfaren politiker som Cecilia Malmström först efter mycket åbäkande i en intervju i radions ”Godmorgon, världen!” erkänna att man underskattade avsaknaden av demokratiska traditioner i EU:s nya länder i öst. Det räckte inte att se till att Polen och Ungen avreglerade sin ekonomi. 

Demokratin var svårare än så. 

Längtan efter hierarkier sveper genom såväl nya som gamla demokratier. ”In my great and unmatched wisdom”, twittrade president Trump nyligen, som vore han en 1700-talskung, en upplyst despot. 

https://twitter.com/realdonaldtrump/status/1181232249821388801

På många håll formar sig de konservativa idéerna just till drömmen om en kraftfull ledare. En man som inte tjafsar så mycket men får saker gjorda. En som inte följer formella eller informella regler, men ställer sig över dem. 

I Sverige har den där tanken inte riktigt fått fäste, inte än. Utom då i förslagen om en monarki med mer makt. 

Men är Carl Gustaf en stark man?

Vill han ta trilskande riksdagspartier som inte kan samarbeta i örat?

Att döma av veckans händelser har han väl fullt upp med sina egna barn och barnbarn. 

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.

Kung Carl Gustaf har beslutat att prinsessan Madeleines och prins Carl Philips barn inte längre ska tillhöra kungahuset.