Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Torbjörn Nilsson

Hur mycket ”lagom EU” tål vårt Sverige?

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor presenterar valaffischer inför EU-valet. Foto: STINA STJERNKVIST

En populär beskrivning av det här valet är att det står mellan Orbán och Macron, mellan nationalism och federalism.

Torbjörn Nilsson ser ett svenskt EU-val där de flesta kandidater vill att unionen ska vara lagom.

Jag når Rolf Gustavsson i stilla veckan. Han befinner sig på ett gasthaus i Salzwedel i Altmark i gamla Östtyskland och ska vidare i gryningen. Han är ute på sin och kollegan Richard Swartz årliga resa till Böhmen. 

Jag förstår vartefter att det är frågan om en pilgrimsfärd.

Rolf Gustavsson, 75, hamnade i Bryssel 1984. Det var en slump. Han skulle bevaka både Bonn och Paris och valde Bryssel för de goda flygförbindelsernas skull och för att det var billigt.

Man fick, upplyser han nu via telefon, 7,50 belgiska franc för en svensk krona på den tiden. 

Idén om ett europeiskt samarbete, den som väckts på 1950-talet, att nationer kunde haka i varandra som ett kugghjul, hade kört fast då.

– Det rådde en dyster stämning av euroskleros, säger Rolf. 

Men så utnämndes Jacques Delors till ordförande i kommissionen. Det var 1985. Och han, en facklig fransos som varit finansminister hos Mitterand men valts av Kohl och Thatcher, satte raskt i gång att göra den inre marknaden till en riktig gemensam marknad. Alla begrep kanske inte vad han höll på med, men det gjorde eurokraterna som han samlade runt sig. På tio år reformerades Europa i grunden, unionen som vi känner den skapades då, drömmarna och de dilemman som fortfarande diskuteras: valutan, den fria rörligheten, utvidgningen.

Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher 1980. Foto: GERALD PENNY / AP

Thatcher sparkade

Det finns en anekdot som Rolf Gustavsson älskar att dra om hur Thatcher skickade den pålitligt konservative Lord Cockfield för att hållas uppsikt över Delors. Så inga dumheter skulle inträffa. Men Cockfield for till Bryssel och blev uppfylld av EU-tanken, han också, och skrev om lag efter lag.  

– He has gone native, sa Thatcher när hon sparkade honom efter några år. 

På det sättet var det en lycklig slump att Rolf Gustavsson hamnade i Bryssel. Han var på plats där det hände. Han skickade rapporter hem till Svenska Dagbladet om den europeiska revolutionen och blev nog kunnigare om unionen än någon annan svensk journalist.  

Jag ringer honom med den oblyga tanken att jag ska få lära mig någonting inför det förestående valet till parlamentet. 

Vad är ett lagom EU? Till exempel. 

Rolf fnyser: 

– Det är ju bara tomt snack. 

Och sedan börjar han berätta om Böhmen. 

De flesta svenska kandidater varken vill ha det Europa som Orbán eller Macron drömmer om.

En populär beskrivning av det här valet är att det står mellan Orbán och Macron, mellan nationalism och federalism. Det är en attraktiv bild, eftersom den är tydlig. Men för svenska förhållanden gör den knappast alternativen tydligare.

Bush Thor inte ensam

Sverigedemokrater tycker kanske som Viktor Orbán i Ungern. Liberalpartister kan möjligen motsvara Emmanuel Macron i Frankrike. Utöver det? Sanningen är ju att de flesta svenska kandidater varken vill ha det Europa som Orbán eller Macron drömmer om. 

Det är inte konstigt att något parti då går till val på ordet ”lagom”, det är ju vad de flesta svenskar – men också de flesta svenska partier – vill ha. Ebba Busch Thor är inte ensam. ”Smalare men vassare”, hette det för några år sedan, från ett annat parti. 

Franske presidenten Emmanuel Macron. Foto: YOAN VALAT / POOL / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Ställer man upp en frågeställning med två europeiska ytterligheter hamnar de flesta svenska politiker i en så bred mitt att ett val mellan socialdemokrater och moderater närmast framstår som meningslöst.  

Huvudkonflikten skymmer snarare sikten. 

Påtalar man detta för svenska politiker får man frustrerade svar. 

Ingen vill ju diskutera sakfrågorna, säger de. 

Tobé och buset

På vilket sätt kan eller bör parlamentet förändra klimatpolitiken? Migrationen? Vem ska täcka upp det bortfall i den gemensamma budgeten som Storbritanniens utträde skapar? Eller vad ska man spara på? Endast genom att sätta sig in i de sakerna kan man göra ett upplyst val som väljare. 

Säger de. 

Och så klistrar de upp affischer där en Tomas Tobé försäkrar att han ta tag i buset. Det kanske är konkret, men har det bäring på den där övergripande konflikten? Som ju i grunden är sann. 

Moderaternas Tomas Tobé. Foto: OWE NILSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Rolf Gustavsson säger en bra sak om den: 

– Det här parlamentsvalet är viktigt, rosslar han över telefon på elegant skånska. Det kommer visa i vilken grad det finns ett folkligt stöd för nationalismen. Resultatet spelar spela roll. 

Det är kanske en folkomröstning, tänker jag. Med tre linjer. Nationalisterna, federalisterna och så alla andra som är så där lagom skeptiska till allt som Jacques Delors skapade. 

Avveckla unionstanken – men med förnuft.  

Är det så man som röstberättigad svensk ska betrakta saken? 

Ungerske premiärministern Viktor Orbán. Foto: ALASTAIR GRANT / AP TT NYHETSBYRÅN

Att nationalism mer än federalism präglar det europeiska samarbetet är nog uppenbart för de flesta. Men läser man Rolf Gustavsson får man också en känsla av hur länge det har varit så.

EMU gick fel

I hans memoarbok ”Europeiska episoder” framträder Delors-epoken som ett lyckligt undantagstillstånd. Man levde på energin från Delors hela 1990-talet, kanske längre än så, men i backspegeln ser man att problemen började redan i Maastricht 1992, innan Sverige ens gått med. 

EMU blev inte som tänkt. 

Och sedan kom utvidgningen mot öst, som verkligen inte blev som tänkt. 

I de gamla Sovjetstaterna visade sig människor inte alls vara intresserade av ett nytt överstatligt imperium, de ville få tillbaka sina nationalstater. Och de marknadsliberala reformer som eurokraterna krävde av dem skapade inte den utlovade lyckan.

Statsvetaren Ivan Krastev har skrivit märgfullt om det. Om den misstron i Centraleuropa, om en meritokratisk elit och en demokrati utan riktig representation. 

”Det behöver inte leda till krig”, skriver Krastev. 

Då tänker jag att han är ute på en pilgrimsfärd.

Men ungefär så lågt ställer han förväntningarna i sin prognos. 

– Vi förstod oss aldrig på östutvidgningen och dess konsekvenser, säger Rolf Gustavsson.

Han harklar sig. 

– Man hade ingen tanke på att vi skulle anpassa oss till dem. Det kom bara en jävla massa rapporter om hur de skulle konvergera till oss.

Tillhörde optimisterna

Då tänker jag att han är ute på en pilgrimsfärd. Hans och Richard Swartz resa till Böhmen har något av botgöring av sig. I någon grad tillhörde ju också Rolf Gustavsson optimisterna, han följer kanske misslyckandet i spåren.

Ett ödesval? Foto: PATRICK SEEGER / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

EU-projektet har beskrivits som ett svar på första världskrigets idioti och på fortsättningskrigets folkmord och fasansfullheter, men unionen lanserades också utifrån kunskapen om en geografisk yta som i århundraden innehållit fler folkgrupper än länder och djupt präglats av gränskonflikter. 

EU är i någon mening ett nytt Habsburg. Och var förstår man inte motreaktionen bättre än i Böhmen, grytan nedanför skogarna i nuvarande Tjeckien? Som drabbats av de historiska krigen, som gjorde uppror mot habsburgarna i Wien. 

Som gör det igen. 

– I bästa fall, säger Rolf, blir det en liten inre kärna kvar av EU som ändå kan få något gjort. Men jag vet inte om man vågar tro på det. Tyskland kan förlora sin europeiska orientering. Visegrad-länderna och Österrike är ekonomiskt mycket viktigare för Tyskland i dag än vad Frankrike är eller ens vad Kina och USA är. 

De åker hit för att förstå Europa.

Jag hinner fundera på förhoppningen i svensk industripress: att Tyskland kan ersätta Storbritannien som svensk partner i EU; den framstår inte så stabil. Kanske är det vad det svenska EU-valet borde handla om. 

Det är stilla veckan, men i det här telefonsamtalet återuppstår ingen unionen på tredje dagen. 

– Du borde resa till Böhmen, säger Rolf innan vi lägger på. Jag och Richard träffar alltid en massa asiater här. De åker hit för att förstå Europa. Men aldrig att vi ser till några svenskar. 

 

Torbjörn Nilsson är politikreporter på Expressen och författare.